18 december, 2012 av Charlotta

Denna dagen ett liv…

… så sade farbror Melker i Saltkråkan och jo, stämmer.

Ja, med tudelade känslor ser jag bakåt på de senaste dagarna. Det är höga berg och djupa dalar. Ibland stod jag och tänkte för mej själv, ALDRIG MER!!! Och endel stunder kände jag att oj va roligt 🙂 Jag ska ta det från dagen före marknaden. Då blåste det ordentligt och snöade det ”riktiga flåddår/lakan” så man inte såg mer än några 100meter framför sej. I det föret skulle jag frakta över det jag hade i ullhantverkväg, fällar, kassakorgar och sånt till bilen. Allt packades in i plastsäckar, påsar och så bar det iväg. Det enda jag hade att frakta sakerna till stranden med var vattukälkan. Men bra gick det också. Snön vräkte ner och jag var måttligt nöjd när jag pulsade ner till stranden. Att plumsa i snö som går upp på halva smalbenen är tungt. Men jag kom till stranden och till bilen. Så for jag till kyllagret där jag förvarar köttet, sorterade lite ut alla beställningar som skall levereras närmare jul och så vände jag hemåt. Hemma fixade jag det sista på lite ullgrejjer som jag skulle ha med mej följande dag.

fraktar marknadssaker i snöyra

Följande dag, var det väckning klockan 6. Jag ville ha god tid på mej för jag vet att det brukar kunna dra ut på tiden ibland ändå. Jag är en riktig sömntuta på morgonen och stiger gärna inte upp före 8 om jag inte måste, så när jag vet att jag måste vakna tidigt och inte försova mej så sover jag inte skapligt. Jag ligger och tvinnar och snurrar. Annars är jag sådan som kan sova lite närsomhellst, varsomhellst. Fast mitt på dagen, på en bussbänk, på köksgolvet, i fårkätten… lite hur som helst, men har jag tider på morgonen att passa sover jag nästan inte alls. Nåja, upp och så till fåren. Snön gick till knäna i endel drivor och jag mårrade över blåsten som sopat ihop dem.

När jag kom in i fårhuset tittade fåren på mej med något rundare ögon än vanligt. De låg alla och vilade och förstod ingenting. Så började det komma mat på borden så då måste de masa sej upp.

Väl hemma igen packade jag med mej det som jag hade kvar hemma som jag lagat det sista på kvällen före, så packade jag vattukälken igen och så började jag gå mot stranden.

Det blåste. Kanske lite väl och för mycket för att ta båten. Det visste jag, men jag hade inga alternativ. Att gå runt via bron skulle jag inte hinna. Jag hade packat på mej varma kläder. Att stå stilla i minusgrader 3 timmar på marknad kräver lite varmare kläder, men att pulsa i snö med sådan utrustning blir varmt. För varmt! När jag kommit halvvägs rann svetten på ryggen och jag visste att det är ett perfekt recept på att få kallt och flunssa som ett brev på posten. Jag drog upp dragkeden halvvägs på jackan och tog av mej handskarna. För det blev jag inte kall, men det svalkade lite. Plumsade vidare.

Med mej på vattukälken hade jag bla två plastkassar med ullkransar. Det är inte blytunga saker och när jag kom lite ut på udden mot bryggan så kom en vindpust och svepte med sej de två kassarna med kransar. De rullade fint ner mot sjön. Jag kastade ifrån mej handskarna och hoppade efter kassarna, den ena fick jag fast, men den andra nuddade jag med fingrarna innan den sen pluttade nedanför låga bryggkanten. Det var bryggan som är riktigt låg, så att ta upp kassen var sedan inget problem och lyckligtvis hade den inte landat med den ihop knutna öppningen neråt, så inget var vått eller förstört. Det kunde ju ha gått värre. Vatten och ull är ingen bra kombination om det skall se fluffigt och pösigt ut.

Resultat av händelsen blev i alla fall att jag i mitt språng och landning hade öst in en himla massa snö innanför den halvöppna jackan. … Jag ruskade och skakade bort det värsta, sökte upp handskarna och så fortsatte jag min färd, nu med ryggen småfuktig av svett och framsidan småfuktig av snö…

Vinden var sydost, perfekt vind för att dra upp vågor som kommer rakt emot när jag rundat den nordvästligaste udden. Det kändes lite som om jag hade rundat kap horn. Det sköljde över några ordentliga duschar och då kom jag på att jag varit dum som inte också klätt mej i regnkläder… Men ska man måsta ha allt ur garderoben med sej bara för att ta sej någorlunda torr till en marknad? Svar ja, i alla fall om man bor på holme utan förbindelser.

Mot vinden, mot vågorna, det blåste någonstans 17-20 m/s. Att kunna lita på snurran är mycket värt ska jag be att få tala om.

Så kom jag till bilen och började min färd innanför bilens skyddande väggar. Vilken lättnad. En ännu större lättnad var att jag märkte att grannen som sköter plogningen på de första 3km vägen genom skogen varit i farten, längs vägen finns åkrar som sopar igen fort, men det var inget problem, vägen var i bra skick 🙂  Jag lastade köttet och for vidare. Väl framme var det full snöstorm och massor av försäljare som höll på att plocka upp allt vad de hade att erbjuda naguborna till jul. Vänner och bekanta överallt. Klockan 10 var det meningen att försäljningen skulle börja och det gjorde den. Mycket folk trots det busiga vädret. Jag lyfter verkligen på hatten för nagubornas, och många även från … ja, jag hade tänkt skriva grannkommunerna, men det blir ju fel då allt är en enda stor sammanslagningssoppa, men folk från alla knutar i denna storkommun, som igen är för liten… äsch, hatten av för alla som kom till marknaden och trotsade vädrets makter!!!

Torgtaket i Nagu

Såhär fint torgtak har vi i Nagu. 🙂 Trästomme och väggar av någon sorts typ plexiglas, genomskinligt är det i alla fall, så det kändes den här dagen som att stå inne i en bubbla mitt i snöyran 🙂

Mina försäljningsbird på julspektaklet

 

 

Det här är mina försäljningsbord, ett för köttet och ett för olika ullhantverk, skinn, tovade stjärnor, mommos stickade sockor, helyllegarn och ullkransar. Syster Alice, till höger i tomteluva, hjälpte mej att sälja. 🙂

Innan jag for hem var jag till min mommo (som nu vintertid bor på kyrkbacken) på kaffe. Att sitta och prata dittan och dattan över en kopp kaffe med mommo är som att sätta sej i en oas. Det får vara precis lika med allt som varit och farit under dagen, när man dricker kaffe hos mommo, då gör man det och ingenting annat.

Hemfärden blev ungefär som ditresan fast bakvägen förstods, men sista biten med vattukälkan i snöyran, som kom precis rakt mot ögonen och snön som nu gick upp till knäna var ingen höjdare. Så blev det varmt igen en gång och det tog inte länge innan polon jag hade på mej blev genomblöt inifrån. Vattukälkan körde ner sej med framänden gång på gång eftersom jag hade lite tyngre lass med mej hem på en gång. Jag fick ta fram och back många gånger och kämpa mej med det hela genom drivorna och när jag stod mitt i en driva med snön över knäna, vattukälkan med fören nerkörd av tyngden, in i snön så det kom upp ett lager på 15cm snö upp på kälken for det genom mitt huvud… IT TAKES A FOOL TO REMAIN SANE! Och så sjöng jag högt, med tryck, för mej själv, the arks låt som aldrig finns långt borta… Den passar ofta in, det krävs lite av en ”dåre” för att hållas frisk i huvudet.

När jag så går där och ger mej själva sjutton på att jag SKA hem genom drivorna och sjunger högt och ljudligt för mej själv så undrar jag till lika, är det värt det?

Är du nöjd med försäljningen? – Ja. Sålde du allt? -Nej. Har du mycket kvar? -Ja.

Sedan ser folk lite frågande ut… Hur kan du vara nöjd med försäljningen om du har mycket kvar?

Ja, det kan man ju fråga sej. Jag har funderat jag också. Men jag hade så mycket från början att jag inte förväntade mej att sälja allt på en dag. Men jag fick sålt så mycket att jag får räkningen från rökeriet betald. Slakteriräkningen får jag försöka ordna på något annat sätt. Försäljningen täckte inte den räkningen. Dock skall man komma ihåg att det jag har kvar inte har gått förlorat. Det finns kvar. Det är ju bara det att jag kan inte skicka en fiol till tex sonera när de skickar mej en räkning, inte heller med fortum skulle det fungera. Så jag får fundera igen en gång, hur göra nu…

Och jo, om någon undrar varför jag måste hem med alla saker den dagen så, nej, alla saker kom inte hem, somt är ännu kvar i bilen, bara de som kan bli förstörda av fukt eller frysa tog jag hem. Och varför plogade du inte först då? Svar, därför att det framför fårhusgrinden över natten öst ihop en driva som garanterat mäter över en halvmeter, och traktorerna finns på insidan av den grinden. Varför är då grinden fast? Jo, för att inte mina två ponnys ska gå ut därifrån och ge sej på ensilage balarna som står utanför, eller springa ner till stranden och gå ut på den lilla snötäckta is som finns i röjvassvikarna. Som avslutning skall jag sätta in en bild på hur det för tillfället ser ut längs vägen om man vill gå via bron

Stigen till och från Ytterholm med snöStigen till och från Ytterholm. Det här var mitt alternativ till snurran. Kan i efterhand konstatera att även om det strittade över vatten och blåste lite väl häftiga vågor så valde jag rätt. Här skulle jag inte ha kommit fram med allt jag skulle ha med mej.

4 svar till “Denna dagen ett liv…“

  1. Janne B skriver:

    Om ja förstod dig rätt måste du ännu betala slakteriräkningen. Jag läste just i Maaseudun Tulevaisuus vid morgonkaffet att en som sålde lamm fick 0,00 € i avräkning för att lammen var inte tillräckligt tunga och dom grävdes säkert inte ned. De e p—-les bra busines att råvaran kostar ingenting men i butiken vet du nog vad du har köpt. Ja undrar vart vi är på väg. Ull från New Seeland och likaledes fårkött därifrån. Jag tror inte att det är billigare än som att betala ett skapligt pris till våra inhemska uppfödare, eller tycker man bara att våra uppfödare e hemska.

  2. Charlotta skriver:

    Hej Janne B
    Jo, så är det, alla räkningar är ju visserligen betalda, men med ”andra” pengar, för tillfället står rökt-köttförsäljningen på minussidan. När de som betalar direkt till banken syns på mitt konto, närmar jag mej ett +-0. Då blir det att räkna igen och se vart det tar vägen, men innan jag kan räkna något + så lär det dröja…
    Jo. Det är ingenting konstigt med 0,00. Det finns historier om exempel när de som sålt till slakt fått räkning, det börjar va ett tag sen, så det kan hända att man bara får ett 0,00 brev numer, att man inte måste betala fast slakteriet far iväg med köttet. Då känns det motigt att fortsätta och det var väl det som gjorde att många lade av på 90-talet. Varför skall man jobba och dessutom till och med betala, för att någon annan skall göra bra business? Men, man skall komma ihåg att det inte alls är helt upp åt … censur…, det föder kreativitet! Kötthandlare, slakterier biter sej själva i foten med den policy de nu för! Det gäller bara att vara envis, vinkla saker och ting lite, se på saker ur andra perspektiv och kämpa på! Inte fastna i ett mönster ( ex. föda upp djuren, skicka dem till slakt och få pengarna in på kontot ) och tro att allt är självklart, det är det inte!

  3. Christer skriver:

    Mmmmm… när du nu verkar börja närma dig ett + – 0 -resultat vågar jag kanske nämna kommentaren som jag höll inne med förra gången. Jag brukar nämligen få höra att ”du får ju stöd också” när jag någon gång klagat över att det inte vill bli någon förtjänst…… Tyvärr brukar det oftast vara så att ”stödet” (som egentligen bör kallas ”ersättning”) oftast förbrukats redan när odlingen startades :/

  4. Charlotta skriver:

    Hej Christer
    Jaha, va de inte värre kommentar än så 😉 Jonej, det har man ju hört! Till lust och leda… Och jo, visst är det så, men på något vis har jag ju fått för mej att jag skulle vilja ha NÅGON lön för mödan. Jag vet inte, kanske det är jag som är konstig 😉 ( känn ironin flöda… ) Undrar bara när det skall gå upp ett ljus för konsumenten att det som kallas jordbruksstöd är ett bidrag till bönderna för att konsumenten skall ha råd att äta. Skulle jag inte få någon form av stöd så skulle inte heller min prislapp ut till kunden se ut som den gör nu, den skulle nog vara dubblerad på några varv… OBSERVERA kära läsare, jag drar inte alla konsumenter över samma kam!!! 🙂