Slakt….. Ett “laddat” ord.
Någon tänker, å fy hujedamej… Någon annan tänker, janå, vadå?
Hur man skall skriva om ett ämne som delar folk så olika är inte enkelt och det här är antagligen sjunde utkastet. Men jag skall dra min synvinkel på det hela…
Slaktat har man i alla tider. Någonting som helt enkelt bara skall göras. Inte något velande hit och dit. Just do it! Jag har sedan jag var liten varit med om jakt och sett döda djur. Kommer ihåg hur vi barn i byn var med och tittade när det skulle tagas tillvara någon älg eller hjort, och jag kommer så bra ihåg hur vi som små petade med stövlarna på någon älglunga och skrattade och tyckte det var roligt när lungan såg ut som ett dräneringsrör, men att så fort klockan slagit fem före … sju kanske det var, så skenade vi in för då började lilla sportspegeln… Några större men av att peta på döda djur har nog ingen av oss, det var ganska naturligt. Lika naturligt är det att nu skicka iväg får till slakt, eller nödslakta hemma. Men får är inte det enda jag varit med om att slakta. Det har varit tamdjur, vilddjur, vildfågel, tamfågel…. osv…
Som exempel var det en gång som en ko skulle tas bort när jag gick i skola. Då var vi och gjorde en utgrävning i den och kollade hur alla olika inälvor såg ut. Och tro mej, där fanns att välja och fundera på… Senare har det också blivit grisslakt med allt vad det innebär av skållning, blodrörning osv.
Slakta hemma och sälja får man inte. Det är bara nödslakt och sånt som man äter själv som får göras hemma numera. Så allt jag slaktar körs till slakteri. Att skicka iväg en hop baggar känns mest skönt. Att äntligen få bort halvstora huliganer. Dom är stökiga, bråkiga och far igenom det mesta av stängsel om man har dem ute och det går tackor någon annanstans på holmen. Så när de far lättar det. Att skicka iväg tackor kan kännas jobbigare. En del tackor kan vara jättebra, snälla, får fina lamm osv, men så får dom juverinflamation som inte repar sej, eller så när de blir för gamla så måste man skicka bort dem fast man kanske hellre skulle vilja ha dem kvar. Men det finns nog sådana tackor som man gladeligen kruxar för i svarta boken, skriver dober bredvid, och längtar efter dagen när dom åker. Det är främst sådana som är skygga och skenar uppåt land när man skall hämta dem, eller som springer runt väggarna när man kommer in i fårhuset. Det börjar ha samlat sej historier på gånger när man försökt flytta får, de flesta kommer snällt till båten men två-tre har man inte fått fast med annat än långa utdragna fållor med fårnät, några ämbar havre och X antal turer ut till holmarna bara för att tämja dem så att de i alla fall inte springer precis tvärs bort när dom ser en. När man sen väl får dem i båten är det raka spåret hem, in i fårhuset innanför fyra väggar så att man får iväg dem till slakteri med första bästa tur…
Så slakt är inget konstigt. Jag börjar ha sett en hel del…
Jo, vissa är det lättare att släppa taget om… Rymmaren, Den Elaka, Den Superskygga… Slaktdagen är väl inte den roligaste på året men en nödvändighet, förstås. Och en hel del mat blir det ju. Och nya lamm kommer det också så småningom 🙂
Hej.
Bra skrivet. Som Du säger så de ju lite känsligt detta med slakt och död och att man håller djur.
Men samtidigt vad är alternativet, skulle vi inte ha djur skulle landsbygden på våra nordliga breddgrader inte direkt blomstra i öppna ängar och åkrar, utan skogen skulle tveklöst flytta fram sina positioner. Och leva i en sån miljö vill ju inte ens den mest notoriske bondehataren, om inte denne lever långt in i betongen för där överlever man ju utan jordbruk minsann:-)
Vi har haft med våra flickor i alla situtioner på vår gård från födelse till död vilket medfört att dom har ett jordnära synsätt på en djurgård.
Agrara hälsningar från Ert västra grannland.
Mina förfäder bodde i utskären och livnärde sig på fåraskötsel. Tar man alls ullen tillvara numera och får man någonting för den? När brukar ni klippa fåren och hur ofta i så fall? Och sedan till fodret. Mina förfäder slog vass på sensommaren och tog därmed bort näringsämnen ur havet som de sedan gav åt fåren på vintern? Likaledes så hamlades klibbalar och lövkvistarna bands till kärvar som man gav åt fåren på vintern – en mera varierande föda m.a.o. Sysslar ni med sådant alls längre eller har det fallit i glömska?
Många frågor det här 🙂
Ullen klipper man oftast två gånger om året, vår och höst. Lagen säger minst en gång / år. Höstullen är finare och renare. Det som går brukar jag försöka ta tillvara. Det är inte all ull som blir någonting att ha. Enbuskar är bland de värre fienderna ur ullsynvinkel och det har jag lite väl gott om ännu. Vårullen kan vara mer smutsig, och beroende på höhäcksmodell kan man få rejält med hö och ensilage i ullen. Säljer man ull får man inte mycket för den, det kanske räcker till att skicka betten på vässning, men man måste nog klippa många får och många år för att kunna köpa sej klippmaskin…
Det brukar sägas att tiderna ändras och vi med dem… så är det. Förr var målet att överleva, ha kläder på kroppen och mat på bordet. Man behövde förtjäna så mycket att man kunde köpa det man inte kunde framställa själv. Då tog man tillvara varenda lilla grässtrå som växte kring knutarna och för att det skulle räcka till tog man löv, vass och allt ätbart som man hittade tillvara. Då var röjvassen viktig. De fanns vass som auktionerades ut till den som kunde betala bäst… Nu tycker många att det är ett problem, men i många vikar är det ett ypperligt reningsverk. Sånt som lakas ut ur åkrar fångas upp av röjvassen och minder når haven. Men det är klart, man kan se på saken ur många synvinklar…
Men vass och löv till foder åt får är i dagens läge inte längre aktuellt. Arbetet och näringsinnehållet i det fodret är inte alls i klass med det som man får ur en åker. Näringsämnen som förr var viktiga i de olika lövslagen kompenseras numera med ihopbuntade 10kg mineralstenar och mineralfoder i säck. Kunskapen om hur det fungerar har väl inte fallit i glömska, somt finns väl nerskrivet, men visst är det viktigt att kommande generationer också får sin dos av hur man gjorde innan det fanns ihopbuntade mineralstenar…
Fastän jag är uppväxt med djur: kossor, hästar, får, svin och höns och tycker om dem så har jag aldrig kunnat vänja mej vid slakten eller ens då de blir sjuka. Så jag är nog en ren växtbonde.
Men åkrarna skulle nog må bättre av det gamla systemet med vall och beten. Nu har vi problem med tunga maskiner som förstör jordstrukturen.
Men förutsägelserna att livsmedelsproduktionen blir för liten år 2050 kanske gör att det igen blir nödvändigt att ta vara på allring som kan användas som foder åt djuren. Vi kanske nu lever i ett (lokalt) överflöd som snart tar slut.
Ja det här med får ja. På små skärgårds hemman så är det svårt att få lönsamhet idag. Sen till en annan sak, man ser ofta får går på åkrar och betar, de här fåren får väldigt ofta mask. Som resulterar i lös avföring närmast som träck. Så länge vi hade får så betade dessa på holmar med albuskar och beten med alskog på. Alens blad innehåller ämnen som gör att fårena klarar sig från att få mask. Vi hade aldrig nånsin problem med lös avföring. Och de kontrollanter som var och tittade på våra får och på betena var förundrade över detta. Men när jag berättade om våra erfarenheter och kunskaper om detta så fick vi kommentarer efter att dom kontrollerat i olika böcker och skrifter. Så ni som ännu håller på med får se till att dom har löv från buskar att tillgå.
Är inte fåren populära som landskapsvårdare, d.v.s. får man inte bra understöd från EU om man har gamla naturängar som man iståndsätter med hjälp av fåren? Finns det rentav en marknad för denna verksamhet, d.v.s. Forststyrelsen som köpare av dessa tjänster?
Norrmännen lagar också en väldigt god ost på getmjölk, och i Sverige har jag också sett en mängd lokala småproducenter av får- och getost. Är EU-reglerna strängare i Finland eller är det brist på initiativ bland finländska fårfarmare som gör att vi inte har samma utbud här i Finland? Eller måste man ha en annan fårras för det ändamålet?
Hej du, tekniskt intresserad.
Skulle snarare kalla fåren ypperliga, eller bra landskapsvårdare, men direkt populära kanske är att ta i. Att beta skäriholmar kan man få bidrag för ja, inte för vad som helst och inte bara sådär hupp som happ, allt har ju sina förhållningsregler. Man skall göra upp beskrivning av området, göra skötselplaner, föra skötseldagbok osv… Skulle fåren, och alla bidrag man “får” vara en guldgruva skulle det finnas fler får. Så enkelt är det.
Att ha skäribeten kan också bli ett slag under bältet om man inte passar sej. Det upplever jag för tillfället. För att dra historien helt kort…
Jag har får på en holme här utanför, där brukar tackor och tacklamm beta, tackorna brukar nästan bli feta där. Växtligheten är ok, det finns strandängar, slysnår, berg osv. I år tänkte jag göra det lite lättare med baggarna, så jag inte skulle behöva vara ängslig att de rymmer in till tackorna jag ville ha hemma, så jag förde ut bagglammen till just den holmen. I efterhand, med facit – mycket korkat. Jag vet inte varför, men baggarna växte INTE. Det resulterar i att jag inte kan slakta dem nu i höst – jag får mata dem med foder minst till påsk – jag måste ha dem inomhus för att de inta skall fara på tackorna, och tacklammen som får gå ute, för de är en större grupp = de upptar platsen som var menad åt tackorna på vårvintern när de börjar lamma och kommer att behöva mer utrymme. Så en liten planeringsmiss ger mej mindre inkomster, med utgifter i foder, utrymmesbrist och som en liten poäng i röran kan tilläggas att växer de sej inte tillräckligt stora för att slakta till påsk, utan jag måste ha dem kvar tills de är över ett år är slakten dyrare pga dyrare slaktavfallshantering och det är sämre betalt, priserna varierar, men om jag säger att det sämsta priset jag hört är 35-40cent/kilo för alla får som är över ett år, så går det ganska enkelt att räknar ut att det dom stoppar i sej över hela vintern inte på nära nejder kommer att täckas av det jag får om jag säljer dem till slakteri. Skulle de växa till sej så jag kan slakta dem till påsken, skulle det vara bra. enda lilla kruxet då, är att jag inte vet om jag kommer mej från holmen. Det ser rätt dystert ut vad beträffar möjligheterna för fårtransports is. öppet vatten är inte heller så lockande, alla båtar börjar vara på land. Allt detta av en liten planeringsmiss för ett år sedan…
I Finland är reglerna skarpare än i Sverige och Norge för tillverkning av tex får- och getostar, gårdsslakterier osv… Det är inte frågan om att inte viljan skulle finnas, det är regelverket och kostnaderna som kastar käppar i hjulen. Och jo, man måste ha andra sorters raser. Det finns nog några som vågat satsa på både det ena som det andra. Hatten av för er! Det är inga små satsningar som skall till.
Måste man passa på syskon inom djurvärlden om man har dem på en holme så att de inte parar sig med varandra eller är de så funtade att de känner igen sina släktingar och låter bli?
Hej!
Inom fårvärlden har dom nog ingen susning om vem som är syskon eller inte, i alla fall inte när det handlar om “att låta bli eller inte”. Halvgamla ungbaggar kan gå igenom både det ena som det andra stängslet om det finns brunstiga tackor på andra sidan, släkt – syster, mor, eller vad som helst, spelar ingen roll…
En tackas tacklamm kan känna igen sin mor och dras till sin mor nog i flera år, det har jag själv märkt i min fårhjord.
Jag vet inte om det stämmer, men jag har läst att ett får kan känna igen en människa i ca 5 år. Alltså som ex. Någon äger ett får i några år, de blir bra behandlade och sedan är fåret och människan på olika ställen i 4-5 år så att de inte träffas, då påstår sådana som forskat i det att fåret kan känna igen sin “gamla” skötare ännu efter så lång tid.