15 juli, 2012 av Charlotta

Under kaparn…

Kaparn, den där man använder när man rappar omkull gräs med  ..  … Slåtterkross heter det!

Hurra då, lite regn nu också, som om det inte vore tillräckligt treeeevligt ändå här i lervällingen och blodbadet…

Nej, det är inte så farligt som det låter, orden var mina när jag efter en god stunds bökande under slåtterkrossen, äntligen fick löst den ena ”sliraren” på slåtterkrossen.

Slåtterkrossen ”Slirarena” är dom som ligger längst ner och slirar mot marken. Dom tar emot de värsta smällarna när man kör i sten, här på bilden hänger den ena lite löst längst till vänster. Men såhär ser den ut där under, slåtterkrossen. Ingen ny grunka, den har en hel del år på nacken, men med lite det ena som det anda i ”förstahjälp” så håller den ännu. De maskiner som man kan åtgärda felen med hammare, skiftnyckel, svets, ståltråd och lite nya delar nångång är de bästa och brukar få vara med tills de blir så slut att det inte går att svetsa på, eller byta ut delar i för att det man skall svetsa fast i, eller skruva fast delen i, inte håller. DÅ är det dags att söka något annat, men tills dess får det va, om det är bra vill säga. Att byta en maskin för att den är omodärn är inget jag varken behöver eller förstår

Jag började med att tvätta den så att man skulle hitta bultskallarna, det tillredde en härlig sörja under maskinen när man började böka i det med både stövlar, knän och händer. Det var liksom inte direkt torrt från förut heller… Alternativa platser till att skruva på är inte så många, visserligen skulle jag ha kunnat backa in slåtterkrossen in i fårhuset, där jag tömt bort fårskiten, men så är ju frågan den, vill man kräla omkring i lersörja eller i halvbrunnen småfuktig fårskit?

Någon verkstadshall har jag inte ännu, men efter idag vandrade den några pinnhål uppåt i den oändligt långa lista över ”saker jag vill ha”.

Nåja, efter att ha fått löst den ena sliraren, som verkligen inte heter ”slirare” utan någonting helt annat vacker och fackterm-aktigt, så var jag både genomsur av svett, vatten och lervälling. Lite blod hade jag också lyckats få fram ur knogarna och humöret toppades när jag kröp fram under krossen för att tvätta lite muttrar och bultar, och inte tänkte mej för när jag steg upp, utan slog huvudet i järnet som normalt håller upp gardinet. Ja, alltså, tror väl inte det heter gardin på en slåtterkross utan någonting helt annat …Hur som helst så menar jag den där skyddspressugrejsen som ska hänga framför balken, som för länge sedan försvann efter att pappa hade någon remont på krossen…

Humöret var som sagt på topp och så började det då regna som grädde på moset. Min glädje över vatten från skyn är ungefär som en semesterfirares…

Slirare två satt liksom den första – som berget.! Bultar som aldrig varit löstagna, utan välåtskruvade med alla sorters låsbrickor som finns i en välsorterad järnhandel, och muttrar med gummitrissor och dessutom fastrostade, satt bra fast. Men skam den som ger sej sade jag högt för mej själv, varpå jag åter tvättade händerna rena från sörja och tog ny sats.

KLABANG och AJJJ!!!   ¤¤&%#”¤#/&#¤…..

Att slinta med spärrskaftet, eller nyckel när man drar för kung och fosterland, tar i ända ifrån tårna och till lika som man spjärnar emot med foten på balken, har en totalhöjd av ca 70cm, måste se roligt ut!

Jag slo mej, någonting kopiöst, men till lika kan jag ju konstatera att det måste ha sett roligt ut där jag stod som en märla, smutsig som en nyrullad gris, med foten i spjärn. Skrattar gör jag mellan visorna av barnförbjudna ord. Men en bult släppte igen… och så höll jag på, tills alla 6 bultarna var lösa och därmed också slirarena.

Söndrig slåtterkross

Svetsad förut och nu snart igen, för en som är obekant med liknande grejjer kan jag säga att det verkligen inte ska gapa sådär i högra änden. Orsaken till att det blivit sådär är att det antagligen har smällt lite för mycket i någon sten eller liknande…

svetsjobb

Lös! Hurra! Segern är min, 1-0 till mej 🙂 glädjen över att fixa någonting själv är ganska stor ibland 🙂 Men nu blev det värre, den lilla biten som ligger lös till höger, med ett hål i, skall svetsas fast. För kunnas skull skulle jag kunna byngsla dit den och antagligen nog också få fast den, men, jag känner mej själv och vet att jag med stor sannolikhet skulle få göra om hela proceduren efter ett litet tag. Så vad göra då, jo, man ringer pappa. Han har svetsat i hela sitt liv när det behövts, och kan med van hand också snabbt få svetsat dessa två hakor på slirarena. Det heter antagligen inte hakor… bla bla bla… för att förstå vad jag menar måste man ibland ha fantasi som sträcker sej långt utanför det vanliga. Pappa förstod med en gång vad jag menade när jag ringde och frågade om han ”kunde svetsa fast dom där hakona under krossen som håller slirarena” ? Men så är han van att höra när jag ringer och reder ut det ena problemet efter det andra med värsta kodspråket.

Men nu är det ju så, att de ska tillbaka också… Antar att jag har kvällen bärgad, eller kanske jag väntar att regnet ger sej och att lervällingen och kläderna torkar lite…

 

3 svar till “Under kaparn…“

  1. Mats skriver:

    Det var en bekant syn. 🙂 Been there, done that. Vid upprepade tillfällen. Faktum är att vi till sist slutade försöka skruva loss glidskorna (som de egentligen heter) och helt enkelt kapade av bultarna med vinkelslipen. Åtminstone på vår kross ryms faktiskt vanliga standardbultar trots att tillverkaren använt specialbultar.

    Annars är krossen ett exempel på att kärt barn har många namn. Hos oss kallas den nästan uteslutande krossn, hos er tydligen kaparn och på vissa håll i Sverige kallas de huggare.

  2. Stefan skriver:

    Slåtterkrossen är annars en av de värre maskinerna att tvätta med högtryckstvätt, 99% av skiten passerar ansiktet eller den övriga kroppen på sin väg bort.

  3. Jordbrukare skriver:

    Dyngkärran är allra värst. Då passerar 100 % av skiten ansiktet 🙂