Deppigt

Det har klagats endel på vädret denna sommar. Det tänker jag inte göra nu. Själv har jag inte ens börjat skörden ännu, men det har att göra med mina ibland dumma ideer om att det är bättre att låta vår Herre sköta torkningen än St1. Jag brukar säga att det gäller att spänna gummibandet så långt man vågar men släppa just innan det smättar en på fingrarna. De flesta år har jag lyckats bra med mina ideer,  endast ett år 2004 blev det riktigt dyrt.

Få se hur det går i år.

Det jag däremot tänkte nämna några rader över är en sak som börjar komma emot mer och mer och som känns allt annat än bra. Man träffar bekanta bondekollegor på byn och antingen får eller ställer (beroende på vem som hinner först) frågan om hur det går med skörden. När man själv berättat får man sen höra att “Nä, jag har givit upp och slutat, sålt bort eller arrenderat ut”

Att det gäller en och annan i åttioårsåldern och uppåt kan jag väl smälta men numera rör det sig allt oftare om bönder i yngre medelåldern.

Vart är detta land och denna värld på väg egentligen? Är det faktiskt så att man måste ha 1000 hektar för att kunna hålla på med lantbruk. Visst ser jag ju själv också vart lönsamheten pekar, det går som kattsvansen neråt och att betala för att arbeta är det väl inte så många som vill, så visst, på det personliga planet förstår jag naturligtvis besluten, men på ett nationellt och hållbarhetsplan tycker jag det bara är så bottenlöst eländigt.

För varje nerlagt jordbruk blir det nationellt sätt färre arbetsplatser och vem som tjänar på det, det vet inte jag.

För varje nerlagt lantbruk minskar vår självförsörjningsgrad i händelse av nån kris – som verkar lura runt hörnet vilken dag som helst.

Visst, antalet hektar som odlas kanske är detsamma men ingen kan få mig att förstå att det nationalekonomiskt sätt kan finnas en finess i att slå ihop två arbetsplatser till en. Men ändå räknar många på det viset.

Det spelar ju ingen roll, är det frågan om investeringsstöd, byggande, maskiner, slakterier eller vad som helst – det skall vara stort. På vilka villkor som helst.

Sen finns det ju också inbyggt i mina gener att ett lantbruk inte är någonting som man spelar rysk roulette med på kvartalsekonomins altare. Det är i alla fall ett arv efter folk som slet hårt för det dom trodde på och kunde. Ett slit som nu ungtupparna och karriärhönsen tydligen är beredda att offra nästan till vilket pris som helst.

Undrar i mina sämsta stunder hur många år till jag själv orkar simma i uppförsbacke motströms. Det kanske kommer den dagen – Gud förbjude – då även jag står i lunchkön för att inta min lunch med ett utländskt namn och morötter från Polen och berätta för personen bakom mig att jag arrenderat ut. Kanske möjligen arrendera ut. Möjligen. Men att sälja mina fäders jord – det skulle jag ändå inte klara, varken med känslan eller förståndet inkopplat.

Författare: Kalle

Har varit spannmålsodlare sedan 20 årsåldern. Jobbar som brandförman i Närpes, det betyder att jag inte är heltidsjordbrukare annat än i hjärtat. Jag har familj, sambo och tre döttrar födda -04, -09 och -16 Jag odlar spannmål och oljeväxter på 38 ha, och gör detta på största allvar. Den skrala lönsamheten har inte knäckt mig, bara gjort att jag inte kan vara heltidsbonde. Dessutom har jag ett intresse för närhistorien, och jobbar gärna med att restaurera nyare veteranbilar. (70-talet) Har tre dylika + en mc i garaget. Samlar gärna material och skriver ner mycket nutidshistorier för framtiden. Jag är öppen för det mesta bara det inte har med sport eller idrott att göra. Jag betraktar all sport och idrott som flykt och försvarbeteenden, det man inte kan göra med traktorn kan gott lämnas ogjort!

3 reaktioner till “Deppigt”

  1. Håller med! Vem är det som tjänar på att jordbrukarna ökar ut sin areal? Om en 30 ha :S gård slutar som har haft en årsinkomst på t.ex. 10000€. När en större gård arrenderar denna gård så håller den stora gården samma årsinkomst som den hade innan denna 30 ha:S utökning, i värsta fall sämre. Detta betyder att 10000€ som funnits i Finlands Lantbruk inte finns där längre utan läcker ut. Visst är det bra att det framförs till myndigheter hur dåligt det är men borde vi inte fundera mera på vad vi själva kunde göra? Det diskuteras alltför lite hur vi själva kunde göra förbättringar. Igår fick man det sista tröskat, tror det var första året då sampon gick helt utan den minsta reparation.

  2. Väl talat Kalle! Speciellt detdär med kvartalsekonomins altare. Problemen i köttbranchen fick sin beständiga
    början när andelslagen bolagiserade förädling och marknadsföring. Sista spiken i bondens kista var när man
    ytterligare går ut och börsnoterar marknadsföringsbolaget. Då blir kvartalsrapporten det viktigaste och råvarans pris ett problem (som ska vara bondens inkomst) Detta belyses bra i en kvartalsrapport av dåvarande VD:n för Atria Paatelainen där han konstaterar att “resultatet kunde ha varit bättre, men pga höga råvararupriser uppnådde vi inte förväntningarna” Detta från en företagsledning i ett företag som bönderna
    byggt upp!!
    Stort är förresten inte heller alltid vackert, speciellt inte när liten försöker bli stor som när Hankkija i storhetsvansinne i tiderna köpte upp Puolimatka. Tog inte länge innan alltihop konkade och miljoner av
    böndernas pengar hade spelats bort av några osnutna j–a finanstuppar.
    Grattis Johnny, här sitter vi i regnet trots att Foreca och alla andra vädermakare lovat finväder! Åkrarna bär
    ställvis inte och kornet kanske till hälften tröskat. Havren och vetet allt kvar. Det mesta är frakttröskning så
    man borde nog slippa ut med fart småningom.

Kommentarer är stängda.