27 januari, 2012 av Charlotta

Ett svar

Nu har jag ett svar.

Många gånger får jag frågan: Hur gammal kan ett får bli? Nu har jag i alla fall ett svar, ca 14 år, det vet jag eftersom Breda har gått ur tiden. Hon var en av de första fåren jag köpte när jag började med får. Jag köpte fem får, och tackorna som idag står i fårhuset har alla, någon av dessa fem som urmoder. En av de fem jag köpte, Blacka, fick framfall, så henne sparade jag inga lamm från efter att det uppdagades, men av de andra är hela besättningen uppbyggd på. Jag köpte då, i tidernas morgon också några andra tackor, för att komma över den magiska gränsen av 12 tackor för att kunna söka tackstöd, men dessa tackor visade sej inte vara någonting att avla på, de var hispiga, mindre, tokiga med lammen osv, så de slogs ut vart eftersom åren gick och de ersattes av lamm från dessa 5.

Nu har då Breda gått ur tiden. Hon var en fin tacka som lämnat efter sej massor av fina lamm som blivit nya avelstackor. De flesta av hennes lamm har varit stora, starka och överlag lugna. Hon lammade inte på senare år, men på den gamla goda tiden när hon var i sina glansdagar fick hon flera år fyra lamm, inget att längta efter egentligen, de blir ofta små och behöver flaskmatning för att över huvudtaget överleva, men inte Bredas lamm. Hon hade ordning på sitt. Hon stötte aldrig bort lamm, däremot kunde hon tro att alla lamm var hennes, vilket inte var bra sen när man skulle försöka få lammen till sin riktiga mor, när Breda varit och putsat och tagit hand om andras lamm ville inte de riktiga mödrarna ha sina lamm… Men sina egna lamm tog hon vara på mest helt själv. Hade hon fyra lamm såg hon till att alla fyra åt, putsade på dem alla, ingen blev lämnad. Det kan tackor göra ibland. Lämna lammen, klarar de sej inte så får det vara. Punkt. Men inte Breda, hon pysslade om sina lamm så hon inte riktigt hann med sej själv. De sista åren jag hade henne att lamma märkte jag att hon var för upptagen med sina lamm för att hinna med i svängarna. Hon missade ofta havren, tappade ull och blev allmänt stressad av alltihopa. Då fick det vara slutlammat för hennes del. Men skicka henne till slakt för det nändes jag inte. Hon fick bli ”barnflicka”. De första åren hon inte lammade kunde hon skena omkring och småsöka sina egna lamm ute på betet, ibland har det funnits något litet flasklamm som hon har lagt sina änglavingar runt, tagit hand om, väntat på när de andra gått osv. Senaste sommar har jag haft ett lamm som haft problem med andningsvägarna, hon får inte upp huvudet. Anstränger hon sej tutar och tjuter det om hennes lungor och hon orkar inte skena som de andra, hon har därför varit den utmärkta kompisen åt Breda, när de andra gått på långpromenad har de två ”stannat hemma”.  Nu är det dock slut med fårens promenader kring holmen. Isen håller på att lägga sej, så nu är det endast fårhushagen de har att gå runt i. Men nu har bredas dagar tagit slut. När benen inte längre bär, kroppen säger stopp så finns det inga många utvägar kvar.

För mej är det en lång bekantskap som gått bort, men så är det, bara att konstatera att för varje dag kommer den dagen närmare när somliga inte längre finns. Så är det, och det går inte att ändra på. Jag har en hund också, Smile, en svart New Founland, hon är nu snart 12 år, hennes ben är inte pigga mer och hörseln snudd på borta, men det är samma med henne som med Breda, hon får vara kvar så länge hon orkar. Men en dag kommer den dagen när hennes tid här på jorden tar slut. Frågan är inte OM, utan NÄR… Det är ”bara” djur, men även mina djur, är mina vänner.

Carpe Diem. Fånga dagen!!!

9 svar till “Ett svar“

  1. Christer skriver:

    Min första tacka som jag köpte för barnbidraget då jag var 9 år blev 15 år gammal (eller var det nu 16, svårt när ”åderförkalkningen” slår till) Hur som helst så köpte jag henne som dräktig vintern 1970 och hon fick namnet Lisa Nymansdotter Finne, hon lammade första gången den 1 april. Hon hade endast ett bässlamm den gången som förstås fick namnet Harald enligt almanackan. Hon var fårflockens självskrivna ledare fram till de sista åren då hon inte riktigt klarade av att hålla jämna steg med de yngre tackorna. Otänkbart var det i alla fall att göra sig av med henne trots att jag efter 1981 började avveckla fårfarmen. Tyckte att det var dags att avsluta fårfarmarkarriären efter att vår nyvalde president under ett besök till Island köpte in Isländskt fårkött trots att fryslagren i Finland redan var överfulla. Men Lisa plus några till fick i alla fall bli kvar på gården. Borde leta fram mina gamla dagböcker men månne det inte var vintern -84 eller -85 som Lisa gick bort, det var kallt och marken frusen så jag blev tvungen att köra henne till mossen i Paneskogen där det var möjligt att få spaden igenom tjälen och en grav värdig en gammal kamrat grävd. Något minnesmärke reste jag ej men visst stannar jag fortfarande till när jag passerar platsen.

  2. Christer skriver:

    Charlotta: Glömde meddela mitt deltagande i förlusten………

  3. Bjarne skriver:

    Du skriver verkligen med inlevelse , borde kanske börja som författare på din fritid. Varma Hälsningar

  4. Stefan skriver:

    Bra skrivet om våndan med att göra sig av med ett djur.

  5. Charlotta skriver:

    Tack alla för alla stärkande kommentarer, de värmer 🙂 men författare på fritiden, nja… vilken fritid? 😉 Men de man vill göra, det hinner man också med, det man inte vill göra, skjuter man upp i det längsta, tills man måste.

    Ja, Christer, att köpa får för barnbidraget är ju också ett sätt att börja karriären på 🙂 Min Mathias högsta önskan för tillfället är en ko, gossen är snart 5år och samlar alla pengar han får så att han en dag skall kunna köpa sej en ko. Vi får väl se hur det blir med den saken… De flesta barn önskar sej väl ett djur. Men eftersom vi har får, ponnyn, hund, katt, höns och haft kaniner på holmen är liksom ko det coolaste han kan komma på att önska sej i djurväg 🙂

  6. Stefan Mannsén skriver:

    Själv ville jag ha svata djur när jag var liten. Glädjen var stor när vi fick en kalv som hade en svart fläck på bringan – hon blev småningom en ko som blev 17 år. En gång som femåring bytte jag till mig ett svart får utan att mina föräldarr visste om det av en granne som hade svarta får …

  7. Annica skriver:

    Det är otroligt hur nära man kommer ett djur.Min systers hund har hjärtfel.Det är ledsamt att tänka att hon kan bli sämre och för hennes egen skull få somna in.Hennes fyraåring började gråta hjärtskärande när hon förstod att hunden som funnits hela hennes liv kanske dör.
    När den dagen kommer vi att begrava hunden och sörja.Konstigt kanske för den som inte har djur.

  8. Charlotta skriver:

    Jo, man kan komma djur, i synnerhet hundar mycket nära. Man bor och lever med dem så intensivt många, många år. Min Mathias har sett både djur födslar och döda djur, så han förstår hur allt hänger ihop, men hur det kommer att gå när Smile går bort vet jag naturligtvis inte, men jag kan tänka mej att han inte kommer att reagera så mycket just tack vare att han alltid varit med om att djur dör. Hur barn reagerar har mycket att göra med hur man som vuxen också reagerar. Är det som om himlen ramlar omkull så är det klart att barnen blir oroliga, men tar man det lugnt och pratar mycket om det går det naturligtvis lättare för barnen genom livet.
    Mathias har ett favoritfår. Jag har försökt att han inte skall fästa sej så mycket vid just vissa av fåren för att det blir så tungt för honom när de måste bort, men denna Viktoria har det inte gått att hålla honom ifrån. Hon är så otroligt snäll med honom. Han får pajja, klappa, peta i öronen, krypa under henne, dra henne i svansen och till och med leka att hon är häst och sitta upp på henne. Hon gör ingenting. Hon bara står och viftar lite med svansen emellanåt. Ifjol vintras var han väldigt om sej och kring sej med sin Viktoria. När våren kom förde jag henne så långt bort som möjligt på bete och där var hon hela sommaren. Mathias tyckte det inte var ok. Hon skulle nog ha behövt stanna hemma hos honom, men när jag förklarat X antal gånger att hon måste få vara som de andra fåren ute på holmarna och beta så var han ok med det. När hon kom hem på höstkanten hade han lite släppt den stora förtjusningen kring Viktoria. Hon är ännu pop, men inte både dag och natt som förr.

  9. R skriver:

    Tackor som tar hand om sina små är nog guld värt, bra för lammen och en lättnad för fårfarmaren.