Så va det fårklippningstider igen. Mycket jobb, ingen lön. Det är så man kan förklara klippandet i korthet. I år skaffade jag mej nya bett. Klippmaskinen behöver ett underbett och ett överbett. Dyra små metallbitar. Överbetten kostar i runda slängar 10-12e/st och underbettet går löst på ca 50-55e. Så man slarvar inte gärna bort dem sådär huxefluxe. Ett bett håller dock ganska länge och går bra att vässa många gånger. Nu köpte jag åt mej fler bett så jag kan byta. Smutsig ull sätter sina spår på betten och har man bara ett par, och de blir ovassa, tar det någon vecka att skicka dem på vässning.
Jag gillar inte överhalare. Jag äger två-tre, och dessa används mycket sparsamt. Nästan endast när det är fårklippning på gångs. Varför? Jo, för att jag anser att överhalare är bland det mest otympliga man kan dra på sej. Det finns säkert många fördelar också, men tex. ur den kvinnliga toalettbestyrs synvinkeln, kan jag få nervsläpp att gå med överhalare. Vidare har jag inte ännu provat och upplevt en överhalare vars gren inte skulle falla ner till knäna på mej. Ska man då stiga upp nånstans, eller helt enkelt ta ett längre kliv, eller springa, så blir det som att köra bil med handbromsen på. De hörttar, och det kan promenera mej på nerverna så jag blir halvgalen! Men, när man klipper får behöver man ha ett halt, tätt material ytterst, annars har man fullt av millimeters hårstrån överallt. Det finns inte mycket som kliar mer än småklipp. Tjockt plagg får det inte heller gärna vara, man kan variera kläderna under istället. Så då, och nästan endast då, när man klipper får, drar jag på mej en överhalare. Fördelen med att använda halare så sällan är att dom jag har, hållit otroligt länge. Av trycket på ryggen kan man utläsa att de är runt 14-15 år gamla.
Nedan finns en film när jag klipper en mycket snäll tacka, med bra ull. Inget tjockt fett och tovigt. Klippmaskinen går lätt igenom och det är roligt att klippa (även om jag ler lika mycket som på en kattbegravning…). Så är det inte alltid. Varken med minen eller ullen. En rädd tacka, med tovig, fettig ull, med mycket krafs i, kan ta 25 minuter att klippa. Så hur länge det tar att klippa fåren, (för mej) ska man inte räkna ut med denna filmsnutt som basis.
Öronmärket har hon tappat. Hålet i örat är så stort att hela märket föll igenom. Att sätta dit ett nytt märke i samma hål är därmed värdelöst. Jag får lov att sätta fast följande märke längre in i örat 🙁 Inget roligt, men lapp ska det vara…
Ställningen där man ska spänna fast huvudet har jag med flit ställt lågt. Meningen är att man skall ha den så högt att fårets huvud står dikt inne i ställningen. Tackorna är hyggligt tama, så de behöver inget annat än ett snöre om nacken för att inte hoppa ner. Eftersom fåren kommer upp en bit och inte fritt kan titta runt sej, vågar de inte flytta sej mycket. Visst finns det får som försöker sej på att stiga åt sidorna, men efter att de ha känt efter med bakklöven längs sidorna några gånger, och de konstaterat att det inte går att gå åt sidan, för där finns bara tomma luften, brukar de ställa sej som ljus. När jag klipper ungtackorna brukar det däremot behövas både järnrör på sidorna, och huvudet dikt i ställningen för att få dem att hållas på klippstolen. Endel är jätterädda, hoppar och sprätter och endel står som ljus, och vågar inte röra sej en millimeter.
Jag är inte heller nån “haalarmenisja” (överhalarmänniska). Sista gången jag använde halare var då jag under praktiktiden på 60-talet stod inne i cylindern på motorn till ett fartyg och knackade svavel. Som ung och smal praktikant så satte de gamla gubbarna mej förstås till det värsta jobbet – och de hade knappast kommit in i cylindern med ölmagen heller … Men du öde hur halarn såg ut. Morsan tvättade den i fem vatten med olika såpor. Men efter det har jag aldrig använt halare. Man kan ju inte kröka sej eller röra sej ordentligt. I torken där det ibland är dammstorm använder jag regnrock med tät huva och stora skyddsglasögon.
Får har jag bara klippt med gammaldags järnsaxar och det var besvärligt för det tog ibland i skinnet på fåren. Kossorna däremot klippte vi med pneumatisk maskin och de verkligen njöt av klippandet. FAst nu börjar jag ha för långt hår (där det finns hår kvar) så jag kanske borde låna en fårklippningsmaskin :-).
Hej Nisse
Ja, nog händer det sej att man klipper fåren i skinnet med en sådan här maskin också, fort går det, och man märker nästan inte att man klippt dem, om de inte sprätter till, eller sen när man ser det. Inte bra! Varken för fåret, eller den eventuella blivande fällen. Oftast går det bra, men är fårets “kostym” lite för stor, alltså skinnet uttänjt, tex en lammad tacka kan ha det, hänger ullen och drar ut skinnet, då blir det hastigt hack, och man får då hela tiden parera skador med att dra skinnet slätt med hela handen, en bit ifrån där man klipper med saxen. Halsen är ett annat ställe där det hastigt kan bli hack. På den här tackan är skinnet inte sladdrigt, och ullen inte tung så det gick smidigt att klippa. När folk man träffar frågar vad jag håller på med just nu, så brukar jag svara att jag klipper får, och att det nog bara är att komma och ställa sej i kön, men hittills har ingen dykt upp. Kanske är dom rädda om sina öron 😉
Du har så härliga filmer och annars fint skrivna vardagshändelser 😀 Tack för att du delar med Dej !
Såg en fårklippningsshow på Nya Zeeland i mitten av 90-talet, fåret större, klipparen en grövre karl men inga hörselskydd, höll bara fåret mellan benen, annars väldigt likadan procedur. Intressant att här få se “lokal verksamhet” som majoriteten inte annars känner till. Fortsätt att visa vardagen “på riktigt”, dagens nätungdom behöver inte tro att kossan är en fyrkantig mjölkburk! Arbetet med djur är ju 24-timmarsjobb också för andra utom sköldpadds- och kattägarna, som kan lämna djuret några dagar på mat och sandlåda…
en som haft katt i 16 år
Apropå märket: sätt en ståltråd genom alla tänkbara hål och runt halsen med alla behövliga märken, nog skall det vara en förb-nad UFO som kan få loss dem, om fåret “hänger sig” i konstruktionen kan man nog får ersättning från EU, om de en gång kräver “oförlossliga dubbla identifikationer” så skall de ju göra en sådan specifikation som skall täcka alla eventualiteter. Annars skall förlusten ersättas enligt USA-modell, där allt skall vara skriftligt bevisat! Kämpa på, trägen vinner!
Jurister finns till allt, sök bara rätt kontakt!
h. “En som kämpat”
Hej Kimmen
Jag förstår hur du tänker, och när blodet sprutar ur öronen, drar man nog en ramsa över de bestämmelser som finns. Det finns noggranna ritningar och instruktioner hur märken skall fästas i öronen. Rätt märke i rätt öra, rätt väg. Men inte tror jag man blir klåbba om man satt märket fel väg. Det är bara enklare om alla har märkena rätt väg helt enkelt. Och samma siffra i båda öronen OM man har dubbelt system, och inte bara enkelt system, beroende då förstods på hur gammalt djuret är… Men, i besvärjelsernas hetta gäller det att fundera en gång till. I det stora hela tycker jag inte att märkena i öronen är av största ondo som finns. Det finns större bekymmer i världen. Lapparna i öronen fyller viktiga funktioner i många ändar. Både för myndigheter, men också för varje enskild bonde. Att det just blivit öronen som skall stamplas märken i, har sin förklaring det med. Nog är det någon som klurat på det också. Öronen är synliga, de hålls förhållandevis någorlunda bra där, jämfört med andra alternativ… För, vilka andra alternativ skulle det vara? Att man skulle fästa någonting kring halsen är jämfört med öronen enligt mej halvidiotiskt. Större strypningsrisk finns väl inte. Att dra nånting kring halsen och gå på tanken att jag får nog ersättning om det visar sej att fåret hänger sej, funkkar inte i min hjärna, djuren är för värdefulla för sånt tankesätt. För kunnas skull kan man ha halsband på får, kossor har det, men dom lever också ett annorlunda liv än fåren. Det optimala skulle vara att chipp-märka fåren. Möjligt är att det kommer ännu. Tekniken finns, men vi är “kanske inte riktigt där ännu”. Allt går säkert att få, och går säkert att ändra, men till vilket pris… Är det värt det? Det som däremot kan kännas lite trögt är att märkena måste sitta fast på djuret när det åker till slakteriet. Ett djur utan öronmärke i örat får inte slaktas. Att ha märket i en plastpåse med sej i handen och säga det hör till det enda djuret utan märke funkkar inte! Det SKA sitta fast! Att få nya öronmärken kan ta någon vecka. Där uppstår en skarv som ställer till det för både slakterier och djurägare. I vårt lilla land tycker man att vissa saker kunde gå att göra lite smidigare, men det är alla över samma kam som gäller, om du så har tre eller tre-hundra får. Om det kommer in några 100 får till ett slakteri nånstans, från 5-6 olika fårägare och alla står med en påse i handen och säger, “jamen jag har bara ett djur utan lappar, de är bräkan, hon där bruna där”. Alla inser ju att det inte fungerar. Det man kan göra för att minska risken för att fåren ska fastna med sina märken är att köpa mindre märken. Det finns flera olika modeller, både i plast och metall. Jag har valt lite större märken för att det skall gå enkelt att se siffrorna. De större märkena river oftare sönder öronen, de fastnar lättare i fårnätet, men det är ett kast jag få ta. Jag kan byta till mindre märken, men då får jag mer jobb när jag skall läsa av siffrorna. Har man några får, då kan man hålla reda på dem alla, och känner dem utan och innan, och kan då ha mindre öronmärken för man behöver inte kika in i örat på dem varje gång för att notera vem det är, man känner dem, och vet då vilket öronnummer de har. Min hjärna räcker inte till för att hålla reda på alla 65, jag behöver siffrorna i öronen för att via anteckningar känna dem. Många svängar har det varit med dessa omdiskuterade öronmärken, och fler lär det bli…
Hördu, vad gör du med ullen sen?
Inte sku man (ett annat år) få köpa en fleece som det heter på utländska? Av ett någorlunda otovigt exemplar av får helst. Det ingår i en gammal dröm om att nån gång i livet lära mig att spinna ull. Spinnrocken har jag, kardor borde fixa sig, men själva ullen saknas. Ja förutom tiden då…