14 november, 2013 av

Ja, den finskan.

Läser i ett intressant kolumninlägg av Eva Frantz om svårigheterna med finskan och känner igen det mesta, situationen är precis likadan för mig förutom att jag ännu inte behärskar språket och antagligen aldrig kommer att göra det heller. Att vi här ute på bondlandet i Österbotten inte konfronterades med finskan i någon högre grad under min uppväxt är ju inte så underligt men lite förvånar det mig att situationen kunde vara densamma i storstaden. Jag tycker ju att det mesta går på finska där.

I min barndom fanns det på sin höjd kanske ett par familjer som brukade finska i min hemby så någon chans till praktiskt bruk av det andra inhemska var mer eller mindre utesluten. Intresset var väl inte heller mycket att hurra för, det fanns viktigare saker att lära sig. Idag skulle jag nog ha kategoriserat ämnet som tvångsfinska men det begreppet var inte känt då.

Jag är väl normalbegåvad? och har vad jag tycker själv haft relativt lätt att lära mig nya saker så varför har då inte finskan fastnat trots att jag studerat den under 7 vintrar och 2 somrar? Jag lärde mig i alla fall lite ord, så pass att jag fick godkänt betyg på nionde klassen, men böjningarna och ordningsföljden fick jag aldrig grepp om. Till det fattades nog något i undervisningen. Fast egentligen kanske det inte är så underligt och följande som jag fann på facebook här om dagen förstärker misstankarna om att inte ens finnarna själva kan hålla reda på alla ändelser, eller?

Would you like to study Finnish? Here is how you conjugate a Finnish word koira (dog): koiran, koiraa, koirassa, koirasta, koiraan, koiralla, koiralta, koiralle, koirana, koiraksi, koiratta, koirineen, koirin, koirasi, koirani, koiransa, koiramme, koiranne, koiraani, koiraasi, koiraansa, koiraamme, koiraanne, koirassani, koirassasi, koirassansa, koirassamme, koirassanne, koirastani, koirastasi, koirastansa, koirastamme, koirastanne, koirallani, koirallasi, koirallansa, koirallamme, koirallanne, koiranani, koiranasi, koiranansa, koiranamme, koirananne, koirakseni, koiraksesi, koiraksensa, koiraksemme, koiraksenne, koirattani, koirattasi, koirattansa, koirattamme, koirattanne, koirineni, koirinesi, koirinensa, koirinemme, koirinenne, koirakaan, koirankaan, koiraakaan, koirassakaan, koirastakaan, koiraankaan, koirallakaan, koiraltakaan, koirallekaan, koiranakaan, koiraksikaan, koirattakaan, koirineenkaan, koirinkaan, koirako, koiranko, koiraako, koirassako, koirastako, koiraanko, koirallako, koiraltako, koiralleko, koiranako, koiraksiko, koirattako, koirineenko, koirinko, koirasikaan, koiranikaan, koiransakaan, koirammekaan, koirannekaan, koiraanikaan, koiraasikaan, koiraansakaan, koiraammekaan, koiraannekaan, koirassanikaan, koirassasikaan, koirassansakaan, koirassammekaan, koirassannekaan, koirastanikaan, koirastasikaan, koirastansakaan, koirastammekaan, koirastannekaan, koirallanikaan, koirallasikaan, koirallansakaan, koirallammekaan, koirallannekaan, koirananikaan, koiranasikaan, koiranansakaan, koiranammekaan, koiranannekaan, koiraksenikaan, koiraksesikaan, koiraksensakaan, koiraksemmekaan, koiraksennekaan, koirattanikaan, koirattasikaan, koirattansakaan, koirattammekaan, koirattannekaan, koirinenikaan, koirinesikaan, koirinensakaan, koirinemmekaan, koirinennekaan, koirasiko, koiraniko, koiransako, koirammeko, koiranneko, koiraaniko, koiraasiko, koiraansako, koiraammeko, koiraanneko, koirassaniko, koirassasiko, koirassansako, koirassammeko, koirassanneko, koirastaniko, koirastasiko, koirastansako, koirastammeko, koirastanneko, koirallaniko, koirallasiko, koirallansako, koirallammeko, koirallanneko, koirananiko, koiranasiko, koiranansako, koiranammeko, koirananneko, koirakseniko, koiraksesiko, koiraksensako, koiraksemmeko, koiraksenneko, koirattaniko, koirattasiko, koirattansako, koirattammeko, koirattanneko, koirineniko, koirinesiko, koirinensako, koirinemmeko, koirinenneko, koirasikaanko, koiranikaanko, koiransakaanko, koirammekaanko, koirannekaanko, koiraanikaanko, koiraasikaanko, koiraansakaanko, koiraammekaanko, koiraannekaanko, koirassanikaanko, koirassasikaanko, koirassansakaanko, koirassammekaanko, koirassannekaanko, koirastanikaanko, koirastasikaanko, koirastansakaanko, koirastammekaanko, koirastannekaanko, koirallanikaanko, koirallasikaanko, koirallansakaanko, koirallammekaanko, koirallannekaanko, koirananikaanko, koiranasikaanko, koiranansakaanko, koiranammekaanko, koiranannekaanko, koiraksenikaanko, koiraksesikaanko, koiraksensakaanko, koiraksemmekaanko, koiraksennekaanko, koirattanikaanko, koirattasikaanko, koirattansakaanko, koirattammekaanko, koirattannekaanko, koirinenikaanko, koirinesikaanko, koirinensakaanko, koirinemmekaanko, koirinennekaanko, koirasikokaan, koiranikokaan, koiransakokaan, koirammekokaan, koirannekokaan, koiraanikokaan, koiraasikokaan, koiraansakokaan, koiraammekokaan, koiraannekokaan, koirassanikokaan, koirassasikokaan, koirassansakokaan, koirassammekokaan, koirassannekokaan, koirastanikokaan, koirastasikokaan, koirastansakokaan, koirastammekokaan, koirastannekokaan, koirallanikokaan, koirallasikokaan, koirallansakokaan, koirallammekokaan, koirallannekokaan, koirananikokaan, koiranasikokaan, koiranansakokaan, koiranammekokaan, koiranannekokaan, koiraksenikokaan, koiraksesikokaan, koiraksensakokaan, koiraksemmekokaan, koiraksennekokaan, koirattanikokaan, koirattasikokaan, koirattansakokaan, koirattammekokaan, koirattannekokaan, koirinenikokaan, koirinesikokaan, koirinensakokaan, koirinemmekokaan, koirinennekokaan

Jag kan gott tillstå att jag inte kunde någon praktisk finska då jag gick ut nionde klass, den lilla finska jag kan idag har jag nog lärt mig i ”livets skola”. Mina första egentliga konfrontationer med finskan uppstod under året i trädgårdsmästarskolan på Överby i Esbo. Tågkonduktörer och busschaufförer som pratade enbart finska verkade det vara gott om. Speciellt blyg har jag väl aldrig varit så fram kom jag på något sätt. Lastbilskörkortet tog jag i Helsingforstrafiken men med svenskspråkig trafiklärare från bilskolan i Grankulla. Uppkörningen vid besiktningsstation i Malm blev däremot en enspråkigt finsk historia och spänningen i samband med körprovet blockerade finskan helt och hållet så jag förstod inte ett ord av de instruktioner besiktningsmannen gav mig. Efter ett varv runt kvarteret och en fickparkering var vi tillbaka där vi startade och förvåningen från min sida vara stor då stämpeln slogs i pappret. Så visst kan det gå vägen utan språkkunskaper också, eller kanske just därför 🙂

Och vägen har det gått senare i livet också om än på knagglig finska. Bondfinskan och väderfinskan har jag delvis lärt mig via tidningen Maaseudun tulevaisuus och genom mitt engagemang i riksomfattande = i praktiken finskspråkiga föreningar. Visst harmar det lite att man inte flytande kan delta i diskussionerna och oftast håller dom på att lämna ämnet innan jag kommer till skott med mina kommentarer men jag upplever ändå att finnarna vill höra mina ståndpunkter. Hövligt och utan att dra på munnen lyssnar dom oberoende av om dom förstår eller inte, upplever jag det som. Det kan ju ibland ge en falsk förebild, lite kunde dom väl rynka på ögonbrynen ifall det är oklart så att jag får förtydliga vad jag menar. Nåjaa ett par gånger har dom i alla fall vänt på sig 🙂 ena gången var när jag som nyinvald styrelsemedlem i Juurestentuottajat presenterade mig och mina odlingar och efter presentation blev tillfrågad av ordförande om inte jag som kom från Österbotten hade någon växthusodling? ”Joo onhan minulla pieni viidensadan hehtaarin kurkkukasvihuone” sa jag. Arealen motsvarade i stort hela Finlands växthusareal så inte att undra på att de reagerade 🙂

Överlag har jag blivit väl bemött och respekterad bland mina finskspråkiga kollegor, så pass att jag fått förtroende att leda Kaalintuottajain jäävuorisalaattijaosto. Att jag som svenskspråkig har lättare att ta del av marknadsläget i Sverige är säkert till nytta. Ett undantag kan jag dock meddela och det var en gång i samband med ett odlarseminarium då vi på småtimmarna kom in på språkdiskussion och svenskans nödvändighet i Finland. De flesta runt bordet ansåg att vi kan ju kommunicera på engelska med svenskspråkiga om det inte går med finska medan jag försökte förklara att det alltid är bättre att tala ett gemensamt språk framom att båda parter pratar på ett främmande språk. Fick medhåll av en av de stora centralaffärernas inköpare som sa att han märkt att han gör bättre affär vid inköp av varor från Sverige om han pratar svenska än om han gör motsvarande affär på engelska.

Lika väl bemött som bland mina odlarkollegor blev jag inte i information på Rödbergens polisstation i samband med att jag behövde ett pass för att ta mig över till Estland. Tänkte att med myndigheterna borde det gå att göra sig förstådd på svenska men blev bryskt ombedd att prata finska. Drog till med ”passihakemus” och konstapeln pekade uppför trappan.

Jag har aldrig skämts över att vara svenskspråkig och har för vana att börja samtalet på svenska om jag tror att det kan lyckas och ibland förvånas jag över att motparten i alla fall försöker. Ibland blir det så att jag pratar svenska och motparten finska och då får vi ju öva lite båda två, finns viljan så går det 🙂 Har upplevt att viljan att försöka prata svenska är större ju längre bort från svenskbygderna man kommer. Kanske är nyfikenheten på oss svenskspråkiga större där? En kollega från Savolax berättade att för honom räcker det med en semesterresa till svenskbygderna vid kusten, allt är så annorlunda att det känns som att resa till utlandet.

Det här med finskan aktualiserades för mig personligen häromdagen då jag blev tillfrågad att berätta om min lökodling i samband med ett skolningstillfälle för odlare i Savolax. Jag meddelade att jag inte tidigare hållit föredrag på finska men att jag kan försöka om dom tar risken, vi får se hur det blir 🙂

semmosta rantaruottalaisen hurrista………

Etiketter:

8 svar till “Ja, den finskan.“

  1. Kurt skriver:

    Ja, men undervisar man om lökodling så är det ju vetenskap, och då är det ju engelska som gäller!

  2. Antte skriver:

    Ingen fara för i Savolax e ju vastuu kuulijalla 😉 savolaxare är mycket joviala o trevliga, åtminstone bland mjölkproducenter så säkert är lökodlarna de också.

  3. Nisse skriver:

    Det är inte bara i Österbotten som det är problem med finskan. Jag bor i en helsvensk by och kunde inte tala finska alls ännu som student (vilket ju får en att fundera över undervisningens karaktär). Först under studietiden på Tekniska högskolan i Otnäs började jag tala finska. Men vi hade de första åren kurser på svenska och på Teknologföreningen talade vi också bara svenska.

    Finskan blev bättre då jag började undervisa men så på 90-talet gick det mesta i den högre utbildningen över till engelska (och redan tidigare var alla böcker på engelska (utom Hults Hållfashetslära). Så finskan retirerade till kaffetimmen. Därefter skrev jag enbart engelska och de nya årskullarna teknologer började skriva engelska arbeten mycket tidigt. Nu är min finska igen usel.

    Det jag upplevde på mina resor runt världen var att alla andra språk än engelskan var på reträtt. Tyskarna vägrade tala tyska på konferenserna och till och med fransmännen fick ge sej – och det var inte lätt. Men då de försökte tala franska så reste sej alla och gick ut eftersom de inte förstod. Där försvann myten om franskan som världsspråk.

    Faktum är att internationellt är svenskan onödig och finskan helt och totalt onödig. MEN det är i alla fall viktigt att kunna en massa små språk för precis som inköparen påpekade så behövs det verkligen folk som talar motpartens eget språk. Vi har nu stor brist på sådana. Själv talar jag ungefär tio språk (om man nu skall se danska och norska som skilda språk och det skall man ifall man talar med danskar och norrmän …). I alla fall så använder jag mitt eget modersmål – östnyylendskån – i alla möjliga sammanhang och gör också alla anteckningar opa te rikti språåtji. Ju mer språk man kan desto bättre. På fredag har högstadiet i Lovisa dialektdag och jag skall prata östnyylendskå för dem. Intressant att skolorna numera stöder te gamal språåtji för min mamma blev hårt upplärd i skolan att dialekt är så fult.

    Just nu har vi ett bakslag då en massa idioter stänger in sej och vill bryta av alla förbindelser till omvärlden. Men troligen kommer de att vara den sista generationen och deras egna barn kommer att fnysa åt deras korkade inskränkthet. Det är ingen annan än de själva som förlorar på enfaldigheten. Den viktiga trenden är ändå mångfald och mångspråkighet – inte bara tvåspråkighet. Jag tänker förresten börja läsa klassisk grekiska som antikens filosofer använde för 2500 år sedan. Där finns rötterna till vår civilisation – bland annat demokratin – och jag vill gärna kunna läsa på ursprungsspråket.

    Det är aldrig försent att lära sej mer …

  4. språk skriver:

    Kan hålla med att för många svenskspråkiga särskilt på de håll där svenskan har varit stark, har svårt med finskan. Här i vår by finns många äldre personer som helt enkelt inte kan finska,, själv är jag en sån ”pratkvarn” att jag talar fast det går fel många gånger men har alltid blivit förstådd , kanske inte då på -60 talet. Men att skriva på finska det klarar jag ej,, gubben min som gått finsk skola säger att man skriver som man säger,, joo kanske de men inte jag.. Om jag ska ha skrivet nåt på finska så får han översätta åt mej … Vi har många finskspråkiga vänner så ibland vill jag skriva nån rad o skicka som e-post men vet att jag inte blir ”förstådd” om inte gubben hjälper. Läste bara 2 år finska i skolan så det var ju ingenting,, dessutom lydde det så här ”pappi on präst hevonen on häst osv.. Men det heter ju den som vill lära sej lär oxå.. håller med om det. Jag läser finska tidningar Maaseudun Tulevaisuus har kommit i många många år och så har vi Uusimaa osv.. Hör till dem som frågar i affärerna ”pratar du svenska” om inte då talar vi finska punkt o slut.. Vad vore bättre ju mera språk desto enklare i en del saker.. Fin höst till er allihopa oberoende vad för språk ni använder.

  5. Christer skriver:

    Hej Språk 🙂 Joo det är det samma här vad gäller skrivandet så jag skriver oftast på svenska även till finskspråkiga och gäller det något viktigt som avtal eller dylikt kan jag ibland skriva på båda språken men så att om meningskiljaktigheter uppstår så är det det svenska som gäller. Har finskspråkig ”måg” så ibland utnyttjar jag honom som korrekturläsare.

    Engelska skriver jag betydligt lättare även om jag inte vet annat om kvaliteten på det skrivna än att min släkting i USA som är pensionerad lärare påstår att jag skriver bättre än många amerikanska ungdomar. Och det tar jag som ett gott betyg 🙂 Att engelskan flyter bättre beror säkert på att man hörde mest engelska på de svenska TV-kanalerna i ungdomen. Dessutom hade jag en väldigt bra engelskalärare i högstadiet. Har noterat vid resor till Tyskland och Italien att ungdomarna därstädes är betydligt svagare på engelska än vad våra ungdomar är vilket jag tror att beror på att det mesta sänds som dubbat till landets språk. Trodde jag skulle göra på mig när jag knäppte på TV:n i Italien och Bud Spencer i nån spagettivästern pratade med en pipig italienska 😀

  6. Christer skriver:

    Jovisst är det en rikedom att kunna många språk och det går alltid att försöka lära sig mera. Dessutom verkar det som om ju fler man kan desto lättare är det att lära sig ett nytt så det där med att läsa både finska och svenska förutom engelska i skolan borde inte leda till att huvudet exploderar som en del vill påstå.
    Danska och norska förstår jag något så när bara dom inte pratar för snabbt men att själv prata dessa språk går jag nog bet på men österbottnisk dialekt verkar gå hem även där. I Norge verkar det vara lättare att göra sig förstådd på österbottniska än på högsvenska. Var för nåt tiotal år sen på en maskinutställning till Danmark med en finsk grupp och då blev man mäkta populär bland finnarna då man kunde agera tolk från danska till finska och vice versa. De yngre finnarna kunde behjälpligt göra sig förstådd på engelska men 40+ -arna hade stora problem, inte ens några glas gammeldansk gjorde finskan förståelig för danskarna 😀
    Minns också en händelse från ungdomen som utspelade sig när jag och några Solfbor satt och diskuterade på båten från Stockholm. En förbipasserande stannade till och frågade om han fick sätta sig ner och lyssna då han tyckte att vi pratade så fin svenska. ”Vadå fin svenska” undrade vi för vi pratade ju dialekt som då inte ansågs speciellt fint. Vill minnas att mannen var islänning med någon professur i nordiska språk vid Uppsala universitet. Han påstod att vi pratade betydligt bättre svenska än svenskarna själva. Så int behöövär man schöms fö ti taal dialekt (så inte behöver man skämmmas för att tala dialekt) 🙂 Tycker att det är roligt att ungdomarna tagit dialekten till heders igen som ett eget språk även om deras dialekt är lite mer slätstruken än vad den var på min tid, men det är ju så att allt förändras med tiden.

  7. Nisse skriver:

    På 90-talet skedde en stor förändring i Otnäs. Då började teknologerna slåss om att komma in på språkkurserna (vårt labba var i samma våning). Förr satt alla finnar i ett hörn och pratade finska med varandra men efter 90-talet började de yngre finnarna umgås med andra och pratade riktigt fin engelska. Det är den äldre generationen som har problem.

  8. Christer skriver:

    Det är ju inte alltid så svartvitt vad gäller språkkunskaperna, i dagens eftersnack beskrev Londen det bra hur svårt det är att prata främmande språk i krissituation. Tro mig jag vet.
    (Vid ~27min in i sändningen http://arenan.yle.fi/tv/2087687/#/play)