Kroppsarbete

Inspirerad av diskussionen kring Christers rågskyfflande tänkte jag filosofera litet kring kroppsarbetet. Liksom Christer gillar jag att låta musklerna spela – men därvid upphör alla likheter. I motsats till sportiga Christer är jag klen och svag – har varit allt sedan liten. I skolan var jag alltid nästsist i alla idrotter (sist var en liten fet kille som jag kände stort medlidande med för då var bästa idrottaren kung). Bara på 1000 meter kunde jag klara mej för jag vara så envis att jag sprang efter det de andra redan tröttnat. Man får låta seghet ersätta bristen på styrka.

Det är skönt att låta skyffeln gå loss på hopen och svetten rinna. Efter bastun känner man sej sedan som en ny människa. Även om jag inte är någon bastufanatiker – sådär 60-70 grader räcker bra till. Men att skyffla säd i torken är inte min favorit på grund av dammet. Ett år då vi vände mögligt vete i den gamla torken som jag nyligen rev så blev både farsan och jag sjuka med hög feber. Att ha andningsskydd är ett rent elände. Då de blir våta av svett så släpper de inte igenom luft ordentligt och då det är minusgrader så fryser utandningsluftens fukt så att man inte får någon luft alls. Och då jag har glasögon så är de alltid igensatta av imma eftersom andningsskydden aldrig håller tätt mot näsan. Jag avskyr andningsskydd för de är tillverkade för inspektörer som står och ser på. De som arbetar kan inte ha dem.

Nä, bäst är att gräva diken i våt lera på hösten eller vara i skogsarbete på vintern. Men det måste vara kallt för kroppsarbete i brännade sol är inte på min lista över trevliga arbeten. Sol tycker jag för det mesta inte alls om. Jag vet att den är nödvändig för växtligheten men rent personligen håller jag mej helst i skuggan. Jag förstår inte alls folk som ligger och steker sej på nån sandstrand – det är enligt min uppfattning närmast tortyr. Men jag kanske har eskimåblod i mej för jag gillar köld. Och i kyla går kroppsarbetet mycket bättre.

DSCN5918

Nu har jag ju arbetat med teoretisk forskning i 35 år vilket väl är rena motsatsen till kroppsarbete och jag trivdes med det. Det var hjärngymnastik och kan vara hårt många gånger även om det är på ett annat sätt. Som 30-åring höll vi på med forskningsarbete långt in på nätterna. Tillsammans med min professor som var en trevlig kille med en massa humor satt vi på labbet tills sista bussen in till stan gick 02:10. Det var hans fel att jag blev kvar på Tekniska högskolan som forskare och aldrig har arbetat med ett “riktigt” ingenjörsarbete fastän jag lyckades ta examen som elektronikingenjör. I stället förde han in mej på datamaskinssidan och vidare till teoretisk datateknik som mest gick ut på matematik och formell logik.

Efter 1980 då vi flyttade tillbaka till Hindersby så jobbade jag mycket hemifrån. Forskning inom teoretisk datateknik kräver inte alls någon fysisk närvaro på högskolan – tvärtom måste man ibland drar sej undan allt kaffedrickande och sitta helt ensam för att kunna koncentrera sej på teorierna. Det räcker inte med att man läser något papper utan man måste hålla allting i skallen och bearbeta det grundligt och svänga teoremen hit och dit. Jag kan intyga att det är hårda bud att jonglera med teorierna i huvudet. Allt måste nämligen in på samma gång för att man skall se kopplingarna. Till sist så går hjärnan på övervarv och jag hade flera år kring de trettio då jag inte kunde sova på grund av att alla teorierna åkte karusell i skallen.

Lösningen blev att jag åkte hem och övergick till hårt kroppsarbete – ju hårdare desto bättre. Då man är riktigt kroppsligt slut så är teorierna borta och man somnar av ren utmattning. Så kombinationen teoretisk forskning/bondearbete är riktigt bra.  Därför uppskattar jag kroppsarbete. Och så är det bra för lilla magen …

Då jag satt hemma och forskade i mitt arbetsrum alldeles invid vägen till Tallmosan (jag kunde ju inte arbeta i skogen hela tiden) så körde traktorena förbi på väg till och från skogen på vintern. Jag minns att jag var grymt avundsjuk på dem som fick åka till skogen medan jag var tvungen att sitta inne vid skrivbordet och datamaskinen. Möjligen var de bysbor som körde förbi vårt hus avundsjuka på mej som fick sitta inne i värmen ? I så fall så var vi ömsesidigt avundsjuka. Det är inget ovanligt – gräset är alltid grönare på andra sidan staketet.

Nu är i alla fall årets dammarbete vid tröskandet förbi och jag väntar ivrigt på att få gräva diken. Med spade. Jag har alltid gillat uttrycket “Du skall äta ditt bröd i ditt anletes svett” för det passar min filosofi alldeles utmärkt. Men jag är ju redan en gammal gubbe så jag tar hjälp av skogslastaren för att lösgöra vår hårda lera och speciellt rycka av rötter. Med gripen kan man gräva fina diken även om man måste skyffla upp lerkokorna med spaden. Men inne i växthuset skall det också grävas dräneringsdiken och då är det spaden som gäller. Nu är det ännu för varmt men jag måste spruta glyfosat och nästa vecka skall det bli svalare så då kan grävarbetet börja. Än kan gubben svinga spaden …

En av mina favoritdikter är Runebergs Bonden Paavo och den passar ganska bra i år:

“Våren kom, och drivan smalt av tegen,
och med den flöt hälften bort av brodden;”

Det var på en tid då man inte levde i överflöd utan skörden var en fråga om liv och död.

“Hustrun lade hälften bark i brödet,
gubben grävde dubbelt flera diken,
sålde fåren, köpte råg och sådde”

Till sist kom det i alla fall en bra skörd.

“Våren kom, och drivan smalt av tegen,
men med den flöt intet bort av brodden;
sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
men av den slogs intet ned av axen;
hösten kom, och kölden, långt från åkern,
lät den stå i guld och vänta skördarn.”

Nu fick bonden Paavo äntligen lön för mödan men vad gör han ? Slutet på Runebrgs dikt borde alla tänka över i dessa överflödets och egoismens  tider. Man undrar ibland om bonden Paavos släkte är helt utdött.

“Paavo tog sin hustrus hand och sade:
»Kvinna, kvinna, den blott tål att prövas,
som en nödställd nästa ej förskjuter.
Blanda du till hälften bark i brödet,
ty förfrusen står vår grannes åker!»”

Författare: Nisse

Jag är bonde i n:te led på Bosas rusthåll i Hindersby som troligen är kring 1000 år gammalt - ingen vet så jag kan lika gärna påstå det. Nån vanlig bonde är jag inte för jag gick i skola och blev elektronikingenjör och forskare i teoretisk datateknik vid Tekniska högskolan - senare docent och professor. Men det var mest hobby och extraknäck för jag har bara missat en vårsådd och det var då jag var i Dragsvik. Sedan 2004 är jag heltidsbonde till 150 %. Allt är heimlaga och jag har bara skrotmaskiner som jag reparerar och bygger om själv. Med dagens priser är det inte möjligt att köpa nya. Dessutom bygger jag optiska fibernät på landsbygden. Det är inte alls mera så mycket arbete med sådd och skörd men desto mer med att bygga hus, reparera maskiner och ställa i ordning. Till det går numera 95% av all tid! Så jag bygger (sedan jag fick min första hammare och 10 kg spik till julklapp som femåring) och skruvar med maskiner, gräver i jorden och hugger i skogen på vintern. Och så måste fliseldningen skötas förstås. Mest hänger jag på nätet och diskuterar över hela världen.

8 reaktioner till “Kroppsarbete”

  1. Sportiga Christer?
    Du Nisse, jag kan meddela att jag också hörde till dom sista som plockades ut när lagledarna valde lag och att jag överhuvudtaget platsade i D- och C-juniorfotbollslaget berodde på att det var svårt att få ihop mer än 8 eller 9 utespelare och då var det bra med en högerback som åtminstone stod i vägen så att motståndarna i alla fall hade någonting att försöka ta sig runt när dom anföll. För stadigt stod jag så det var ingen idé att dom försökte springa över mig 🙂
    Men sen är jag förhållandevis envis och seg så därför fortsatte jag med skidåkning när dom andra sluta och numera tror jag att ingen av kamraterna från byskolan skidar ifrån mig…… Det är väl det som kallas “trägen vinner”.
    Sportiga gener saknas nog i min kropp men vilja har jag kanske lite mera av, den verkar också mitt äldsta barnbarn ha fått i arv och kombinerat med sportgener dessutom. I sommar har det gått nästan lite för bra det har blivit pallplaceringar i det mesta hon ställt upp i och då speciellt i orienteringen där hon tagit 4 guld 1 silver och 1 brons i distriktsmästerskapen. Att hon också fått en god portion seghet gav henne vinst i hennes första landsvägslopp på 10km i 16-årsklassen trots att hon är bara 12 år. 10-an avverkade hon på 48 minuter. Vi får se vad tiden för med sig men talang verkar finnas 🙂

  2. Det var nog verkligen en bra tid för en 12 åring! 10 km är långt för en så ung Person också. Det är alltid roligt att höra då folk håller på med idrott. Tyvärr slutar alltför många av i ett senare skede. Visst är det roligt om placerngen är bra men det viktigaste är nog att man är med och har roligt. Jag brukar säga att det är 3 bra saker med tävlingar, före och efter och själva tävlingen. Man träffar med andra ord likasinnade som man diskuterar med. Trots att det kan skilja mycket på vilken nivå man ligger på så är det alltid lika roligt att få tala med folk. Under tiden som jag har hållet på så har det blivit Lättare att diskutera med okänt folk, det verkar som om löparna vill ha mer gemenskap. Det verkar också som att det skulle behöva ordnas mera motionsjippon som är helt utan tidtagning och att det är valbart att gå, cykla eller springa. Då kommer även sådana som inte annars kommer.

  3. Tyvärr så blev jag allergisk mot idrott och gymnastik. Det kan ha sin betydelse också att gubbarna i byn flinade åt “motion” vilket var ganska förståeligt för ännu i början på 1950-talet gjordes allting för hand och motion var det sista de behövde. Traktorer fanns det mycket litet av då jag var liten. Min mamma väntade tills det var mörkt innan hon på äldre dar gick ut på promenad (så att ingen skulle se henne “drälla på vägen till ingen nytta”). Säkert har jag fått den föraktfulla inställningen till “gymfjantar” från gamla tiders hårda kroppsarbete.

    Men visst förstår jag att tiderna ändrats och att man numera behöver motion också på landet efter att ha suttit i traktorn långa dagar. Och det går inte mera att göra det arbetet för hand – man får inte ens en hundradedel gjort utan maskiner. Men man kan motionera en hel del också med nyttigt arbete. En stor traktor kan man inte köra med mellan husen och alls inte inne i växthuset.

    Elitidrotten avskyr jag. Det är “en osund själ i en osund kropp” som vi ju sett av de senaste dopingskandalerna. Och så är jag absolut inte tävlingsinriktad – tvärtom. Massidrotten är därför mera i min smak med alla svaga och dåliga med. Där fungerar nog Johnnys positiva saker.

  4. Joo Johnny, dessutom var banan lite längre än 10km enl. arrangörerna. Skulle motsvara 47 min på bana påstår expertisen, tror finländska damerna sprang på 33 på bana i sverige-finland landskampen härom sistens. Eftersom så unga juniorer inte springer liknande sträckor så finns det just inga resultat att jämföra med. Och visst, sträckan är lite för lång för en 12-åring men försök förklara det för henne 🙂
    Själv är jag så där måttligt tävlingsinriktad men man måste tänja sig lite nu som då för att se var gränserna går för annars vet man ju inte vad man klarar av 🙂
    Oberoende om man har rörligt arbete eller inte så är det bra med motionsidrott, brukar också ta en skidtur de dagar jag jobbat i skogen. Musklerna syresätts på ett annat sätt och morgondagen blir lättare, sen skadar det inte att få flåset i skick emellanåt heller.

  5. Tack för en bra och intressant blogg!
    Kan tipsa om att ersätta andningsskyddet av papp till en halvmask med utbytbara filter. Sitter betydligt bättre och för min del har jag inga problem med imma på glasögonen då luften släpps ut neråt från hakan.

  6. Bra idé men jag jobbar på att få igång en helmask. Problemet är att jag har känsliga ögon också och måste skydda dem mot damm. Men de flesta helmasker tillåter inte glasögon och utan glasögon ser jag inget alls för jag är så närsynt. Jag hittade en lättviktsmask i Bromma i våras men den fläkt jag kopplade till var för svag så jag jobbar på att bygga en dubbelfläkt som ger tillräckligt med luft. Inte är det lätt att få till stånd ett skydd som man kan arbeta i …

  7. Satsa på en fläktassisterad helmask Nisse! Jag hade en sådan tidigare då det hanterades verkligt giftiga växtskyddsmedel som organiska fosforföreningar. Det var riktigt svalt och skönt att låta den filtrerade luften blåsa in över ansiktet. Upplevdes ibland till och med svalare med mask än utan. Tyvärr är dom dyra och min skattades åt förgängelsen i samband med branden. Det har inte blivit av att skaffa någon ny då det inte längre hanteras så akut giftiga preparat.

  8. Det är en sådan jag har köpt men jag lät bli att köpa fläkten som är svindyr. Istället bygger jag egen fläkt av två datamaskinsfläktar :-).

Kommentarer är stängda.