18 oktober, 2014 av Kalle

Läidon

Oktober månad. Gula löv, kladd, plöjning, mörka tidiga kvällar och ett sånt där kallt snett regn som inte gör någon glad. Ändå finns en massa jobb som väntar, tröskan är inte inpackad till vintern ännu, massor med plöjning kvar och endel maskiner har inte fått sin sluliga vintevila ännu. Det finns ännu några träd kvar vid utfallen som skall rensas i höst, och så förstås alla projekt som borde ha blivit gjorda i sommar, som ännu grinar en i ögonen i sin ogjordhet.

Oktober brukar ju av hävd vara en ”deppmånad” men ändå känns denna oktober om möjligt ännu värre och tyngre än var oktobrar plägar göra. Inte vet jag nu om jag har gått in i väggen, man kanske jag har gått i ett traktorbakhjul, eller nåt.

Det har naturligtvis att göra med denna ändlösa men effektiva klappjakt som vi jordbrukare utsätts för just nu, Dessutom ivrigt påhejade av folk som uppenbarligen inte har förstått någonting alls.

Det började ju egentligen med det som ingen kan göra något åt, dvs den knappa skörden som de flesta av oss fick den gångna säsongen. För min del var det inte så farligt, och torkkostnaderna var ju låga så långt ifrån nån katastrof var det, bara lite inte så bra,

Sen kommer då kalldusch nummer ett. Prisfallet på spannmålen. Vi får i år ett pris som ligger ganska långt under nivån för vad som kan kallas en någorlunda lönsamhet, i många fall kan det kallas ren förlust. Detta mycket berodende på om man räknar in lön för sitt arbete eller inte. Något som man väl kanske borde göra. Vem som riktigt styr över spannmålspriserna vet inte jag, det är väl Marknaden, men konstigt är det. Vi producerar baslivsmedel, något som inte en enda människa kan klara sig utan, men ändå är det andra som far iväg med vinsten. Det borde väl nog kunna räcka lite till till oss skulle man tycka.

Sen kom då problemen med Ryssland. Enligt mitt förmenande borde det ha lett till att människor och marknaden borde ha dragit öronen till sig och fått en liten tankeställare om hur viktig vår inhemska produktion är. Men nej, nätkommentarerna bullrade värre än förr, och det handlade mest bara om att ”nu ser vi att vår inhemska produktion är för dyr och helt enkelt överflödig” Hur man i den situationen kommer till den slutsatsen, det måste nån annan tänka ut, för mitt enkla huvud och jag klarar inte av den kullerbyttan.

Det är förviso många yrkesgrupper som har det svårt idag, det finns många företag som gått omkull, och det är inget man önskar någon, men skillnaden är den att när företag X ramlar omkull så är inte insändarsidorna fulla med jubel och äntligenrop, och ingen professor står och förmumstigt berättar att det är billigare att importera varorna som företaget X har tillhandahållit, alltså skall vi alla vara glada som barn på julafton. Detta måste däremot bönderna hantera, år ut och år in.

Mellan dessa glada tillrop skall vi också lyssna till miljöfolk och dito ministerium som i tid och otid berättar hur hemska vi är, ibland när humöret är lättretligt kan man få för sig att vi jordbrukare är roten till både klimatförändring och utrotningshotade djurarter. Även detta känns lite märkligt när vi vet att Finlands mest nersmutsade vatten ligger just där våra storstäder finns. Som en parentes kan jag nämna att jag gladeligen skulle avstå både konstgödsel och besprutningar om det bara vore möjligt. Men det är det inte eftersom den skörd som då skulle komma är av så dåligt kvantitet och kvalitet att jordbruksmyndigheterna skulle kalla det för ”skenodling” och dra in alla stöd. Riktig ekodling då? Jovisst, men den går inte att bedriva utan djur och i varannnan tidning läser vi ju om hur skadlig boskapen är för miljön och hur vi borde – i miljöns namn – genast sluta äta kött. Så hur skall man tänka då?

Sen öppnar man sin mail och läser om kommande års stöddirektiv. Nu skall det då ritas kartor och annat smått och gott. Man skall alltså sätta jobb på saker som inte är det minsta produktivt, utan närmast kan ses som ren sysselsättning. Dessutom förlängs bredden på miljöremsor och avstånd från vattendrag där man får utföra ogräsbekämpning. Säkert en helt vettig åtgärd för att inte få ut gifter i vattendragen, men det innebär också mycket mera jobb och planering. Dessutom måste man nu ha skilda munstycken på sprutan beroende på var i åkern man håller till. En serie munstycken till sprutan är inte heller någonting som Agri-Market eller Ville Niinistö delar ut gratis.

Det värsta för mig är ändå plöjningsdirektiven. Nu skall det vara växttäcke vintertid och det om något slår hårt mot min verksamhet. Jag har ju otaliga gånger skrivit om min jord som helt enkelt kräver höstplöjning för att fungera. Möjligen kan man tänka sig plöjningsfritt, men då händer följande; efter några år kommer alla ogräs som bekämpas med plöjningen att fira livets glada dagar. Facit blir mera besprutning med dyrare medel, och miljön? Var vann den då?

När allt ovanstående har fått en på riktigt galet humör, då kommer följande glada nyhet. Möjligheten till helt utebliven stödutbetalning 2015 är plötsligt ett reellt hot. Hur i hela fridens namn är detta a)  möjligt, och b) hanterbart för jordbukarna? Man undrar ju i sitt stilla sinne vad som skulle hända om en annan yrkesgrupp råkade ut för samma sak. Anta att lärarna inte skulle få nån lön alls nästa år, utan den utbetalas sen ”nångång 2016” Det skulle nog bli ett sällan skådat ramaskri och inte bara hos lärarna utan även alla supportrar som nu när det gäller jordbrukarna – tycker att (gäsp) det spelar väl ingen större roll, dom har nog så dom klarar sig.

Snälla människor; Jordburkarna i Finland har idag INTE så dom klarar sig. Vi får det att går runt tillsvidare, kanske på extrajobb, kanske på skogen eller på äldre vinster, Det går en tid, men det går inte hur länge som helst.

Dåliga tider har många företag, det går kanske inte sämre för jordbruket än vad det går för annan produktion, men skillnaden är den skadeglädje som många jordbrukare utsätts för nu, den kan nog knäcka den starkaste.

För mig personligen handlar det mest om att ens absolut basalt grundläggande värderingar och värdegrund skakar. Vår gård har stått pall i hundratals år, den har överlevt flera krig och dåliga tider. Jag gillar inte alls tanken på att jag under min livstid skall var den som ser den gå under och jag har egentligen aldrig ens reflekterat över att det skall kunna ske, men numera är jag inte alls så säker. Finns det någonting kvar att ge till kommande generation eller har våra tiders kostymgubbar faktiskt lyckats förstöra allt.

Detta trots att vi produerar mat – mat som allt levande behöver dagligen.

Härom dagen satt det ett stolpskott i Finlands TVs något debattprogram och berättade att världens problem skulle vara lösta om att människor bodde i storstäder (i ett enkelt sammandrag). Hur man använder sitt huvud för att komma fram till det skulle jag vilja veta, men en sak vet jag, en sådan individ har aldrig sett den första tovsvipan landa på en snöig åker i mars, han har aldrig känt lukten av korn som blommar, ej heller kan han ha en uppfattning om hur det känns att sätta harven i jorden på vårens rätta dag.  Idag saknar de flesta av våra beslutsfattare idag den erfarenheten.

Och bland annat av detta har jag ”läidon”

 

 

19 svar till “Läidon“

  1. Suz skriver:

    Tack Kalle!
    De sätter orden på precis exakt vad många tänker!
    Vi jobbar vidare på odaljorden… – så länge vi har råd.

  2. Peik skriver:

    Jag kan förvisso ha totalt fel, men själv tror jag att ”allmänhetens” just nu rätt konstiga inställning till jordbrukarnas prekära situation rätt långt beror på att vi överlag så dåligt känner till alla mellanhänder i produktions-, distributions- och försäljningskedjan…och vilken deras andel av det slutliga konsumentpriset är.
    När detaljhandeln dessutom sysslar med en prispolitik som totalt tycks sakna all logik, så förstår man kanske delvis, att konsumenterna blir litet sura. När tex. mjölk-exporten med Ryssland stoppades, och vi därmed plötsligt har ett inhemskt överutbud, så hur svarar detaljhandeln på den situationen? Jo, dom HÖJER priset på glass med över 20% över en natt…

    Det där med dubbla uppsättningar munstycken till ogräs-sprutan låter ju inte klokt, vilken konstig byrokratisk idé ligger bakom det?

  3. per skriver:

    bra skrivet kalle . vad ska man ta sig till så här kan det inte forttsätta .

  4. harvarn skriver:

    bra skivet kalle!

  5. Helge skriver:

    Tack Kalle för sanningens ord

  6. Nisse skriver:

    Människan är tyvärr sådan att hon gnäller allra mest då hon har det bra. Nu då det finns överflöd av mat så har folk helt enkelt råd att gnälla och pottas med bönderna. Det är farligt att göra sej beroende av importerad mat. Men jag tror inte folk ändrar sej förrän katastrofen är ett faktum. Och det är den optimistiska synen. Enligt den pessimistiska så ändrar de sej inte ens då …

  7. C-H skriver:

    Mycket bra skrivet .Den borde införas i Helsingin Sanomat m fl !

  8. bonden skriver:

    Tack Kalle för ett mycket bra och sant skriveri,, så här har vi det faktiskt i dags läge, vem vet vad ännu kommer att ske, innan nån tar vårt problem på allvar.
    Vet att vi inte är ensamma med svårigheter här i landet, här kommer talesättet till sin rätt FATTIG BONDE FATTIGT HOV och det är så sant som bara det kan vara. En annan lyder så här som min svärmor sade åt sonen (min man) då han ville ha pengar o det inte fanns, FAST FRÅN HUR RIK BONDGÅRD MAN ÄN MÅ VARA, DÅ DET INTE FINNS PENGAR SÅ FINNS DET INTE kloka ord då på -60 talets början, men stämmer än idag. För vi kan inte förvandla våra ägor till pengar så där bara, om vi ska bruka jorden då måste den finnas kvar, skog om man har mer eller mindre går att avverka i viss mån om den inte redan är nerhuggen.
    Det som jag har svårt att smälta är det evinnerliga skrivande om oss bönder hur vi har det bra o bara gnäller, tror dessa att det verkligen är så.. har de ens nån gång varit med o jobbat på en bondgård.
    Detta att vi är skyldiga till att vattnen är ”smutsiga” förstår jag inte heller, våra miljöfolk är ”ute o seglar” de vet inte ens vad som sker på landet, regler gör de stup i kvarten och riktigt tokiga, dessutom blir det dyrt för hela vårt land, visst är det enkelt att stifta lagar vid nåt kontorsbord i en stor stad.
    Detta år har hos oss varit kämpigt på allt vis, maskinerna har strejkat allt från torken-traktorn-tröskan-traktorbakhjulet-kompressorn och ännu lite smått annat,,detta är stora utgifter som måste betalas.
    Höst-arbetet har vi långt lite att plöja finns kvar och att laga donen i vinterförvaring.
    Här har det regnat hela dagen mörkt o grått, men brasan värmer skönt inne…
    Hösthälsningar från öst-nyland till allihopa

  9. Sonja skriver:

    Bra skrivet Kalle! Ibland frågar man nog sig själv om det här jobbet faktiskt är värt all den s**t vi får över oss? Än så länge har svarer varit jo 🙂 Som du skriver så vill man ju inte nödvändigtvis vara den länken i kedjan som brister före nästa generation tar över (om de så vill förstås). Mat behövs det även i framtiden o också åt dom där gnällpåttåna (fast för mig så sku dom nog kunna äta sig sprickfärdiga på den där utländska billiga o ”välproducerade” varan) o vi måste se till att den produceras precis lika bra som hittills!

  10. Janne B skriver:

    Va sku dom där kravattoxan veta någonting därför att dom aldrig har gjort någonting annat än haft åsikter om allt som dom int förstår sig på. Jag påminner mej om sent sextital då jag var intagen på sjukhus i H:fors och hörde då det dryftades lantbrukspolitik, hur mycket månne en höna värper på en dag, ja int vet ja men nog värper hon nu säkert 1 kg ägg per dag nå jaa undra på att vi har så mycket ägg i Finland! VOI kele.

  11. Danne skriver:

    Hej!

    Det ”dom icke-insatta” tror när dom ser många av böndernas alla stora fina maskiner är ”oj hur dyra maskiner, dom har verkligen pengar!” Dom anar inte ens hur stora skulder många bondgårdar har idag, som dom varit tvungna att ta för att investera så dom ska kunna gå ens lite på vinst. Allt ska vara megastort och effektivt idag, stora omsättningar för små vinster. Sen kommer alla dyra underhåll av maskiner till. Ingen annan än bönderna (och ev. mekanikerna) vet vad bara en reparation av en trasig växellåda i en stor traktor kostar idag! Eller vad en omgång kedjor till en balmaskin kostar! För att inte tala om däckens pris…

  12. fodervete skriver:

    Hej Kalle!
    Tack för din sanna berättelse om hur det är på odlarfronten , många tror inte att det är så här. Fick just idag höra om en bonde som själv körde en del av sitt fodervete till uppköps-stället och fick 58 euro/ton (tusen kilo) tycker att det är oförskämt , dessutom är ju en stor del av vårvetet foder i år,, vårt vete är nog också tyvärr foder.. Ville bara berätta detta , som är fakta, här i södra delen av landet. Hoppas vi orkar kämpa.
    Hälsningar från en odlare

  13. Mannen skriver:

    Jag drömmer om att säga upp min karriär och bli jordbrukare och ta över släktens hemman. Får se då hur det går.

  14. Nisse skriver:

    Hoppas du har en realistisk syn på alla svårigheterna. Men jag lämnade jobbet för tio år sedan och blev bonde på heltid och för mej var det det bästa beslut jag gjort. Penninginkomsterna gick ned till en tiondedel men utgifterna också (jag gör det mesta själv).

  15. Andreas skriver:

    Det är så sant som du skriver! Hoppas inte ni får lika vansinnig politik i Finland som vi har här i Sverige. Vi har för nuvarande en självförsörjningsgrad på ca 50%, och ingen reagerar!
    Hade tidigare tankar på att ta över föräldrarnas mjölkgård men det går ju inte bedriva, utan att jobba 100% ”på sidan om”

  16. Löneslav skriver:

    Enligt inkomstuppgifterna för år 2013 som blev offentliga i måndags är det i alla fall inte helt olönsamt att framställa smaklösa vattenbollar i vintermörkret och -kylan. I Närpes fanns det många växthusföretag med miljonvinster, vinster som huvudsakligen härstammar från bidrag av skattemedel. Som simpel löneslav har man knappt råd att tanka bilen för att köra till arbetet eller hålla bostaden uppvärmd, samtidigt som andra belyser och värmer hektarstora plasthus under vintern och får tillbaka accisen. En del av skörden körs till skogs för att minska överproduktionen, lilla jag känner åtminstone inte till andra företag som lever av skattemedel och förstör en del av sina varor för att minska överproduktionen av desamma?
    Vad all denna förbränning av olja, torv, flis och f*n-vet-vad i våra trakter betyder för vår hälsa mår man väl bäst av att inte tänka på, cancer är det ju ingen brist på i alla fall.

  17. Kalle skriver:

    Det kan så vara, det vet jag ingenting om eftersom jag inte är växthusodlare. Men om det går bra för dem så är det dom väl unnat från min sida. Precis som jag unnar trafikanter, småindustriföretagare, pälsfarmare framgång så gillar jag också att det går bra för löntagarna. Jag vet inget om någon annans plånbok än min egen och engagerar mig inte heller i dessa. Det enda jag är intresserad av gällande ekonomi år min egen och att det skall gå bra för den näring jag utövar och tycker om. Att det sen går bra för andra är bara ett jättestort plus. Mitt inlägg beskriver ENBART min egen situation och där står jag för sanningshalten i varenda ord. Det jag däremot VET och inte behöver tro är att i mitt fall är det nog lönen från lönejobbet som ger sockret på bordet, inte jordbruket, och jag betvivlar att jag skulle vara något undantag. Fast det kan jag inte heller veta, bara tro

  18. roger skriver:

    Hej på dej kalle, du är inte alls ensam om den sits du befinner dig i de kan jag intyga med ett annat heltidsyrke på sidan om,
    Jag har förövrigt sett att utsikten vid större skogsområden har börjat bli klart mycket bättre,
    De här väl de som nu är heltidsjordbrukare som nu börjar titta efter inkomst på övrigt håll. Kan jag tänka mig
    De ser säkert likadant ut norrut i finland också

  19. peter skriver:

    Håller helt med dig Kalle! Det som många glömt är att vi alla är beroende av varandra.
    Mår du och din yrkesgrupp bra så mår också jag och min yrkesgrupp bra och tvärtom.
    Vi borde alla stöda varandra på alla upptänkliga sätt men tyvärr ser många inte skogen
    för alla träd (eller hur det nu var).