18 september, 2015 av Nisse

Dynga

Jag blev så inspirerad av Lottas inlägg att jag måste skriva dynga. I motsats till dagens överdrivet skiträdda människor ( som är rädda för allting) så var dynga en naturlig sak för oss. Vi hade kossor till dess jag fyllde 29 år så jag är verkligen uppväxt med djur och alltså med dynga. Då jag var liten hade vi också gris, får och hästar så jag känner till alla sorter. Ännu kan jag känna i näsan de olika sorters dynglukter vi levde i.

På den tiden var det inte oangenämt med lukten av dynga. Som förra gubben sa då nån fisförnäm stadsdam förfasade sej över lukten av dynga: ”Det luktar !” – ”He luktar pengar !”. Det var före bigödningens ankomst. Det enda som fick det att växa var just dyngan och den var bristvara så den uppskattades minsann. Intressant annars med ordet ”bigödning” – det visar att den egentliga gödningen var dynga medan den konstgjorda var en bisak. Man började bygga tak över gödselhoparna så att regnet inte skulle urlaka den värdefulla dyngan och vi fick ”dyngdalen” som huset kallades. Vår dyngdal hade dessutom cementgolv för att maximera kvarhållandet av det värdefulla gödningsmedlet. Urinet sparades skilt i en cementbehållare under dyngdalen. Där dyngdalen fanns står numera vår verkstad.

Lukten av svämgödsel (med en massa vatten) tyckte jag aldrig om. Den torra kodyngan däremot luktade inte särskilt mycket. Då den blev gammal så luktade den egentligen inte alls utan höll redan på att bli jord. Men lukten av kodynga tycker jag fortfarande att luktar närmast gott. Jag minns då jag studerade i Otnäs att det luktade illa då jag kom till staden efter att ha varit hemma över veckoslutet. Däremot märkte jag inte alls nånting då jag kom hem till kossorna. Vårt jordbruk på den tiden var helt uppbyggt kring kossorna (25 trevliga individer) och onekligen luktade det kossa också inomhus. Studentåret hade jag klasskamraterna på besök en natt (vi åkte omkring en hel del) och på morgonen var min mamma helt förfärad för hon hade på kvällen satt ladugårdsstövlarna på tork på värmebatteriet i tamburen. Det luktade ganska starkt men jag var så van så jag märkte det inte förrän hon började tala om det.

Hästdyngan var annorlunda men inte heller oangenäm. Den hade en litet fränare doft men ”brunnen” stallgödsel blev nästan helt luktfri. Och den var ett utmärkt gödselmedel i trädgården. Den bättre hälften som är trädgårdsmästare blir alldeles lyrisk då hon ser hästskit och den skall tas om hand ordentligt och användas för rosorna.

Fårskiten som Lotta skrev om var alldeles torr för det mesta och luktar nästan inget alls. Den fick ligga och ”brinna” i ett tjockt lager i fårkätten tillsammans med halm som spreds ut varje kväll. På våren då fåren sluppit ut i fårhagen så tömde vi kätten och spred ut den nästan färdigt komposterade fårskiten där det behövdes gödsel.

Hönsskiten var litet av samma karaktär som fårskiten men enligt min näsa inte lika trevlig. Värst var svinskiten som luktade ganska så illa. Men jag hann aldrig riktigt vänja mej vid den för jag var ganska liten då sista svinet slaktades. Men svinkätten var mitt dagis där jag stängdes in då kossorna skulle mjölkas. Ibland var jag instängd i hönshuset men jag lär ha varit rädd för hönsen då de flaxade.

Nuförtiden finns det nästan enbart hund- och kattskit. Katterna är renliga och gräver ned allt men hundarna är mindre noga med var de sätter sej. Det är förstås mindre trevligt om nån katt blivit instängd i något rum och naturen tar ut sin rätt … Och så har vi förstås fäglarna som ibland kan vara mindre angenäma. Speciellt illa tycker jag om sjitutrastana (björktrastarna) som verkligen gör skäl för sitt öknamn. De har till all tur minskat en hel del sedan vi fick ungkattorna. Ett år hade vi stora flockar med sparvar i ladugårdsvinden över vintern och det såg hemskt ut. Men de försvann sedan helt. Och möss- och råttskit vill man helst inte alls se. De jäklarna skall alltid gnaga sej in på de mest olämpliga ställen och lämna sina visitkort. Men de har också minskat väldigt mycket sedan ungkattorna kom för några år sedan. Katter är verkliga nyttodjur – helt oundgängliga på landet.

Förstås skall vi inte glömma människan heller som hör till de sämsta. Men det gäller att hantera skiten på rätt sätt och urinseparation är en viktig sak. Då blir det nästan luktfritt som i dyngdalarna  förr. Vattenklosetten är fans uppfinning och borde aldrig ha tillåtits. Nu är man på väg tillbaka till gamla tiders torrdass (kallas vanligen huusi eller skithuset).

De fjantiga byråkraternas överdrivna hygienregler har lett till att naturliga bakterier inte mera får finnas – inte heller de absolut nödvändiga. Så nu tillverkas piller av skit som folk skall ta för att få rätt bakterieflora i tarmarna. O saliga enfald …

Dynghistorierna är många. Personligen minns jag bäst då mina studiekamrater var på besök för omkring 45 år sedan. De började spela fotboll i kalvhagen bland alla kuddsjiitlaapåna (dynghoparna) och på den tiden så brydde sej ingen om ifall man steg i en brun hop. Det var bara att tvätta fötterna (barfotaspel). Men så hade kalvarna haft lös mage och en av mina kamrater slant och satte sej mitt i den lösa hopen. Han fick låna ett par byxor av mej och min mamma tvättade bort det mesta från hans fina byxor. Hon var litet av en filur och på morgonen hade hon placerat ut alla skodon på trappan från övre våningen där vi alla sov på golvet i det stora rummet. Skorna marscherde ned från övre våningen. På morgonen plockade sedan alla sina skor allt efter det de vaknade och kom ned.

Som jag var ett livligt barn så råkade jag emellanåt illa ut. Bland det värsta var då jag första året på Elevhemmet i Lovisa råkade säja att förståndarinnans leverlåda såg ut som vår dyngdal.  Den hade litet vatten på bottnet och såg onekligen precis ut som dyngdalen men uttrycket uppskattades alls inte. Barnslig som man var så insåg jag inte att sådant borde viskas utan jag uttalade min upptäckt högljutt i matsalen. Det blev allvarlig diskussion efter det med förståndarinnan.

Dynga är alltså en bra sak men som allt annat så måste den behandlas på rätt sätt. Jag tror till exempel inte att det lönar sej att sätta TV:n ut på åkern vid politikerdebatterna även om de pratar dynga för det mesta. Det går inte heller att helt återgå till dynga som gödselmedel för kossor som äter från 30 hektar skiter bara för tre hektar. Det är en naturlag. Dynga i all ära men den är numera mest nostalgi.

 

 

Etiketter:

Kommentarer inaktiverade.