19 mars, 2013 av Charlotta

Prulles fällen

Får har mycket att ge, ta vara på allt!

Eller, nåja, kanske inte riktigt allt… Förr tog man tillvara på precis allt, men det gör man inte riktigt på samma sätt mera, ingen kokar ”knapulsoppa” på fårhuvudet, eller svänger tarmar, skrapar, tvättar och rustar, nej, nej, det jag menar är att man också tar vara på allt annat förutom det som går att äta. Kött till spisen i all ära, men från fåret kommer också ull till garn som med flinka fingrar kan förvandlas till de varmaste av sockor eller vantar, det kan vävas till plädar och filtar eller gudarna skall veta vad. Skinnen blir varma fällar att använda som dom är på en stol, att sova på, i bilen, i traktorn eller så kan man ”hantverka” det till tossor, handskar … nästan vad som helst.

Eftersom jag har får, omger jag mej också med produkter som jag får av fåren. Det är svårt att hitta någonting varmare att sätta på fötterna än ett par helyllesockor. När jag i butiken ser sockor som det står ”100% wool” på, så brukar jag fundera en stund… De ser inte riktigt likadana ut som de jag har på mej. Dels förstods för att de jag har är stickade för hand, visserligen av min mommo som nästan är som en stickmaskin, men de i butiken är långa vägar från det. De liknar inte alls. Behandlat, fint och pressat känns det som när man tar dem i handen. Inget för mej. Jag går med helyllesockor gjorda på garn som jag själv klippt av mina egna får. Jag använder inte strumpor alls vintertid, bara yllesockor. Mina fötter trivs bäst så. Jag svettas helt otroligt mycket om fötterna och med strumpor blir fötterna som i ett enda stort fotbad, men med yllesockor som andas mår dom bra och fryser inte alls. Ett par yllesockor och vinterfodrade boots och mina fötter klarar galant -15 grader flera timmar utan problem, men med strumpor blir jag frusen om fötterna efter bara någon timme. Strumpan är genomvåt och tårna förvandlas till isklumpar.

Fårskinn hittar man hos mej i gungstolen, i bilen, som sängmattor och lite var stans. Jag sover inte på skinn… Ännu… Det lär ska vara mycket bra för både kropp och själ, så kanske man borde börja med det också. När Mathias var liten hade han ett skinn i barnvagnen och nu flyttas det mellan pulkor, kälkor, bilar, traktorer och allt som han skall åka. Mycket varmare för rumpan att sitta på ett fårskinn än plast och plåt.

Att ta tillvara skinnen är ingen självklarhet. Många skinn far raka spåret från slakteriet som avfall. Tokigt kanske, men att packa, skicka och bereda skinn är inget man gör i en handvändning med veckopeng i fickan. När man skickar skinnen till beredning vet man aldrig riktigt hur de ser ut när de kommer tillbaka. Det är lite lotterifeeling över det, och insatsen är förhållandevis hög. Blir resultatet bra är det värt det, och man kan få ”tillbaka” det man lagt ut, men kommer det ”sockervadd”, sönderrivna, hårdborstade, blekta eller halvkala skinn tillbaka, kan man lätt hålla sej för skratt. Det man dock ska komma ihåg är ju att de på ett garveri inte existerar nån magi, dom kan inte förvandla ”svanar av ankungar.” Man får ju… i de flesta fallen tillbaka samma skinn man skickat och skickar man någonting som inte håller kvalitet i den änden – när man skickar det, så är det samma när det kommer tillbaka. Har hänt att jag skickat 20 skinn, varav 15 var färgade, 5 vita, men när returen kom var hälften vita, hälften färgade … men det är en historia som inte lämpar sej i tryck.

Jag har, trots att jag bara varit fårbonde i drygt 10 år, upplevt många sidor i detta lotteri. Många nitar, men också någon fullpott. Kan kanske låta lite radikalt att dra en historia om prulle som blev skinn, men, här kommer den. Det finaste skinn jag någonsin låtit beredas kom från en av mina avelsbaggar. Han var stor och ståtlig och from som ett lamm. Från hans tid finns det många historier, som den gången han blev liggandes i solgasset på betet, benen bar inte, och han var fem före slut, jag hämtade honom med mönkkiä och vagn. Kommer ännu ihåg hur jag fick suga i ordentligt för att få upp honom på vagnen. I runda slängar var det väl 80kg ”lalloger bäss” som skulle flyttas på. Sen bar det raka spåret in i fårhuset, jag släpade av honom och konstaterade att han var som ett klot om magen, trumsjuk. Hävde i han diverse matolja och grejs, byngslade och masserade, men inget hjälpte, så jag ”punkterade” honom med grov nål och efter det fick jag kontakt med ögonen och sakterligen steg han upp. En obeskrivbar glädje när jag kunde hjälpa honom. Jag gjorde och analyserade rätt. Puuussst… andas ut… Jag var så glad för att han började må bättre och till lika slog det mej vilket ”problemavfall” han skulle ha varit om han kolat hejsan mitt i sommaren! Det var första gången som jag punkterade ett djur, efter det har det hänt någon gång till. Han fick vara kvar något år extra, inte för annat, men för att han var så snäll och han var så bra att ha som ”bonus farfar” åt sommarens bagglamm. Men allt får sin ände, så även Prulles. Han skickades till slakt, och skinnet skickade jag att beredas. Det var ca 15 andra skinn med i samma beredning, men det var ingen konst att se vilket som var hans. Jag kände med en gång igen det. Fullpott och maxpoäng till garveriet! De lyckades. Sedan dess har jag aldrig bytt garveri. Jag har det ännu kvar hemma hos mej, men det är paxat, och skall förflyttas några 100 meter bort när den dagen kommer att det finner sin plats i det hemmet.

Det är lite tudelat, när jag går in i salen där jag förvarar det, och ska städa, tänker jag ibland att ”ja, jusstja, där är prulle ja, vart ska jag sätta honom nu medan jag torkar golvet?” Inom mej bubblar en massa minnen upp, det är lite sorgligt att han blivit fäll, men så är det, det är en del av livet, det är i alla fall ett jättefint minne av honom att ha skinnet kvar.

Prulle som fäll

Prulle som fäll

Kommentarer inaktiverade.