8 oktober, 2012 av Charlotta

Hulda surfar

Kommer ni ihåg när jag förde ut Viktoria till sommarbete på holme och hade hjälpredan Sandra med mej, idag var det dags för returen. Lite sent, men som bekant bättre sent än aldrig…

Jag rustade mej med regnkläder, laddad telefon och berättade åt de andra på holmen vad jag hade för planer för dagen. Man vet ju aldrig…

hämtar hem Viktoria

Utfärden gick snabbt och fint, vädret var hyggligt, skulle jag vänta på perfekt så skulle jag antagligen få vänta till maj nästa år, så när vädret idag verkade hyggligt passade jag på.

Att övertala Viktoria och hennes lamm Hedga och Helga, samt Dua och hennes lamm Hulda (som tillbringat hela sommaren på holmen) att komma med hem var inte något större problem. Viktoria hoppade glatt i båten utan större lockningar. Hon börjar bli så gammal och van att hon visste vad som var i görningen. Jag satte halsband på henne så hon inte skulle stå med bredsidan till och hindra de andra från att hoppa i båten.. Hedga och Hulda hoppade med lite vingligare ben efter. Där tackan är, där är också lammen så länge de får välja.

Dua tvekade lite, svängde om och gick en bit bort. Det smällde lite obehagligt om båten när den smådunkade i bergsbottnet när de andra hoppade i. Jag gick en bit upp på land och pratade lite med henne och bjöd henne på lite havre, när hon fått två nävar havre var det som om hon sa: ”jamen okay då…” Hon gick ner mot båten och kikade lite på de som snällt stod i båten och väntade. Jag pratade lite med henne, gick sakta ner mot båten och pratade med låg röst och sade att det inte är något farligt.. Dua satte öronen bakåt och tyckte antagligen att hon blev lite trängd. Jag stannade och lät henne fundera en stund. Hon kikade lite på mej. Hulda stod hela tiden och stirrade på mej och undrade antagligen varför de inte skulle springa vidare på berget längs med vattnet, men Dua stod säkert kvar. Sen steg jag sakta upp och med en gång hoppade Dua över relingen ner i båten. Hulda visste varken fram eller bak, men hoppade i sin lilla yrsel med. Vad hade hon för val? Inte ville hon ner i båten, men då alla andra gjort det, så kunde väl hon. Hon var ju ensam på land, och ett får vill aldrig vara ensam.

Då var det att vara kvick och sansad till lika. Inga alltför hastiga rörelser, Dua kunde ju nog ännu hoppa ur båten om hon ville det, likaså skulle Hulda ha kunnat hoppa ur i ren förskräckelse om man skulle ha varit antingen för hastig eller för långsam i sina rörelser. Men det gick bra, jag skuffade ut båten från stranden, landade själv i fören och lät båten glida ut från land en bit. När båten kommit ut så pass långt att jag var 99% säker på att ingen skulle hoppa ur båten mer, stegade jag över fåren bak till ratten, startade och så kunde hemfärden ta sakta fart.

hulda surfar

Det gick inte så värst fort. Det hade börjat blåsa lite mer, inte mycket, men lite, och så hade jag nu vinden snett, rakt framifrån – idealiskt för att bli nerstänkt av vatten. I fören stod Hulda och surfade. Hon kom efter en stund ner i båten när det började gunga lite väl mycket i benen.

Det tog kanske en halvtimme innan jag var så mycket lä för land att det slutade stritta vatten. Jag som vanligtvis sjunger så högt och ljudligt som jag vill, fick lov att vara tyst den här hemfärden. Vattnet strittade rätt upp i ansiktet så det riktigt rann vatten över kinderna. Jag slöt hakan mot regnrocken, och tänkte på sommarens båtfärder då man kan tycka det är riktigt skönt när det lite svalkar i solgasset när det strittar vatten. Annat var det nu, inte iskallt, men tillräckligt kallt för att man nog minsann inte skulle sitta och dåsa till…  Bra gick det, hem kom både fåren och jag välbehållna 🙂

Ett svar till “Hulda surfar“

  1. KL skriver:

    Det är rolig läsning hur väl du handskas med fåren och din berättarkonst är så ”medryckande”
    Tack för alla fina historier !!!