11 mars, 2013 av Mats

Kycklingar

Efter tre veckor (tre orimligt långa veckor enligt nioåringen) var det äntligen Dagen D. På måndagen hördes ett försiktigt men mycket tydligt tjirpp ur värpredet. Vaniljs kycklingar hade sett dagens ljus!

Under ruvningen har hon dels kastat ut ett ägg ur redet (undrar om hon visste att det var tomt?) och ett har krossats av sej själv (antagligen för att det ruttnat). I nuläget har vi två kycklingar, en gyllengul och en svart, samt ett ägg som ännu inte kläckts. Med lite tur skall det alltså kunna tjirppa ännu en gång inom nåt dygn.

De gågna veckorna har gett mej en ny illustration till begreppet tålamod. I tre veckor har Vanilj inte gjort nånting annat än ätit och ruvat. Oavsett vad som hänt i hönshuset, vilka godsaker som bjudits i foderskålen med matrester och vad de andra hönsen sysslat med har hon stannat på sin post. Äggen skall hållas varma och det har första prioritet, allt annat är ovidkommande.

Kycklingarnas ankomst har också ändrat min syn på begreppet hönsmamma. Normalt avser man med det uttrycket nån som är lite orolig och nervös för sina avkomlingar, och det är väl fullt tänkbart att Vanilj är det. Vad som är mer iögonfallande är dock hur hon försvarar dem. Vi är goda vänner normalt och Vanilj kan både sitta i knäet och äta direkt ur handen på oss, men nu verkar det umgänget vara bortblåst. Så fort jag kommer nära redet hackar hon mej i händerna och det med besked. Jag flyttade henne och kycklingarna från värpredet till en mer skyddad vrå och utan handskar på händerna hade den manövern nog inte låtit sej göras. Hårda tjejer, de där hönsen.

 

Kommentarer inaktiverade.