Antar att det är fler än jag som läst Landsbygdens folk om tjuren som skulle till slakt och inte hade öronmärken och.. ja, hela karusellen… De som inte läst om det, gör det och upplev en gnutta av djurägarens vardag, många frågetecken och suddiga svar…
Om det är någon som inte läst, eller kan läsa, kan jag dra bakgrunden lite snabbt. Ingolf skulle skicka tjurar till slakt, som han gjort lite nu som då, inget nytt, inget främmande, en vardagsrutin för en van bonde, som började yrkesbanan som 12-åring. De flesta slakt skickningar går utan större problem, ända tills en dag här i veckan. En tjur hade tappat öronmärkena och skulle ha dem i öronen innan han skulle skickas. Tjuren stångade omkull slaktbilschauffören, och skulle antagligen gjort vad den kunnat för att oskadliggöra de som retade honom och fanns i hans omgivning, om inte Ingolf varit påpasslig och fått en metallgrind mellan tjuren och chauffören. Det gick bra den här gången.
Ingolf är en bra bekant till mej, han bor nära Mats, de har lite maskiner tillsammans och hjälper varann när det behövs, därför vet jag att han är en handlingens man och blir inte som ett frågetecken, undrar och funderar vad som behöver göras när något händer. Det var det som räddade slaktbilschauffören den här gången. Men ja, frågan är ju kvar, hur 17 skall man göra när djuren absolut INTE får slaktas om de inte har alla lappar i öronen.
Jag kan förstå att reglerna finns. I ett stort slakteri, dit det kommer massor av djur, hundratalet, alla dagar, skulle några där i den röran sakna öronlappar skulle det vara många frågetecken att reda ut. Det går inte, det skulle bli omöjligt. MEN, när det är små slakterier, och djurägare och slakteri inte är främmande för varandra, det kommer inte in så himla många djur om dagen, så tycker man ju att katastrofen skulle vara överkomlig om ett djur som tappat sina öronlappar, kunde få ha sina ersättande lappar medskickade i en plastpåse, istället för att bönderna skall måsta riskera både liv och lem för att få dit dom eländiga små plastbrickorna! För riskera liv och lem för att få dit dem, det gör man hur man än bär sej åt! Ska man knipa ett djur på flera hundra kilo i öronen spelar det nog inte så stor roll hur sävliga och lugna de annars är eller hur de är tjudrade, knip den lugnaste ko i örat och de slår spinn! Klart det gör! Det gör ju ont! Slipper dom att röra huvudet ens några cm uppåt-neråt och åt sidorna finns risken att man blir i kläm! Vansinne kallar jag det, men, vad gör man? Utan lapp – ingen slakt!
Jag har inte samma bekymmer med mina får, som de som har tjurar. Det går att hålla ett huvud på en tacka eller en bagge stilla, krävs lite extra itag ibland, men dit brukar jag nog få lapparna, men hur skall man göra när fåren tappat lappar och det just inte finns öra att få fast lapparna i?
Det här är Samarin. Hon har tappat sin lapp och en ny har jag hemma. Men, var skall jag få fast lappen? Skall jag måsta kåra in lappen in i örat på henne och fästa den inne i örat där huden är tjock och blodådror går kosromtvärs? I de sönderslitna öronsnibbarna kan jag inte fästa dem, de skulle plåga henne än mer, och vika ner örat totalt. Dessutom är “spiken” som ska genom örat i de lappar jag har så stora, att de nästan inte skulle bli något skinn alls runtom.
Jag vet inte hur jag skall göra, lappen måste dit, men var kommer gränsen för djurplågeri in i bilden? Skall djuren måsta plågas bara för att nån viktigpetter kommit på att de måste ha lapp i örat vare sej det går eller inte? Det här är ett fall där djuret tappat lapp och örat blivit sönderdraget, men hur många sådana fall finns inte det?
Jag håller fullständigt med dig! Har många gånger svurit i öronmärkena och sagt att det är lagstadgat djurplågeri. Det blöder nåt förskräckligt när en ko har fastnat med märket i nåt rör och rivit loss sig, med den påföljd att örat blir söndertrasat! H.Tilda
Instämmer helt! Jag har en Ussa som har örat i samma skick som Samarin, det har rivits sönder så många gånger att jag nu har bara en chans kvar. Sätter jag dit ett nytt märke och hon river sönder även det finns det inget kvar att fästa i. Nytt märke är beställt och ligger på hyllan och väntar, men jag sätter det inte på plats förrän hon går till slakt. Jag förstår att djuren måste märkas av administrativa skäl, men det måste finnas listigare sätt.
Tycker att det skulle vara bättre med små chip som sätts under huden på samma sätt som på hundar o kattor. Det tror jag är lika lätt att göra och ingen risk att det rivs bort. Det kräver bara en skanner av den som vill läsa av chipet o det ska väl nog ett slakteri kunna ha.
Hejsan Janette
Jo, alltså chipp, rykten säger ju att det är på gångs, och att det är under prov på sina ställen. Jag har inte sett det med egna ögon, därav orden “rykten säger”… Den största anledningen till att inget smidigare blivit till verklighet än, tex. med chipp tror jag främst handlar om pengar. Ingenting får kosta! Vad det skulle kosta att chippmärka, ha skanners och sånt skulle väl antagligen bli för dyrt, i sista änden är det konsumenten som får stå för kostnaden och mat får ju som bekant inte kosta någonting…
Det som är riktigt roligt i soppan är att ett får inte får ha bara ett märke i öronen, utan skall ha två, om de är över ett visst antal månader skall tilläggas… Och rätt märke i rätt öra, och rätt väg! Varför inte skona det ena örat, sätt alla siffror i en och samma lapp och i bara det ena örat, så skulle man ju ha ett “reservöra” om de drar sönder örat där lappen sitter? Ja, det här med öronlappar är ett ständigt problem som både myndigheter, bönder och slakterier brottas med, alla, snudd på varje dag!
Men det skall absolut tilläggas att lapparna har sina fördelar också. Jag har blå lappar för baggar och gula/ orange för tackor och på det viset ser jag snabbt om en bagge smugit sej in hos tackorna, gallringen av bagglamm går snabbt, och när jag ser en öronnummer vet jag precis vem det är. Skulle nog vara i blåsten många gånger om det inte fanns en nummer att titta på, men faktum kvarstår, så länge det är någonting som går genom örat kan det fastna och djuret fara illa av det. Lite smidigare, och mindre “skitviktigt” skulle det kunna vara utan större problem.
Utan att nu ta ställning till det aktuella fallet, så anser jag att det är varje djurägarens skyldighet att ha sådana utrymmen att man får fast djurens huvud. Inte bara för att få fast dessa omtalade öronmärken, men också för att man ska kunna utföra veterinärundersökningar eller t.ex. medicinera djuren. Ett söndrigt öra är ett problem, men under den tid jag har haft med kor att göra, har det aldrig hänt sig att det skulle ha varit omöjligt att fästa ett nytt märke i örat. Får o övriga prod.djur kan jag inte uttala mig om, då jag inte har erfarenhet av dem.
Och om märket s.a.s. bara har lossnat, är det nog inte frågan om en stor sak att fästa ett nytt. T.o.m. jag som nu inte är den största i byn fixar det själv, kons huvud fast, nostången i näsan o sen fast med märket i det redan befintliga hålet. Hon märker nog inte ens av det.
Detta sagt, så tycker nog jag också att det vore på sin plats att hitta på något annat system. Emärkena är ju redan ett steg åt rätt håll, i.o.m. att de är mindre än de traditionella märkena o på så vis har mindre risk att fastna. Men oberoende om det sen blir chip under huden, eller midre märken så försvinner inte behovet att låsa fast djuret.
hmmm, jag e sen inga riktit av samma åsikt nej. Har förståss haft många djur som pga en eller annan orsak ha tappa ena eller båda märkena. Fattas de märken ha vi beställt nytt tagit fast koddan o lagt märke i öra senast då slaktbilen e på väg över me förbindelsebåten. Vi använder samma fångstgrind när vi sätter fast öronmärken som när veterinären behandlar koddona, de e ingen speciell fångstgrind utan vanliga låsbara foderfronter, fungera också när vi hade tjurar.
De elektroniska öronmärke e betydligt mindre o därför också mindre benäget att fastna och ramla av. Chip-märkning under huden är dock svårare, åtminstone den teknink som nu finns o används på bla hundar kräver att skannern ska föras riktit nära för att den ska kunna avläsa. Dessutom vandrar chipen under huden på djuren så att de kan vara framför bogen på en stor tjur o då e de inga så kiva att avläsa med en skanner.
Sen så e de ju också så att vi producenter i ur skur vill visa på att man kan spåra ursprunget av matvarorna ända till gården. Märkning och registrering av nötkreatur är en viktig del av systemet för att kunna spåra ursprunget av livsmedlen. Om de kommer oidetifierade djur till slakteriet kan man väl inte spåra mycket ursrpung?
Okeej jag ha åxå vari inspektör så jag ha kanski blivi lite miljöförstörd o går int taket för öronmärkenas skull… 😉