Regnvädersarbeten i hopar

Rötsommaren börjar ta slut och det har blivit svalare och regnigare. Regnvädersarbeten finns det i stora högar eftrsom det inte varit regnväder på hela sommaren. Vackertväderarbetet har inte gått bra det heller för man har bara legat och stönat i skuggan under de hetaste perioderna. Från klockan fyra till åtta på morgonen gick det att göra något men sedan blev det olidligt hett. Till all tur var det skugga inne i ladan. Nästan hela sommaren har gått till att slå cementbalkar under ladan. Bara de allra nödvändigaste arbetena såsom sprutning och flisved har varit utanför ladan.

Men nu gäller det att ta itu med regnvädersarbetena. Vi har ännu kvar vete från förra hösten som skall köras bort förrän torken kan städas inför den nya skörden. Sedan skall förstås litet reparationer göras och jag måste se till att mätsystemet fungerar. Man har blivit så van vid att kunna se på temperaturer och fukthalter att det var ett elände då en givare gick sönder i den nya torken (nu utbytt).

Så står det en hel del maskiner och väntar på reparation. Tröskan skall köras ut ur verkstaden för att efter skörden ställas in i den ombyggda ladan där dörröppningen nu är 30 cm högre. Då blir det gott om utrymme i verkstaden för andra maskiner.

Vi kom hem från Sverige förra veckan och har snart återhämtat oss efter “ledigheten” (kanaltur på Dalslands kanal). I Sverige har det varit ännu torrare än här och vi var ganska skickliga att pricka in två regndagar för en äppelkurs i Falun och kanalturen – den enda dag på sommaren som det regnade på kanalen … Grannen tröskade havren invid vårt hus men jag pratade inte alls med honom. Ett par dagar tidigare hade nämligen släpvagnen gått sönder och hans svåger mitt emot vårt hus höll länge på och svetsade den. Därefter gick tröskan sönder … Så jag ville inte alls gå dit och fråga hur det gick med skörden. I vissa sammanhang är det bäst att inte alls gå nära en bonde – inte ens för att uttrycka medkänsla och sympati. Man vet ju med sej själv hur litet man har lust att prata då det krånglar något alldeles obarmhärtigt.

Dagen förrän vi åkte iväg slog vi cement och följande dag blev det flisningens andra omgång. Henrik blev ensam att skyffla ut flisen. Vi hade bokat resan redan i mars och då trodde man att allt skulle vara klart inom juni men trots att jag arbetade med ladans golv hela sommaren inklusive kvällar och veckoslut så hann jag inte få det klart ens inom juli.  Hettan gjorde att mitt arbete inte blev så effektivt och drog ut på tiden. Det gäller fortfarande att det  aldrig är lämpligt att ta ledigt på ett jordbruk. Alltid är det nånting som krånglar och förstör tidtabellen.

Nu är det frågan när man skall börja tröska. Vetet ser inte så illa ut även om det är glest. Men det är ojämnt och det som grodde först till midsommaren är ju grönt ännu. Man tycker att det borde ha fått tillräckligt med värme den här sommaren men hinner det färdna ? Troligen blir det så att jag väntar med tröskandet tills de börjar lova massor med regn och då blir det bråttom.

 

 

 

I mitt anletes svett

Det här börjar vara den värsta sommaren som jag kan minnas. Visst var det hett också 2013 (Potatiskällaren nästa) och 2010 (Aah – svalka) men nu har hettan varat ovanligt länge. Allt sedan mitten av maj har det varit stekhett nästan utan uppehåll. Jag börjar lida av långvarig överhettning och man är alldeles slut redan innan eftermiddagshettan kommer. Inte orkar man göra nånting och inte skriva heller för hjärnan känns som potatismos. Nu på morgonen är det litet svalare och med dörrar och fönster på vid gavel hela natten börjar det bli drägligt.

Temperaturerna den här sommaren kan jag tyvärr inte se fastän jag har haft mätsystemet igång hela tiden. Åskan i fredags tog nämligen livet av min mätdator och jag har inte fått systemet att fungera än. Det var mycket som strök med i byn. Nätet fungerade inte på två dagar och jag fick jobba hårt för att alls få igång det på nytt. Två växlar tog åskan och även om det är igång igen så är det ganska provisoriskt och måste repareras grundligare.

Jag stod bakom ladan och grävde då den första smällen kom. Blixten slog ner alldeles nära och katten som jag har som sällskap hoppade högt – liksom jag. Nu kan jag inte enbart beklaga åskan för det kom sedan ett häftigt åskregn som gav oss närmare 30 mm även om det var kortvarigt. I det här vädret är det enda som kan ge regn just åska.

Men det var inte bara elektroniken som gick sönder. Vi hade två elavbrott och eftersom jag höll på att reparera fibernätet så var jag inte hemma. Panna slocknade och då strömmen kom tillbaka så matades obrunnen flis in i pannan tills skruven pressades bakåt och lagret (som jag nyligen bytt) gick sönder. Jag hade fyllt på flissilon och allt skall nu skyfflas ut igen. Skruven sitter nämligen stenhårt och jag måste troligen skruva isär den för att få bort den packade flisen. Vanligen har jag reservlager men det förra gick sönder under vårsådden i maj och jag har inte ännu hunnit skaffa fler. Visst har jag en brytare som skall stänga av matningen om skruven skuffas bakåt men den är urkopplad sedan förra bytet av brännhuvud. Det är sällan tid att göra nånting ordentligt utan nästa katastrof får en att lämna allt på hälft så fort det fungerar behjälpligt. Och så får man lappa ihop allt på nytt och på nytt …

Vi har nu former för cementbalkarna under ladan och i morgon kommer cementbilen. Det tog en massa tid att få bort de gamla stenarna så jag har inte gjort nånting annat den här sommaren utom det allra nödvändigaste inom jordbruket – och så katastrofreparationer på nätet. Allt är uppskjutet tills vi får cementarbetet gjort  för det skall sedan torka i en månad.

Under arbetets gång har de ursprungliga planerna ändrats en hel del. Dels måste jag gräva flera nya broar och diken för att få bort vattnet under grunden och dels minskade balkarnas längd. Mitt under ladan blir det bara en kort cementbalk för där har de gamla stenarna hållit bra och det som hållit i 90 år bör man helst inte röra enligt den gamla goda principen om att inte fixa det som inte behöver fixas.  Rör man om nånting i onödan så ställer man bara till elände. Jag minns bra hur det byggdes om i början på 60-talet. Många hus som stått i hundra år utan problem “förbättrades” med cement, mineralull och plast varpå man for genom golvet följande år …

Stenar på lera fungerar bra men sjunker så småningom i jorden och efter hundra år måste man göra nånting. Nu gjuter jag cementbalkar under stenarna men gör INTE cementgolv som bara dra upp fukt ur jorden (plast under hjälper inte). Stenar kommer utanpå balkarna och sedan sätts det gamla trägolvet tillbaka. Sten och trä är mina material och de vet man att fungerar. Sten suger inte upp fukt liksom cement. Trä skall inte vara i kontakt med jorden och skall vara under tak så det torkar upp emellanåt. Då håller det i hundratals år utom i solen där det måste bytas ut vart hundrade år. Tryckimpregnerat tänker jag alls inte börja använda. Dyrt och svårt att bli av med. Man skall se till att konstruktionen är rätt så håller vanligt trä precis lika bra. Öppna balkonger och altaner skall inte byggas av trä. Punkt. Vill man använda trä så skall man sätta tak över.

“Du skall äta ditt bröd i ditt anletes svett” är ren poesi och handlar inte om värme utan mera om arbete. Tyvärr börjar en del av mänskligheten tappa bort arbetets betydelse. De tror att allting kommer av sej självt till butikerna på något magiskt sätt. Uppvaknandet kan bli mycket brutalt. Därför är jag skeptisk till medborgarlön även om den kan ha vissa positiva drag. För varje år gör vi av med jordklotets resusrser allt snabbare och lever över våra tillgångar. Det måste ta slut med förskräckelse. Jag är varken för Slösa eller Spara (även om jag mera lutar åt Spara). Det är mera en fråga om förnuftig användning av de resurser vi har – inte någon ideologi. Ideologier är helt värdelösa om man inte beaktar verkligheten. Tyvärr är det numera viktigare att tycka än att veta. Att strunta i fakta är på modet och det leder raka spåret till fördärvet.

Att sitta och “läppja på en kall drink” är definitivt inte min grej. Snarare då att hälla i sej stora mängder saft eller vatten då man genomsvettig kommer in från grävandet. Inte tänker jag heller byta det svettiga arbetet mot nån semester. Det som kallas semester är TRÅKIGT – rent ut sagt mördande SLÖTT. Men litet omväxling skall vi ha för i augusti åker vi på kanaltur till Dalsland. Om det nu finns så mycket vatten kvar i kanalen att båten hålls ovanför bottnen. Kanaler gillar jag för de var 1800-talets motorvägar och på dem fraktades grymma mängder med material och människor. Tekniken är enkel men genial. Jag såg en engelsk dokumentär om Oxford kanal och en gammal gumma kunde manövrera slussportarna även om de vägde 2 ton … Men redan de gamla romarna var ju mästare på att bygga akvedukter och leda vatten till helt otroliga platser. Som gammal bonde och ingenjör är jag helt fascinerad av den gamla tekniken som i många hänseenden är bättre än den nya kortsiktiga slösa-tekniken.

Nu gäller det att ännu binda ihop en form med ståltråd medan det är skugga utanför väggen. Då solen börjar gassa där så är det rent livsfarligt att arbeta på det stället. Den kalla och regniga nordiska sommaren har vi inte sett mycket av i år men man minns ju ännu fjolåret …

 

 

Kroppsarbete

Inspirerad av diskussionen kring Christers rågskyfflande tänkte jag filosofera litet kring kroppsarbetet. Liksom Christer gillar jag att låta musklerna spela – men därvid upphör alla likheter. I motsats till sportiga Christer är jag klen och svag – har varit allt sedan liten. I skolan var jag alltid nästsist i alla idrotter (sist var en liten fet kille som jag kände stort medlidande med för då var bästa idrottaren kung). Bara på 1000 meter kunde jag klara mej för jag vara så envis att jag sprang efter det de andra redan tröttnat. Man får låta seghet ersätta bristen på styrka.

Det är skönt att låta skyffeln gå loss på hopen och svetten rinna. Efter bastun känner man sej sedan som en ny människa. Även om jag inte är någon bastufanatiker – sådär 60-70 grader räcker bra till. Men att skyffla säd i torken är inte min favorit på grund av dammet. Ett år då vi vände mögligt vete i den gamla torken som jag nyligen rev så blev både farsan och jag sjuka med hög feber. Att ha andningsskydd är ett rent elände. Då de blir våta av svett så släpper de inte igenom luft ordentligt och då det är minusgrader så fryser utandningsluftens fukt så att man inte får någon luft alls. Och då jag har glasögon så är de alltid igensatta av imma eftersom andningsskydden aldrig håller tätt mot näsan. Jag avskyr andningsskydd för de är tillverkade för inspektörer som står och ser på. De som arbetar kan inte ha dem.

Nä, bäst är att gräva diken i våt lera på hösten eller vara i skogsarbete på vintern. Men det måste vara kallt för kroppsarbete i brännade sol är inte på min lista över trevliga arbeten. Sol tycker jag för det mesta inte alls om. Jag vet att den är nödvändig för växtligheten men rent personligen håller jag mej helst i skuggan. Jag förstår inte alls folk som ligger och steker sej på nån sandstrand – det är enligt min uppfattning närmast tortyr. Men jag kanske har eskimåblod i mej för jag gillar köld. Och i kyla går kroppsarbetet mycket bättre.

DSCN5918

Nu har jag ju arbetat med teoretisk forskning i 35 år vilket väl är rena motsatsen till kroppsarbete och jag trivdes med det. Det var hjärngymnastik och kan vara hårt många gånger även om det är på ett annat sätt. Som 30-åring höll vi på med forskningsarbete långt in på nätterna. Tillsammans med min professor som var en trevlig kille med en massa humor satt vi på labbet tills sista bussen in till stan gick 02:10. Det var hans fel att jag blev kvar på Tekniska högskolan som forskare och aldrig har arbetat med ett “riktigt” ingenjörsarbete fastän jag lyckades ta examen som elektronikingenjör. I stället förde han in mej på datamaskinssidan och vidare till teoretisk datateknik som mest gick ut på matematik och formell logik.

Efter 1980 då vi flyttade tillbaka till Hindersby så jobbade jag mycket hemifrån. Forskning inom teoretisk datateknik kräver inte alls någon fysisk närvaro på högskolan – tvärtom måste man ibland drar sej undan allt kaffedrickande och sitta helt ensam för att kunna koncentrera sej på teorierna. Det räcker inte med att man läser något papper utan man måste hålla allting i skallen och bearbeta det grundligt och svänga teoremen hit och dit. Jag kan intyga att det är hårda bud att jonglera med teorierna i huvudet. Allt måste nämligen in på samma gång för att man skall se kopplingarna. Till sist så går hjärnan på övervarv och jag hade flera år kring de trettio då jag inte kunde sova på grund av att alla teorierna åkte karusell i skallen.

Lösningen blev att jag åkte hem och övergick till hårt kroppsarbete – ju hårdare desto bättre. Då man är riktigt kroppsligt slut så är teorierna borta och man somnar av ren utmattning. Så kombinationen teoretisk forskning/bondearbete är riktigt bra.  Därför uppskattar jag kroppsarbete. Och så är det bra för lilla magen …

Då jag satt hemma och forskade i mitt arbetsrum alldeles invid vägen till Tallmosan (jag kunde ju inte arbeta i skogen hela tiden) så körde traktorena förbi på väg till och från skogen på vintern. Jag minns att jag var grymt avundsjuk på dem som fick åka till skogen medan jag var tvungen att sitta inne vid skrivbordet och datamaskinen. Möjligen var de bysbor som körde förbi vårt hus avundsjuka på mej som fick sitta inne i värmen ? I så fall så var vi ömsesidigt avundsjuka. Det är inget ovanligt – gräset är alltid grönare på andra sidan staketet.

Nu är i alla fall årets dammarbete vid tröskandet förbi och jag väntar ivrigt på att få gräva diken. Med spade. Jag har alltid gillat uttrycket “Du skall äta ditt bröd i ditt anletes svett” för det passar min filosofi alldeles utmärkt. Men jag är ju redan en gammal gubbe så jag tar hjälp av skogslastaren för att lösgöra vår hårda lera och speciellt rycka av rötter. Med gripen kan man gräva fina diken även om man måste skyffla upp lerkokorna med spaden. Men inne i växthuset skall det också grävas dräneringsdiken och då är det spaden som gäller. Nu är det ännu för varmt men jag måste spruta glyfosat och nästa vecka skall det bli svalare så då kan grävarbetet börja. Än kan gubben svinga spaden …

En av mina favoritdikter är Runebergs Bonden Paavo och den passar ganska bra i år:

“Våren kom, och drivan smalt av tegen,
och med den flöt hälften bort av brodden;”

Det var på en tid då man inte levde i överflöd utan skörden var en fråga om liv och död.

“Hustrun lade hälften bark i brödet,
gubben grävde dubbelt flera diken,
sålde fåren, köpte råg och sådde”

Till sist kom det i alla fall en bra skörd.

“Våren kom, och drivan smalt av tegen,
men med den flöt intet bort av brodden;
sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
men av den slogs intet ned av axen;
hösten kom, och kölden, långt från åkern,
lät den stå i guld och vänta skördarn.”

Nu fick bonden Paavo äntligen lön för mödan men vad gör han ? Slutet på Runebrgs dikt borde alla tänka över i dessa överflödets och egoismens  tider. Man undrar ibland om bonden Paavos släkte är helt utdött.

“Paavo tog sin hustrus hand och sade:
»Kvinna, kvinna, den blott tål att prövas,
som en nödställd nästa ej förskjuter.
Blanda du till hälften bark i brödet,
ty förfrusen står vår grannes åker!»”

Hunger.

“nö böri ja noo vaar hongro” (nu börjar jag nog bli hungrig) sa en av mina medarbetare en hektisk dag på sensommaren. Efter en titt på klockan i telefon kunde jag konstatera att “normal” lunchtid hade passerat för närmare 2 timmar sen.

Så där vill det lätt bli då “arbetsledningen” i stridens hetta tappar greppet om tid och rum. Själv har jag ju ett litet reservlager som jag bär på så om det blir ett längre arbetspass utan kosttillskott så brukar “reserven” mobiliseras efter stund med “skakadarrin” (ett fenomen som uppstår vid blodsockerunderskott). Men nu är ju inte alla utrustade med reserv och visst måste jag tillstå att den egna prestationen också lider med reserven inkopplad. Charlotta beskrev känslan i sitt inlägg kasta gräftan och skena och i det fallet var det i kylskåpet räddningen fanns 🙂

Nu kan det ju också råka sig att kylskåpet ligger någon kilometer bort om man råkar befinna sig på någon lite mera avlägsen åker. Då står valet mellan att lämna arbetet på hälft eller genomlida “skakadarrin” tills reserven mobiliserats, om man nu har någon. Är det lite osäkert hur länge arbetet tar så brukar vi naturligtvis ta med lite mat när vi åker ut men ibland håller inte planeringen sträck.

Det här tillfället föranledde lite diskussion vid kaffebordet senare på dagen och jag tyckte att det egentligen är lite underligt att man inte laddar upp före och underhåller näringsreserven när man arbetar liksom man gör inför till exempel ett långlopp på skidor. Då brukar man speciellt om det rör sig om lite längre sträckor noga se till att kroppen är “laddad” med energi (kolhydrater) före start och under loppet underhåller man energiförrådet vid “saftstationerna” med ungefär en halv timmes mellanrum. Varför gör man inte detsamma under arbetsdagen? Nu är väl arbetsintensiteten inte riktigt fullt ut lika hård i det dagliga arbetet som under en skidtävling men det är faktiskt ibland fråga om hårt kroppsarbete. Speciellt i samband med skörden av grönsaker som oftast görs manuellt. Det har hänt att jag efter arbetsdagen varit mera utmattad än vad jag varit efter ett Vasalopp. Pulsen har förstås inte legat lika högt under arbetet men ett Vasalopp brukar ändå inte ta mera än 6-7 timmar medan arbetsdagen under säsong lätt närmar sig det tredubbla. Så visst vore det befogat att noga se över energibehovet, kanske kunde man orka prestera lite mera på så vis?

Tror jag skall göra en jämförande undersökning när det blir dags för lite skogsarbete så småningom. Ena dagen kör jag på som brukligt med lite kaffe och smörgås vid varannan tankning av motorsågen medan jag den andra stoppar i mig lite Energy bars, gel och sportdryck ett par gånger i timmen. Är det någon som testat motsvarande?