Landstigit på Åland några dagar. Vart jag än ser, ledsna miner, förtvivlan och hopplöshet. Folk är arga, ledsna, dystra, ja allt som böckerna säger att leder till depression. Och nu regnar det igen, ca 25-30mm utlovade till natten.
Ja, om det är någonting som skulle behövas nu är det motivation.
Regnandet fortsätter, och för varje dag som går och potatisodlarna inte kommer ut på åkrarna för att försöka få upp potatis, desto bittrare, ledsnare, omotiverade blir de. Livet känns mer och mer orättvist och situationen börjar bli kritiskt. För potatisens del börjar kritiskt ha varit och farit, det är potatisodlarnas situation jag pratar om. Kritiskt. Kritiskt! KRITISKT!!!
Det är ingen som vet hur det kommer att gå? Kommer det att komma någon form av skördeskade ersättning? Och i sådant fall, när? Och hur mycket? Skall man bli tvungen att ta lån för att klara sej? Och då menar jag inte lån för att kunna åka på södernresa, utan lån för att kunna reda upp alla kostnader man har på maskindelar man varit tvungen att köpa för att få maskiner och traktorer att hålla ihop, för att alls ha en rimlig chans att ens få igång maskiner och få upp potatis. Jag menar lån för att eventuellt ha möjlighet att fortsätta odla potatis, sättpotatisen ligger också och badar, eller är rutten för länge sedan, att köpa allt utsäde till nästa års odling kostar, hur mycket är det ingen som vet, nästa års sättpotatis är ett oskrivet kapitel och vem vet om det över huvudtaget finns att få tag på? Jag menar lån för att kunna leva ett drägligt liv helt enkelt! Ni vet vad pengar går till, tak över huvudet, el i kontakten, telefon, bil och så vidare… Det där lilla extra, som man kan leva utan, men som är roligt, finns inte en tanke på. Badsemester, nya gardiner och påslakan, tvätta bilen i biltvätt, leksaker till barnen, spelkonsoler och nöt innerfileé Det spelar ingen roll, det som inte är nödvändigt är uteslutet!
Nu tar du väl ändå i! Kanske någon tänker, men NEJ! Det gör jag inte!
Det finns många, många bönder som inte får ekonomin att gå ihop i år. Räkningarna fortsätter att ramla in, men inkomsterna uteblir. Och varför? Jo, vatten… Så enkelt att svara på, vatten är den stora boven till mången förlorad nattsömn i år. Om det är någon vanlig knegare med lönekuvert i slutet av varje månad som sitter just nu och skakar på huvudet och inte förstår så skall jag försöka jämföra det med någonting, att jämföra knegaryrke med bonde går egentligen inte, men om jag säger såhär:
En vanlig arbetare arbetar 8månader, utan lön, väldigt ojämnt. Ibland 14timmar om dagen, ibland 5. Så förtjänar den personen ihop till en summa pengar som skall betalas ut när året är slut och om han gjort ett bra jobb blir det mer, jobbar han sämre blir det mindre, men i alla fall finns det ett lönekuvert att kvittera ut i slutet av året. Men när den dagen närmar sej dimper det ner regn några veckor vilket resulterar i att lönekuvertet blir genomblött och alla siffror suddats ut. Det finns sim sala bim inga siffror – ingen lön! Puts väck. Allt slit borta. Jobbet är gjort, men du får ingenting för det!
“- STÖD!!! Ropar någon, det finns ju stöd! Inte går det någon nöd på er!!!”
Jag kan med sorgsen röst berätta att stöden och mycket mer därtill går åt under resans gång. Bekämpning av ohyra, gödsel, bränsle, maskindelar, sättpotatis allt har kostat. Kanske inte så mycket här och där, men när man börjar räkna ihop på hela året och på flera ha blir summorna skrämmande…
Men rubriken heter motivation. Var finns motivationen? Varifrån skall det komma någonting som motiverar den lille potatisodlaren på Åland ( och mången annanstans också förstods ) att fortsätta att kämpa och odla igen nästa år? Att leva på en knivsudd ifrån ekonomisk kollaps går, bara det finns ett ljus i tunneln någonstans.
Ljuset kan finnas i ett “till nästa år skall vi göra så upptagning av potatis sker när vädret är bra”. Jag kan tillägga att nu sker potatisupptagningen när man har sin lastningsvecka i kalendern, en del får börja i september, andra i oktober… orättvist ja, ju längre in på hösten vi kommer desto sämre blir förhållandena, i år exceptionellt.
“-Alla kan inte ta upp potatisen till lika, det går inte, vi kan inte ta emot potatisen, det blir stock i systemet, det går inte!!!”
Sånt har jag hört,, till lika kan man ju undra varför det inte är anpassat för att kunna ta emot mer potatis på en gång, när vädret tillåter. Det är lite som att idag bestämma att den 19 juni nästa år skall vi bärga torrhö. Vi slår den 16, så hinner det torka bra till den 19. …. Någon som tror på en sådan plan? Om det sen öser ner vatten den 16, så ska det göras så ändå!
Nej visst är inte potatisupptagningen lika känslig för vatten som torrhöet, men principen är lika dålig. “Du och du skall ta upp potatisen vecka … i början av september, och du och du skall ta upp den i den och den veckan i oktober.”
Någonting annat som kan motivera potatisodlaren för att inte skita i allt och sälja sin potatisupptagare för att ha råd att leva, är att få krishjälp ekonomiskt. Redan ett litet ekonomiskt bidrag så den största ekonomiska pressen lägger sej, varifrån den borde komma tänker jag låta vara osagt.
Ekonomisk rådgivning är också ett steg i rätt riktning.
Någonting måste ske, vad som helst! Jag vet att diverse föreningar, råd och samlingar sitter och håller möte på möte om vad som skall/borde göras.
Men en sak är klar, händer det ingenting snart så kan potatisodlingen på Åland få en svår framtid. Det drabbar inte bara potatisodlaren, i det långa loppet drabbar det hela samhället.
Uteblir motivationen för potatisodlarna att fortsätta kämpa är det inte bara de som drabbas, och man kan ju alltid odla annat på åkermarken än potatis, så det är överkomligt. Men om man tänker lite vidare, vart tar potatisen vägen, vem sköter och kör den? Hur skulle det bli för dem? Varifrån får potatisodlarna maskiner och delar? Hur skulle det gå för dom? Dit potatisen kommer, uteblir det potatis, vad händer med de som jobbat där då? Och hur kommer den färdiga varan från fabriken? Om det slutar komma potatis på bandet, och det inte finns påsar med gyllene skivad potatis i andra änden, vad händer där då? De som skeppat och forslat potatisen? Hur skulle det påverka dem? Och de pengar som potatisodlarna förtjänar, inte blir alla på banken, de investeras. De bygger, utvecklar, förnyar, förstorar, shoppar osv… Om det uteblir, vad händer då?
Önskar, tror och hoppas på en lösning. Det skulle vara synd och tråkigt om fabriken i Haraldsby blir knäckt, den går ju så bra, en vinst på 11 miljoner ifjol är inte fy skam………
Den här länkar jag till från FB till alla vänner som inte läser Bondbloggen.
Otroligt bra skrivet. Allvarligt. Tänkvärt.
Tack Charlotta!
Jag funderade det också att varför tog ni inte upp dem i september? Men om det är fabriken som bestämmer så är det ju en annan femma. Kunde man inte trotsa fabrikens bestämmelserätt och ta upp dem tidigare och täcka över dem som man gör med sockerbetor?
Och inköparen bestämmer prisnivån.. redan före skörden är bärgad..
I normal handel brukar ju säljaren ha möjlighet att påverka prisnivån men inte här.
har inte odlarna egna mellanlager att förvara i tills potatisen säljes?
Jag har byggt styrelektronik för potatislager och det är inge billiga grejor. För att potatisen skall hållas i skick så borde temperaturen hållas nån grad över noll väldigt konstant. Med stora mängder potatis som kommer in så går det åt massor av energi för att kyla ned den och kylmaskineriet måste vara stort och dyrt. Ett mellanlager kan stjälpa hela ekonomin i odlandet. Med dagens priser måste alla kostnader pressas närmare noll.
Det var annat förr då man hade en liten jordkällare för ett par lådor potatis. Vi har det ännu men man måste vänta på kallare väder för att källaren och potatisen skall vara tillräckligt kall innan man lägger in den i källaren. Därför ligger vår potatis ännu ute i leran och vätan – men det är ju småsaker eftersom vi bara odlar för eget behov. För yrkesodlare fungerar jordkällare inte.
klarar potatis inte ett par veckor utan fina kylaparater bara i mörk källare tills man har försäljnings vecka då?. Att pressa kostnaderna till nära noll betyder att man inte utvecklas och utvecklas man inte, vad skall då hålla motivationen uppe?
Nåjo, man har ju hört en massa teoretiska resonemang om att man måste investera men personligen anser jag att man investerar bara då det finns en reell möjlighet att få tillbaka pengarna och gärna litet mer. Att investera i blindo utan chanser att lyckas är rent självmord. Sådana är snart före detta bönder. De ekonomiska realiteterna just ger inte mycket rum för LÖNSAMMA investeringar. Förresten är det mycket billigare om uppköparen investerara i ett stort lager än att vi bygger massor av små lager. Det nuvarande systemet är uppbyggt så att potatisen skall direkt från åkern till mottagarens (lilla) lager. Enligt teoretikerna skall det ju bara få finnas så små lager som möjligt.
Varje människa gör förstås precis vad hon vill men jag tänker åtminstone inte bry mej om andras råd (som inte har sina egna pengar i blöt) utan pressar kostnaderna allt vad det går tills det finns möjlighet att sätta pengar på nånting lönsamt. Just nu verkar Lotto ger en säkrare vinst …
Potatisen kan INTE ligga i en mörk källare ett par veckor. När potatisen tas upp får den skador i skalet som skall läkas den första månaden. Detta kräver mycket bra ventilation, med den här höstens upptagningsförhållanden synnerligen bra ventilation och klimatstyrning.
Två veckor i ett primitivt lager leder obönhörligen rakt till avstjälpningsplatsen! Vid omlastningen och mottagningen på fabriken uppstår nya skador på potatisen, vilket leder till i bästa fall små ytskador och i värsta fall att potatisen ruttnar bort helt inom ett par månader.
Skulle det ändå lyckas lär priset sjunka som en sten, eftersom fabriken gör allt för att hitta sånt som höjer felkoefficienten och därmed avräkningspriset på potatisen. Jag har själv varit med om detta när helt användbar potatis blev klassad som oanvändbar vid fabriken. Vinsten är ju alltid för liten för fabriken!
Potatisen måste växa klart innan den tas upp för att skörden skall bli tillräckligt stor och i många fall var september för tidigt. Det är också jättebra väder att tröska spannmål i juli, men det hjälper ju inte då den inte är skördemogen. 🙂
Att lagra i källare går om man odlar i mindre skala (användes ännu på 70-talet), men i storskalig odling blir det för riskabelt att inte kunna kontrollera klimatet i lagret och påskynda kylningen (som Nisse skriver här ovan). En god potatisskörd kan gå på 30 000 kg/ha, har man då redan 10 ha potatis pratar vi om 300 000 kg som skall lagras. Även om potatispriset råkar ligga lågt är det rätt stora summor och då vill odlaren gärna ha möjlighet att styra temperatur och luftfuktighet för att garantera hållbarheten.
Jag håller med “oteknisk” att nog skulle norska Orkla som väl äger potatisfabriken på Åland kunna visa lite större solidaritet med sitt fotfolk. Kanske ett mellanlager kunde man bygga för någon av de 11 miljonerna man tjänade i fjol så att inte den enskilde bonden skulle behöva ta smällen. Skamlöst!
skamlöst var ordet. Med andra ord lever man ganska så utsatt som potatisodlare då om man styrs på detta vis av uppköparna. All ära då åt dem som orkar fortsätta på detta vis. Det är då åt h-vete att man som primärproducent skall styras direkt & indirekt av alla kjedjor med sina resultat som skall öka för varje år.
Bästa Charlotta
Som tidigare chipsodlare har jag följt med dina välskrivna inlägg om ert kämpande i hopplösa förhållanden och känner igen varje plågsam fysisk och psykisk verklighet du beskriver, har själv kämpat med att dra fram en sjunkande Grimme och ösa lera från alla tänkbar och otänkbara ställen av maskinen.
Orkade själv inte med all motgångar och ekonomiska bakslag i en så kapitalkrävande odling som potatisodlingen är, slängde in handduken för 4 år sen.
Satt i flera år som Nylands representant i Chipsens odlarråd och kan garantera att från fabrikens sida gör Christer och Leif allt man kan för att leveransturerna följer ett rättvist system, förstås en klen tröst för den som råkar drabbas av sen leverans ett så här omöjligt år.
Har själv ännu 1/3 av vetet otröskat men förlusten är inget mot vad det var det år då 60% av våra dryga 12 ha potatis drunknade.
Vet hur det känns, men på något underligt sätt lyckas man alltid komma över det, kämpa på!
Potatisodlingen kan tydligen förliknas vid ett lotteri. Har du tur med lottningen av lastningsvecka så får du betalt för allt det slit du haft under året medan annars får du plöja in allt. Läste på Ålandstidningen att Chipsfabriken fattar 2500 ton – kanske de skulle betala 10 cent/kilo i ersättning i stället till dessa olyckligt lottade bönder. 250.000 euro kan de säkert avvara av fjolårets vinst på 11 miljoner.
Hej alla 🙂
Tack för alla “kämpa på” som kommit här, och som jag mött de senaste dagarna. Vill skicka dem direkt till varenda Åländsk potatisodlare, och alla andra som sitter på åkerkanten med träck och vatten upp till naveln. Kämpa på!
För tillfället bökar en och annan ännu upp potatis med våld. Maskiner slits och våldas sönder, hoppas att kvalitén på potatisen som ännu kommer till fabriken håller måttet så inte arbetet är förgäves. På natten efter att jag skrivit bloggen damp det ner ytterligare 35mm i Geta, och flera har det kommit sedan dess.
Det går att ta upp potatis i september, det har det gjort i alla tider och det har fungerat bra. Man blastdödar potatisen, så bildar den skal och avmognar på det viset – inget egentligt problem, men potatisen växer mest i slutet av växtsäsongen, upp till 1000kg/ha/dygn. Så ju senare upptagning ju mer ton finns det i jorden, det har man tagit fasta på från fabriken och skjutit upp första intagningsveckan en vecka framåt, men : den som gapar efter mycket…
Som du säger Robert Juslin, så gör de vad de kan på fabriken. Men nu krävs det nog någon större morot än en låda chips till jul för att potatisodlarna inte skall göra som du – kasta in handduken.
Vad som kommer att behövas för att motivera potatisodlarna är varken jag eller någon professor kapabel till att tänka ut. Det finns nog bara ett gäng som kan tänka ut det – potatisodlarna själva!
Det är konstigt att ni bönder helt och hållet saknar en “United we stand – divided we fall” mentalitet i era jordbrukarled. Kanske om alla potatisodlare skulle hota med att lägga av med potatisodlingen på Åland så skulle det bli annat ljud i skällan hos uppköparen då de knappast vill gå miste om en ny vinst på 11 miljoner euro. Och kanske det då också lättare skulle trilla in lite ersättning åt drabbade odlare!
Ja du TI om det sku va så enkelt 🙁 Utan att nu känna till alla detaljer tror jag det skulle leda till att fabriken stängs. Det finns ju odlare i andra länder som vill odla potatis och för de multinationella bolagen är det väl mer eller mindre egalt var fabriken ligger……..
Hej du Tekniskt intresserade
Mitt nyländska påbrå klingar till med ett “Jonej”. Ja, du har en poäng där att det utåt sett minsann nog kan se ut att saknas ett “united we stand…” Men nej, det finns det visst det, på sätt och vis. Det finns producentorganisationer som skall svara, försvara och stå upp för producenterna. De skall bevaka, stöda och jobba för att hålla ihop någon slags “united we stand…” Problemet är väl kanske att de varken syns eller hörs så mycket om och runt dem. De gör väl vad de kan också, men så som det hittills gått för jordbruket sådär i stort sett så kan man ju undra om det inte skulle gå att göra mer?
Jag är ingen professor i det här ämnet heller, men nu om nångång har de ju chansen att visa framfötterna.
En sak är i alla fall säker, det kokar i jordbrukarkåren under ytan!!!
Joo våra åsiktsyttringar har varit ganska stillsamma trots att “de kokar under ytan”.
Vill minnas att man specialskolade ett par hundra poliser för att ta hand om bönderna då när vi gick med i EG. Man befarade antagligen att vi skulle EG-anpassa oss till de metoder som ibland tillämpas nere på kontingenten 🙂
Nää, här är vi nog lugna och snälla vi vill ju inte reta upp befolkningen med traktormarscher och dylikt som ställer till med oreda 🙂 Men visst knyts näven tills den domnar i fickan ibland……….