Ett år på bloggen.

För lite över ett år sen skrev jag mitt allra första blogginlägg. En rätt förutsättningslös start faktiskt. Jag hade egentligen inte läst andras bloggar innan dess förutom något enstaka inlägg av föregående års bondbloggare samt enstaka inlägg av bekanta och halvbekanta som skriver blogg. Så jag visste väl inte riktigt vad jag gav mig in på, och kanske lika bra så 🙂 Tänkte väl att det ungefär skulle vara som att skriva dagbok, vilket jag gjort från och till sen tidig lågstadieålder, men konstaterade genast att dagbok har jag skrivit mera för mig själv som ett stöd och för ventilerande av mina tankar. När det gällde bloggen så skulle jag ju skriva för andra och det ställde ju lite andra krav och sen fanns ju alltid frågan “hur pass personligt” kan man skriva på en dylik “allmän” plats. Man vill ju gärna sätta en egen prägel på inläggen men ändå få dem att passa in i andemeningen med bondbloggen som ju främst är att ge en bild av bondens vardag.

Skönlitteratur har man ju inte läst sen ungdomsåren och grammatiken i facklitteraturen är ju inte alla gånger den vad man lärde sig i skolan så mina tidigare modersmålslärare får ursäkta att mina texter formats mera utgående från dagligt tal än från skolboken. Meningarna vill ibland bli långa, tyvärr. Men att börja sitta och bena ut texten skulle ändå ta för mycket tid så hellre något fel än att det inte skulle bli något inlägg alls.

Målsättningen var väl att nå ett 150-tal inlägg under året men riktigt dit nådde jag inte. Brist på ämnen har det inte varit men ibland har man undrat om de kanske skulle uppfattas som lite banala och ointresssanta, ett 120-tal inlägg torde det i alla fall ha blivit. Kvaliteten på inläggen låter jag bli att uttala mig om :-D.

Inledningsvis gällde vårt kontrakt för ett år men på bloggarträffen i februari beslöts att vi fortsätter skriva till framåt hösten i alla fall. Jag har för egen del tänkt att jag nu i sommar ska försöka skriva lite mera om själva grönsaksodlandet. I fjol kom odlandet kanske lite i skymundan i all yra kring återuppbyggandet av produktionshallen. Bättre möjligheter till bild och videomaterial har jag numera så kanske den sidan kan förbättras lite också.

Hur som helst så har ni kära läsare nu alla tiders chans att ge synpunkter på bondbloggen och samtidigt delta i utlottningen genom att fylla i den enkät som finns framlagd!

Författare: Christer

Har sysslat med odling sen jag tog de första stegen ut på åkern för att granska om "groddan ha komi opp". Fårfarmare var jag i ett 15-tal år efter att som 9-åring köpt en betäckt tacka för barnbidraget. Utbildade mig till trädgårdsmästare och jobbade 10 år som arbetslärare på trädgårdsskolan vid Korsholms skolor innan vi år 1988 köpte gården här i Långmossen. Gården har sen dess specialiserat sig på odling av grönsaker på friland men vi odlar också kummin och spannmål samt bedriver skogsbruk. På senare tid har gården, på förslag av våra amerikanska släktingar, kallats FinneFarm och och numera med tillägget db (dödsbo) efter fru Eivors bortgång hösten 2019. Ett familjeföretag som på heltid sysselsätter mig, äldsta och yngsta dottern (nu just moderskapsledig) samt mellandottern på deltid. Vår son som lämnade oss för 11 somrar sen jobbade också på gården vid sidan om sitt jobb som skogsmaskinsförare. Ännu en tragisk händelse drabbade oss för 10 somrar sen då vår produktionsbyggnad brann ner till grunden. Vi har nu byggt upp byggnaden igen och återanskaffat en stor del av inventarierna men ännu fattas en del maskiner för spannmålsodlingen och skördemaskin för grönsakerna. Mina inlägg här på Bondbloggen färgas säkert av dessa tragiska händelser eftersom de starkt påverkar det vardagliga arbetet men försöker ändå beskriva livet här på gården i en positiv anda.

8 reaktioner till “Ett år på bloggen.”

  1. När får vi höra vilken sådd och bearbetningsmetod som fungerade bäst ifjol i spannmålsodlingen? (har efterlyst det förut)

  2. Vad bra Christer att du hänger med lite längre. Ser fram emot dina inlägg. Och visst ska du våga dig på lite banala saker ibland.

  3. -> Jordbrukare: Det är på gång och jag förstår att det intresserar så här inför vårbruket, tyvärr lite ont om tid men om det blir mera regn i veckan så ska jag göra ett försök till presentation.
    -> Per-Erik & MariaB: Tack för era kommentarer! Vi får väl se vad sommaren för med sig, så här långt ser det ut att kunna bli ett intressant år 🙂 Det är mycket på gång……….

  4. Hej, roligt att veta hur det på riktigt ser ut “på Laandet”. Synd att man inte här i huvudstadsregionen så enkelt får tag på rykande färska jordbruksprodukter (har inte ens på torgen sett så fina palsternackor ditt inlägg nyss visar, och butikernas “påspotatis” kan innehålla litet vad som helst). “Lösviktspotatisen” i butikerna kan innehålla både till viss grad gröna potäter liksom sådana som fått sig ordentligt av upptagningsmaskin (eller gräfta) och ofta redan börjat ruttna. De kan inte heller sparas någon längre tid, trots mörker och torr påse börjar de groddas och mjukna på en vecka eller högst två, och säljs de i plastpåse måste man genast ta ut dem annars är de plaskblöta och möglar. Då man inte har svalrum och torv att förvara i måste man köpa små satser åt gången, vilket känns ganska onödigt och fyller huset med tunna plastpåsar i parti och minut.

    Fortsätt skriva, behövs inte så ofta för en “stadsbo” men är ändå en krydda i tillvaron när man inte haft mycket kontakt med landsbygden på 40 år. Dessutom gillar jag praktiska vinkar och t.ex. Nisses finurligheter då han hittar på att bygga något själv.

  5. Hej Kimmen, måste nog tyvärr hålla med dig om att grönsakskvaliteten i många butiker är helt undermålig. Ibland undrar jag faktiskt hur någon överhuvudtaget får mat gjord av dylika produkter. Men visst finns det fina grönsaksdiskar också 🙂 Det är tyvärr inte alla köpmän som förstår att det lönar sig att hålla grönsaksdisken fräsch och på så vis få god omsättning, med god omsättning så hinner inte grönsakerna bli dåliga och “disken” håller sig automatiskt fräsch.
    Sallatsväxter är en viktig produkt för oss och dom är “kortlivade” om dom inte sköts rätt, lätt torkar dom ut och säljs därför ofta inplastade. Vid ett besök i USA såg jag en fin grönsaksdisk där sallaten såldes oförpackad och hölls fräsch genom att det duschades finfördelat vatten med jämna mellanrum, med en signal just före duschen varnade man kunderna för vattnet. Har inte sett dylika “diskar” någon annanstans, antagligen är man rädd för legionella? Torv är annars som du nämner ett utmärkt förvaringshjälpmedel.

    Nisses “finurligheter” uppskattar jag också och vad gäller de specialodlingar som jag sysslar med så behövs nu som då speciella grejer och dem får man ofta lov att göra själv för om man nu skulle råka hitta dem i butiken så är nog prislappen sådan att man kvickt kommer på andra tankar. Hade en hel del egna “uppfinningar” som förstördes i branden och det är väldigt svårt att få dem ersatta speciellt nu då jag också saknar verkstadsutrustning.

  6. Jo, allt skall ju vara inplastat hos oss. I Frankrike bär man hem brödet under armen och i exotiska länder hänger köttet ute i det fria fullt av flugor, tills man köper det och tar hem! Och det är inte det som tar livet av folk därborta.
    Apropå “gör-det-själv” situationer ett exempel: Behövde i höstas en ny jugransfot. Ingenstans fanns någon lämplig förrän en “ganska ditåt” hittades i en stor P…-market. Förstås gjord i Kina som allting nuförtiden…med påföljd att då granen stått i foten en dag (gudskelov ute) så fanns det inget vatten i foten och en närmare syning visade att svetsfogen som “röret” svetsats fast i bottenplattan med hade ett pyttelitet hål. Returnerade foten och hittade en stadig plast-betonghink i vilken jag radade litet sten, sågade till ett par brädstumpar med hack för granstammen och bankade in dem kring granstammen mitt i hinken. Har aldrig haft en stadigare julgransfot och behövde inte fylla på vatten mer än högst en gång i veckan. Granen stod grön ända till sportlovet!
    Själv är bästa dräng!

    Går numera långa omvägar om det står Made in P.R.C. någonstans, köpte i tiden 15 stavbatterier för 1 euro och redan i paketet var några svampaktiga och de som fungerade i någon apparat var döda efter en vecka medan tyska batterier fungerade flera månader.

  7. Joo Kimmen här har också granen stått i ett ämbar fyllt med grus i många år, fungerar bra och vatten behöver man inte skvippa i varje dag. Ofta börjar granen också växa och ge lite grönt tillskott till salladen 😉

Kommentarer är stängda.