Ett evighetsprojekt?

Kommer inte ihåg om jag tidigare nämnt om det här på bloggen, men för några år sedan köpte vi en byggnad här på Heisala som i tiderna har fungerat som folkskola.

 

Skolan
Skolan

Hur gammal byggnaden är vet vi inte, men så mycket har vi fått reda på att den före skoltiden har varit en villa, som förmodligen tillhört nån Wiklund från Åbo. På den tiden, alltså slutet av 1800-talet början på 1900-talet var byggnaden karaktärshus för det som då var s.a.s. huvudgården på ön. Till den gården hörde bl.a. en ladugård, hönshus, ett för den tiden stort magasin, “smidjå”, arbetarbostad, kvarn och diverse mindre byggnader. Den gård där vi bor har från första början bara varit ett torp under gården som idag består av fatigheterna Uppgård och Nedergård. Vad gården har hett på den tiden vet jag inte. Som sagt bodde troligtvis ägaren till gården i villan, eller så hade man det som ett fritidshus.

Anttes farmors föräldrar och några andra släktingar flyttade till Heisala 1921 och köpte då gården och torpet. De sålde dock villan till kommunen redan året därpå och flyttade dels till gamla arbetarbostaden och dels till torpet där vi idag då bor.

Skolan öppnades 1923. Förutom Heisala barnen gick där också barn från närliggande holmar. Bl.a. har Anttes farmor och hans föräldrar med syskon gått där. Skolverksamheten var igång några årtionden och slutade 1963. Därefter stod byggnaden tom i några år och köptes sen av två familjer från Åbo.

De renoverade byggnaden till en del, bl.a. gjorde de en inne toalett och dusch. De gjorde också om den tidigare kalla vinden till rum.

Gamla kalla vinden
Gamla kalla vinden

I övre våningen fanns också internat där barnen fick övernatta om man inte säkert kunde färdas hem till exempel p.g.a. menföre. Köksan hade också ett eget rum på vinden.

Rummet som var pojkarnas internat
Rummet som var pojkarnas internat
Köksans rum
Köksans rum
Flickornas internatsrum
Flickornas internatsrum

Man övernattade alltså i övre våningen, lärarens bostad med kök och två rum samt egen ingång och klassrummena fanns i nedre våningen.

Klassrummet
Klassrummet

Ugnarna som man ser till höger på bilden är ursprungliga och svärföräldrarna har berättat hur det hörde till elevernas uppgifter att ta in ved och elda. Katedern fanns ungefär där som pulpeterna nu står. Pulpeterna är föresten från skolan i min hemby.

Köket
Köket

Köket var också under skoltiden ett kök. Utöver det användes det som slöjdsal och gymnastiksal.

 

Inläggets rubrik Evighetsprojekt syftar på det att vi inte ännu fått så hemskt mycket gjort åt byggnaden. Vi köpte den med tanken att hyra ut byggnaden som så eller som nån sorts bed and breakfast. B&B idén har vi begravat eftersom det binder en person helt och hållet, så i praktiken borde vi anställa nån. Just nu ligger det närmast till hands att vi hyr ut byggnaden i sin helhet, antingen till ett veckoslut/vecka/månad, hur man kommer överens. Men först måste vi lite renovera inne och det blir sommarens projekt. Ute har vi huggit och röjt upp runtom gårdsplan så att det mera har börjat påminna om hur det såg ut förritiden. Sommarens uteprojekt är att få huset målat samt ett staket byggt där som det en gång tidigare stått.

På sätt och vis har cirkeln slutits då byggnaden igen övergått i släktens ägo. Tiden får visa vad som händer med den i framtiden 🙂

 

Författare: Sonja

Jag är en 35 årig mjölkproducent från ön Heisala i Pargas skärgård. Jag flyttade hit från min hemgård i Pernå i februari 2008. I augusti 2005 hade vi generationsväxling på min hemgård, sedan dess har jag varit mjölkproducent på heltid. Då jag flyttade till Heisala tog jag med mig största delen av de djur jag hade hemma i Pernå, dvs. 7 kor och 7 ungdjur. Santalahti gård är min mans hemgård som han tog över år 2007. I dag har vi 55 mjölkande kor och ungefär lika många ungdjur, totalt drygt hundra djur. Här odlas ingen spannmål, alla åkrar(förutom några viltåkrar) används till att producera ensilage åt korna. Förutom att jag jobbar på gården på Heisala har jag fortfarande kvar min hemgård i Pernå. Den är idag en växtodlingsgård, där det odlas spannmål och vall. Dessutom finns där skog. Jag är själv med och sköter arbetet där så ofta jag kan, mina föräldrar, framför allt min far, är till en stor hjälp. Jag har alla maskiner kvar där från den tiden jag bodde där. Vi lagar allt hö som vi använder för korna i Pernå och dessutom lagar vi ensilage där också. Balarna transporterar vi sedan med långtradare till Pargas. Vi sysslar mycket med avelsarbete och vi tar också i mån av möjlighet emot besökare på gården. Kort sagt; detta är mitt drömjobb!

5 reaktioner till “Ett evighetsprojekt?”

  1. Den ser väl ut att vara i ganska bra skick, är det bara uppvärmning med vedeldning i ugnar? Skorstenar mår inte bra av att vara oanvända en längre tid, det blir lätt frostskador om de står oanvända i flera år..

  2. Skicket är bra, målning utanpå och en del ytrenovering inne är vad som behövs. Eventuellt bygger vi våtutrymmen också i övrevåningen. Vi har nog eldat där lite nu och då, senast igår, just för att undvika problem som uppstår då huset står tomt. I skolsalen och köket och i de “nya” rummen i övre våningen är det elvärme. I de gamla rummen finns det olika ugnar och flyttbara element.

  3. Skolandan var på den tiden ganska lika i svenskfinland. Lärinnorna kom från seminariet i Ekenäs och lärarna kom från seminariet i Nykarleby. Runeberg och Topelius hängde på väggarna runt om i svenskfinland. De var stora men på den tiden. Sen började peffan i Vasa nån gång i slutet av sjuttiotalet. Då blev det lite nymodigare utbildning.

  4. Tänk den tiden då huset byggdes och fortfarande står huset där i sin prakt, kanske inget mögel förekommer. Om huset kunde berätta om allt vad där skett genom åren oj vad roligt det skulle vara, det kunde dessutom vara “lärorikt”. Ni har investerat rätt tror jag, för möjligheter finns säkert flera, och dem hittar ni nog. Lycka till! Glad Påsk till dej o familjen.

  5. Tack, det hoppas vi också att vi har gjort! 🙂 Mögel finns där nog inte, ett gammalt hus med stockstomme som dessutom är allt annat än tätt så torde nog ha sin “ventilation” i skick 🙂 Och som du skriver så skulle där säkert finnas en och annan historia att berätta. Redan det att vi har fått höra av tidigare elever hur det på den tiden såg ut i skolan och förstås en del historier om eleverna o lärarena är ju värdefullt. En liten detalj som fastnat i mina ögon och som kommer att bevaras är tröskeln mellan verandan och tamburen. Den är ordentligt sliten, men på sitt sätt berättar den sin historia över hur många fotpar som med tiderna stigit in i byggnaden. Det ordnades föresten en “klassträff” för alla dem som gått i skolan för ett par år sedan och det var ett väldigt uppskattat tillfälle. Äldsta deltagaren var, om jag inte minns helt fel, just under 100 år gammal.

Kommentarer är stängda.