16 november, 2013 av Kalle

Hiljainen kylätie

Vet inte varifrån uttrycket kommer, men det är ett vedertaget uttryck på andra sidan Teuva-rån.

Vi bor vid en grusväg. Eller rättare sagt, en grusväg går rakt genom vår gård. Bodelen och gårdsverkstaden på östra sidan, produktionsbyggnader på västra sidan. I sak har jag inget emot en grusväg, den håller nere trafikvolymen en del och hastigheten en annan del, men ibland under menförestid kan påfrestningarna på nerverna bli stora. I höst har vägen varit nära sina egna personsämstarekord, just i skrivande stund är den nog i det  sämsta skick den varit i under min mansålder.

Aggregationstillståndet för vägen ligger någonstans mellan gröt och välling och hela upplevelsen är så mjuk att det faktiskt inte går att framföra fordon på ett vettigt sätt. För ca 10 år sedan gjordes en grundförbättring av vägen då det lades ut duk  och leran byttes ut mot krossgrus som sedan fick en yta av bra grus. Innan det var vägen så miserabel att jag vid åtminstone två tillfällen satt fast med skolbussen i leran och fick använda kunskaper från TPK i Dragsvik för att komma loss. Efter grundförbättringen har dock vägen varit helt godkänd. Några dagar på hösten och några dagar på våren har den varit lerig, men inte desto värre än att man kunnat leva med det.

Vad som riktigt har hänt nu vet jag inte, ett problem förstås att staten i sin spariver sålt bort sina sista väghyvlar (vägbjörnar) och nu försöker man istället skrapa sina grusvägar med en Sisu med underbett. Säga vad man vill om Sisu med underbett men denna uppgift är dem övermäktig – tydligen.

Vad gäller vädreromständigheterna vet jag inte att det skulle ha varit speciellt otjänligt i höst, ingen kan ju påstå att det regnat speciellt mycket eller så.

Alltså framlever vi nu våra dagar vid en väg som inte riktigt går att använda. Den annars sparsamma trafiken har nått nollpunkten och det enda som tar sig fram är skolbussen – idag framförd av nya krafter – och några fordon till. Det ser närmast ut som när en lastbåt kämpar i drivisen, det går framåt, men inte mer.

Lite skäms jag nog över att gnälla på vägen. Efter mitt besök hos kollegan Charlotta i somras vet jag nog att många har det värre. Att ens jämföra vårt menföre med hennes är som att svära i kyrkan. Vi har ju E8 några hundra meter bort och tar man sig dit torrskodd är problemen ur välden. Fast det gör man ju inte. Torrskodd alltså.

Men ända – just nu är vår Östra Linje ren och skär underhållning – dålig sådan.DSC_0125

3 svar till “Hiljainen kylätie“

  1. Nisse skriver:

    Liknar litet vår väg. Vi har grusväg omkring en kilometer innan asfalten tar vid. Troligen ids inte vägunderhållet komma hit för den lilla stumpen mer än ett par gånger per år. Vi fick ett ordentligt lager med grus så den är inte alltför lerig – men med grymma gropar. Då de nån gång kör över vägen så drar de litet grus ned i groparna men det sprätter upp på nolltid.

  2. vägar skriver:

    Vi på landet får ju klara oss bäst vi vill,, vi har ett vägbolag som bildades på -70 talet , då var vi inte många boare med vägen.. förr kom det understöd från staten och kommunen en betydande summa som räckte till för , dikande , grus, snöplogning , grundförbättring osv. Nu är detta ett minne blott för summan som kommer minskar varje år, då är vägsträckan ändå c:a 3,5 km. Mängden hus har ökat mer än det dubbla, det kör roskbil, postbilar, osv. dessutom betalar vi ju vägavgifter som inbringar en rejäl summa, men efter dessa snörika vintrar så finns inte pengar ens till det, vi sköter nästan på talko snöröjningen (gubben min) och pengar kommer först i mitten på sommaren,, Andra väglag har samma problem här omkring. Nu gör gubben dessutom massor med talko-timmar han kör med bladet fast groparna han sandar då det är halt, han kör ut salt om pengarna ens har räckt till en saltsäck, ( inte alla år) . Våra ”nybyggare” längs vägen betalar dessutom höga fastighetsskatter och vad får dom för det?? jo de får bor på landet. Därför undrar man att varför ska vi som jobbar ytterom tätorter glömmas bort, för våra skattepengar vill dom nog ha. Kan annars bara säga gott om vårt ”gäng” som hör till vägbolaget alla är vänliga o glada o hjälpsamma, aldrig nåt gnabb eller stridigheter, vilket man får höra om många vägbolag. Hälsar gumman från östnyland.

  3. Kimmen skriver:

    Grus/lerväg är inte något nöje då det regnar mer än lovligt. Har alltid undrat varför det blir så erbarmligt med gropar i vått väder då vägen är slät som asfalt då den är torr och lerytan hårdnat. Vår väghållare har dessutom för (o)vana att oftast lämna vår lilla sidoväg därhän, och inte ens den större ”matarvägen” hyvlas alltför ofta då det uppstår gropar. Därtill körs den konsekvent med en ”hyvel” som drar upp från vägkanten mot mitten med påföljd att vi får allt högre mitt och allt djupare sidor på vägbanan, vilket gör ”korsningen” till en allt större grop just där man skall svänga. En ordentlig, tung, tandad ”tiekarhu” som vägverket körde med förr drog visserligen först upp allt löst grus till ”kullager” på vägytan, men sedan fanns nog inga gropar mer och det gick lång tid innan de återuppstod.