Vad behöver man? Mat, tak över huvudet, och så kanske möjligheten att röra sej. Kanske en förbindelse av något slag? På en ö handlar det om en bro eller en förbindelsebåt. Vi har ingetdera. Sedan jag började mitt bondeliv här på Ytterholm, har allt fraktats hit och härifrån för “egen maskin”. Med egen båt, egen pråm, eller i händerna på gångbron vi har. Fodersäckar, gödsel, utsäde, balplast, mjölkpulver, varenda spik och skruv, maskin och … ja, allt. Titta på närmaste bondgård vad där finns och föreställ dej att du skall frakta det till en ö. Du får ingenting. Ingen förbindelse eller bro, du har kanske lite pengar på banken som är sparade från mor- och farföräldrar sedan födelsen. Det var starten det.
Ja, valet är eget. Jag måste ju inte bo här. Jag kunde ju bo någon annanstans. Men då gården ligger här, och det är så svårt att flytta åkermark, så blev det så, riktigt som för vilken annan bonde som helst. Det är ett arv som skall förvaltas. Det finns en ny generation på Ytterholm, 3 små barn som skall kunna tänka att här började mormorsfarfars… Och nu är det vi som får förvalta det här paradiset. Förhoppningsvis tänker dom också så, att det är ett paradis, precis som jag och min syster alltid tyckt att det är och varit.
Men någon förbindelse har det aldrig funnits hit. Förr fanns inte förbindelsebåtar. Om man skulle ut till en holme då fick man ta sin egen båt, eller åka med postföraren. I huset jag bor, bodde postföraren. Min morfars far var postiljon. Han sålde mark för att kunna köpa sej en maskin till båten, för att lättare kunna föra posten. Före det var det ro och segla som gällde. Men, då postföraren hade båt fick den som behövde ut till holmar åka med postföraren. Det var ju inte så många som behövde det på den tiden, de flesta hade egen båt, det var när sommarfolket kom som de var enklare att åka med, än köpa sej egen båt som skulle tagas vara på. Behovet av förbindelsebåtar växte fram och när dom kom, behövde Ytterholmarena inte förbindelse, dom stod inte på stranden och snarvlade och skulle åka nånstans. Ytterholm var en holme med några få invånare så det blev så att ingen förbindelsebåt behövde köra hit. Dom som bodde här cyklade, gick eller åkte egen båt för det lilla dom behövde. De som bodde här blev äldre, ingen yngre generation siktades då, och man ville inte vara till besvär. Ni vet, sådär som endel äldre, ödmjuka personer kan vara. Behovet tyckte dom inte fanns. Det fick gå ändå. De levde av sina små jordbruk, där egenhushållningen med morötter i källaren och fisk i sjön var vad det var. Men nu är världen lite förändrad. Man behöver förbindelse för att kunna leva och bo som en vanlig människa.
Min syster och hennes familj åker dagligen till och från holmen. Hon ska på jobb till Nagu kyrkbacken, och hennes sambo skall till Pargas på jobb. 2 små barn skall till dagis och de får åka båt och mönkkiä, mjölkkärra, vattukälka och diverse olika “fordon” för att komma till och från dagis dagligen. Kläder på, flytväst på, bäras eller gå ner till båt, lyftas ner i båten, sitta på en kall bänk, åka några 100m lyftas ur båt, gå till bilen, krångla av en flytväst, åka bil en halvtimme, för att sen äntligen komma fram till dagis, där de skall vara klockan 08.00 på morgonen. Det blir att börja tidigt. Den som klätt på två trotsiga barn, och dragit iväg med dem genom kyla och vintermörker vet att det inte är en större höjdare. Regnar det är det inte alltid bara regnet som väter kinden.
Det är inte konstigt att man börjar fundera, om det inte finns någon som helst möjlighet till ett enklare liv. Nyckeln till ett liv som alla andra, där man kan lasta bilen vid butiken, och åka enda hem med handelskassen, eller lyfta sina barn ur bilen invid trappan där hemma, kallas bro. Sundet är litet, ingen större bro behövs. Väg ner till bron finns snart, den är till 80% färdig och det jobbas på den vägen lite nu som då. Eftersom det arbetet görs främst av pappa så tar det lite tid, han har den här årstiden också 150 båtar som skall upp, + en förstoring av en av sina båthallar på gång. En bro som klarar brandbil, traktor och vagn är vad som behövs. Men, att bygga bro kostar. Någon guldgruva har vi inte på Ytterholm. Här bor vanligt arbetande folk som alltid betalt skatten och varit tysta och snälla, inte skavt på någon eller marrat för att vi inte haft förbindelse. Men nu, nu önskade vi oss en förändring. Efter 13 år på holmen för mej, något mindre för de andra, önskar vi oss nu en bro. Eftersom staten understöder olika sorters vägar, förbindelser och färjor så undrade vi, om inte vi kunde få ett bidrag, till att förverkliga en fast förbindelse. Planerna fortskred. Alla krav på väglag och papper ordnades enligt konstens alla regler.
Så kom den, kallduschen. 76 ton. En siffra som snurrat i mitt huvud.
76 ton!!!
Hur mycket är det egentligen? Jo, det är så mycket som bärigheten för en bro till Ytterholm måste vara, för att vi skall ha någon möjlighet för att få bidrag till en bro. 76 ton!!!
När jag hörde det visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Vad i hela fridens namn ska vi med en bro med bärighet på 76 ton till? Ingenting som väger så mycket kommer ens någonsin att komma i närheten av Ytterholm. Inga andra broar längs de små vägarna hit klarar av det. Dessutom kommer vi aldrig att behöva någonting fraktat till Ytterholm som kan tänkas väga så mycket som 76 ton! Man skall visserligen aldrig säga aldrig, men 76 ton! Jag förstår ingenting. Hur är det tänkt egentligen? Att alla broar som byggs för mindre bärighet får folk bekosta själv? Men bygger man för 76 ton så får man bidrag.
Man undrar ju. Orkar jag? Jag har hållit på och bökat på sjön, i och ur med allt i 13 år, orkar jag 13 år till? Eller ska man “skita i allt” och sätta lapp på luckan? Sälja får, maskiner, traktorer, rubbet och hyra sej en etta inne i stan. Jobba med någonting 9-5 och hålla huset som sommarbostad. Man blir så … suck. Matt. När äntligen ett ljus och en lättnad i det vardagliga syntes långt där borta i fjärran, så kom det en liten petig tant eller gubbe, drog i lampsnöret och så va det släckt. Dagen blev lite som Uno Svenningssons låt, “-mitt huvud säger spring, men mina ben gör ingenting”… …. ..
På ren svenska skiter jag i resten för idag och går och lägger mej.
Gör som italienarna: skriv i papperen att bron håller 76 ton och bygg en stockbro som håller 15 ton, så funkar allt perfekt! Kommer någon inspektör häller man en liter vodka i honom så skriver han på intyget och alla är glada och nöjda.
Eller bygg en riktigt skraltig bro helt inofficiellt och anhåll sedan om att få den reparerad. Då gäller knappast 75 ton. Ni har ju redan en bro där ! så den behöver bara “piffas upp” litet …
Man undrar ju över orsaken? Kan det vara försvaret som kräver att de skall komma fram med sina fordon?
Hej Kurt, Kimmen och Nisse. Det är helt enkelt nya bestämmelser från 1.10 2013. Inga stadsbidrag till ngt mindre än 76 ton. Punkt. De e klassificeringskriterier man ska uppfylla hit som dit, men poängen heter 76 ton. Vare sej det behövs eller inte. Man undrar ju om dom sätter ribban, med en gång så högt, att man inte ska orka kriga för sin rätt? Att få bort alla mindre byggnationer, vare sej de är av nöden eller inte. Ja, man kan ju fråga sej. Smidigt är det åtminstone inte. Varför inte bara vara lite flexibel och kunna anpassa till behovet? Hur det är i Italien har jag ingen aning om, men är det så dom gör är det inte undra på om hela “stöveln” håller på och “raka ikull”. Folk har frågat, finns det inga kryphål i kriterierna, i texten, finns det inget man kan hänvisa till, eller gå runt och tolka annorlunda, men, ska det måsta va så att man skall hålla på och söka kryphål och gå runt lagen och supa folk fulla för att man ska få någonting som ändå hör till ens rätt? Vi, liksom alla andra borde väl också ha rätt till NÅGON form av förbindelse? Sen är det upp till NTM centralen att avgöra om det är bättre att bygga förbindelsebåtsbrygga, arrangera förbindelsebåt, kanske muddra, osv, eller ge ett mindre bidrag till en bro.
Hej. Först måste jag säga att du skriver väldigt bra och underhållande. Sedan angående vikttalet 76 ton det kommer nog från de nya totalvikterna på långtradare.Staten vill väl gardera sig för begränsningar på nya broar. Detta är ju helt befängt i ett fall som ert. Om du har möjlighet att läsa Maaseuduntulevaisuus från den 20 September så blir du kanske litet klokare angående problemet. Mvh
Hmm, när vi fick vår förbindelsebåtsrutt i tidena, stod nog int gubbana på stranden o snarvla utan de va måånga års hårt jobb med dåvarnade myndigheter. I början blev skäriborna här utskrattade av tjänstemännen för att kravet på båt o trafik var aalltför högt, redan i början av 90-talet var trafikmängden dubbelt större. Nu ska Ni inga kasta in handduken, utan nu ha spelet med myndigheterna bara börjat, nu ska Ni börja kämpa, argumentera o bevisa. Tro de eller ej men de finns till och med på ELY-centraln människor med förnuft, man måst bara hitta dom… 😉
Jo, det är EU-direktiven som är roten till allt ont som vanligt. Finlands lagstiftare begrep ju inte heller när detta direktiv kom upp att minst två tredjedelar av alla landsvägsbroar i landet måste byggas om för att de nya långtradarna inte ryms under dem och/eller bär den högre vikten!!! Det blir nog mycket billigare transporter när totalvikten ökar med 16 ton per åk, bränsleförbrukningen ökar proportionellt mer än viktökningen och broarna kostar ett otal miljarder att fixa…. men det är ju skattebetalarna som står för de fiolerna!
Så: länge leve EU och de finländska myndigheterna, snart har vi lika svåra tider för gemene man som då grannen försökte komma in på vår tomt med annan metall än mynt i händerna…
(I Italien bjuder man in myndigheterna på några glas vin, litet gott tilltugg och sedan ordnar man papperen och tillstånden utan att ens ta en titt ut genom fönstret, och har inga problem med lantbruksstöd, nedsmutsning av naturen, för mycket eller för litet skog, räknande och märkning av kreatur eller för dåliga broar…)
Detdär verkar vara precis samma beslutsgång som vad gäller stöd för byggande av djurstall. Om man vill bygga ett mindre fähus skrattar ELY centralen åt dig. Om du däremot bygger ett multifähus som man inte kan sköta utan anställda, och inte ha en aning om hur det enskillda djuret mår, då öppnas pengakranarna direkt. Och sen undrar man varför landsbygden och skärgården avfolkas.
Hej Antte!
Jo, det stämmer, vi har just börjat… Att vi bott här och påpekat vår icke befintliga förbindelse har betytt … nada. Man ska ta i från tårna, va en riktig jävel, och “leva ann som en tetting” då kanske något händer … eller, så inte. Men, jonej, inte är det nån som kastar in handduken ännu, segare virke finns de nog under mössan än så, annars sku vi då verkligen inte bo här längre… Visst finns de vettigt folk där också, men de flesta läser innantill, och varken kan eller vill fundera utanför de heliga ramarna inristade i sten. “Sunt bondförnuft” brukar de pratas om … Sånt finns inte till pappers på ely-centralen, och då är de kört.
Hej Kalle! Jo, dedär med byggnationer och stöd och bidrag till det ena eller det andra skulle man kunna skriva en bok om… Jo, det arbetas inte bara från ett håll till försöken att få folk att bo mer i stan och mindre i glesbygden och skärgården. Tyvärr är det ju så att man snart får säga grattis, ni vann…
Och Kimmen, de låter onekligen som att vi måste börja shoppa vin, snittar och små paraplyn. Undras bara hur mycket vin man behöver för att få en bro för tex 30 ton godkänd, kan hända det blir dyrare än att bygga bron själv… 😉
Det där med EU-direktiv och Finlands och Sveriges totalvikter på fordon har nog ingenting med varandra att göra. För vi är enda staterna i Europa med så höga vikter och så långa fordonskombinationer. Jag tror nog mera på en pensionerad överkonstapel innom rörliga polisen som sade att det är nog industrin i Finland som bestämmer både längd och vikt, främst då pappersindustrin.
Man kan läsa intressanta saker om EU-byråkrati, t.ex.:
http://ec.europa.eu/transport/modes/road/events/doc/2009_06_24/2009_gigaliners_workshop_acea.pdf
Om Finlands pappersindustri tänker bygga en djuphamn på Ytterstholm så bör väl bron hålla 156 ton (två fullastade långtradare samtidigt på väg åt varsitt håll…). Vägen blir då säkert “Class 3”, och någon Mönkijä behövs inte mera. Var fåren sedan hittar gräs är förstås en annan fråga, men kanske vassen blir kvar i någon avsides vik?
Kanske ELY-byråkraterna inte riktigt har läst meningarna till slut, eller så tycker de att man inte kan vara sämre på ett håll än på ett annat? Kanske skogsstigarna snart också måste uppgraderas till en nivå som räknas till “Appointed Road Network”…
Köp en gammal virkespråm (eller f.d. landsvägsfärja) och parkera den på tvären över sundet, så behöver man inte bygga något annat än litet ramper i vardera änden (en skrotpråm håller nog och räknas ju som farkost och inte bro!). Skulle den mot förmodan sjunka torde det inte gälla många centimeter, och de få båtar som borde komma igenom kan nog köra runt ön, så har man ju gjort med flera förut segelbara sund och tvingar dem som seglar till långa omvägar.
Tag kontakt! har ett förverklingsbart förslag! På riktigt! joachim.rosenlof@gmailcom