Kycklingar

Efter tre veckor (tre orimligt långa veckor enligt nioåringen) var det äntligen Dagen D. På måndagen hördes ett försiktigt men mycket tydligt tjirpp ur värpredet. Vaniljs kycklingar hade sett dagens ljus!

Under ruvningen har hon dels kastat ut ett ägg ur redet (undrar om hon visste att det var tomt?) och ett har krossats av sej själv (antagligen för att det ruttnat). I nuläget har vi två kycklingar, en gyllengul och en svart, samt ett ägg som ännu inte kläckts. Med lite tur skall det alltså kunna tjirppa ännu en gång inom nåt dygn.

De gågna veckorna har gett mej en ny illustration till begreppet tålamod. I tre veckor har Vanilj inte gjort nånting annat än ätit och ruvat. Oavsett vad som hänt i hönshuset, vilka godsaker som bjudits i foderskålen med matrester och vad de andra hönsen sysslat med har hon stannat på sin post. Äggen skall hållas varma och det har första prioritet, allt annat är ovidkommande.

Kycklingarnas ankomst har också ändrat min syn på begreppet hönsmamma. Normalt avser man med det uttrycket nån som är lite orolig och nervös för sina avkomlingar, och det är väl fullt tänkbart att Vanilj är det. Vad som är mer iögonfallande är dock hur hon försvarar dem. Vi är goda vänner normalt och Vanilj kan både sitta i knäet och äta direkt ur handen på oss, men nu verkar det umgänget vara bortblåst. Så fort jag kommer nära redet hackar hon mej i händerna och det med besked. Jag flyttade henne och kycklingarna från värpredet till en mer skyddad vrå och utan handskar på händerna hade den manövern nog inte låtit sej göras. Hårda tjejer, de där hönsen.

 

Profilbild

Författare: Mats

Jag är 42 år, gift och har en son på nio år. Min fru jobbar som lågstadielärare, så mitt jordbruk är ett enmansföretag. Jag har varit jordbrukare sedan 2001. Innan dess hann jag jobba 6 år som lantbruksrådgivare inom växtodling och ekonomi. Gården har ända fram till hösten 2009 varit en mjölkgård, men numera bedriver köttproduktion med dikor och en del växtodling. Det är känslosamt att lämna en produktionsform som funnits på gården i generationer, men samtidigt spännande att ge sig i kast med något nytt och lite obekant. Tanken är i första hand att sälja kalvar vidare till specialiserade uppfödare, i framtiden kan också egen uppfödning komma i fråga. En riktigt intressant tanke är att själv slakta och sälja köttet direkt till konsumenter, som jag börjat testa i liten skala. Växtodlingen har bedrivits ekologiskt sedan 1995 och husdjuren sedan 2010. Ekoodlingen passar gården rätt bra och gör enligt min mening produktionen lite mer spännande. Spänningen är visserligen på gott och ont, går det bra är det extra kul men går det åt pipan svider ordentligt.