30 september, 2016 av Charlotta

Rotmosen har väl inte blivit bättre… men…

Förra gången jag skrev ett inlägg här handlade det om rotmos. I huvudet. Nu har väl inte rotmosen blivit till någonting annat än ännu mer överkokt rotmos. Men jag ska ändå ge mej på ett kort inlägg.

Livets villervalla… Vem kan förstå sej på den? Ibland blir de si, ibland går det så, och ibland går de bra och ibland skiter det sej rejält. Och jag vet inte riktigt vad som är rätta orden för mej,, men, vi har separerat med Mats. Så det gick så, och man får försöka göra som dom gör i Sverige… Vända blad… Min lilla ”cirkus” här på Ytterholm fortsätter som förut. Det här är mitt liv. Så länge jag bara orkar stå på benen tänker jag fortsätta med det jag håller på med, fast man ibland funderar vad i världen man pysslar med. Men. Min plats på jorden är här, mitt bland lervälling, högvatten och får.

Jag har känt att jag inte haft någonting att skriva om, och inte har jag heller orkat skriva. Men, jag har nog ändå lite saknat de här skrivandet. Så, nu när rotmosen i huvudet lite stadgat sej småningom tänkte jag försöka mej på en comeback. Kan hända det blir bara pannkaka, men det går väl det också…

7 svar till “Rotmosen har väl inte blivit bättre… men…“

  1. Johnny skriver:

    Jag beklagar! Det är alltid sorgligt då folk separerar, ibland är det förstås ända rätta. Skrivandet är nog en sorts bra terapi till allt möjligt. Det är viktigt att få uttrycka sig på ett sätt eller ett annat. Det är bra att vara stolt, envis och stark men det är inte fel att visa sig svag och be om andras stöd heller.

  2. Nisse skriver:

    Jo, det är hårda bud ibland här i livet. Jag har för det mesta jobbat på med bondearbetet då det varit besvärligt. Till all tur behöver man inte sitta inlåst i en liten lägenhet i staden utan kan gå ut och hugga ved eller fälla träd.

    Jag har hört att om man har bekymmer så skall man gå i för små skor men föredrar själv att jobba fram svetten och arbeta sej trött. Det är åtminstone nyttigare …

    Jag tror det är många som spänt följer med hur det går med fåren och lervällingen och högvattnet. Så du har nog läsare då du skriver.

  3. jag skriver:

    Hej Charlotta

    Inget trevligt då det slutar att man går åt två håll, men en tröst i mörknet är att du/ni inte är de första som gör så. Om det inte går så är det bättre o skilja på sej, du klarar dej nog med dina egna runt om dej o de fyrfotade som behöver dej. Lycka till !!
    Jag har ingen erfarenhet av ”separation” för vi har klarat oss snart femtio år i vått o torrt, så nåt bra råd kan jag inte komma med, säkert behöver du inget heller.
    Tror nog att många andra än du har ”rotmos” lite på fel ställe, men ett humoristiskt ut-tryck är det.
    Kan inget annat än önska dej en bra o solig höst, du ska se att allt ordnar sej bara det värsta är över.
    Roligt ändå att du orkar skriva o berätta, vi är säkert många läsare, men några få svarar.
    hälsar en bondmora.

  4. Charlotta skriver:

    Ja, ibland är det hårda bud. Det är ju inte det att vi precis hunnit och kunnat gå varandra på nerverna, utan mer tvärtom. Ensamhet är något som kan knäcka den starkaste. Inte vill jag stå och påstå att jag är stark, men inte är jag bara gele och rotmos heller… Man lever bara en gång. Man ska ta vara på varje minut. Inte är allt tjolabalutta alla dagar, men man ska fråga sej själv, är det värt det? Och då inte värdera i pengar, utan i hälsa och välmående. Är det inte värt det, vad kan man göra åt saken? För mitt eget välmående blev det få utvägar. Man kan inte blunda för sin egen hälsa, och sitt eget välmående, i synnerhet inte när den börjar knaka i fogarna.
    Men, the show must go on! Och det är bara att försöka hänga med! Jag tänker inte sitta och gräva ner mej i min ensamma eländighets undergång. Det är åtminstone inte värt någonting. Jag reder mej. Och jag tänker försöka leva lite mer efter principen, huvud före rakt fram, ta vara på chanser, och göra det som får mej att må bra. Om det sen är att tyst och stilla sitta och se på solnedgången, resa eller dansa på borden.

  5. Annica skriver:

    Känner inte dej personligen men läser din blogg. En separation är alltid jobbig så varma tankar från en trogen men okänd läsare. Är ensam,utan barn och 38 år. Visst livet blev inte som jag tänkt mej en gång med man och barn. Att hitta en ledig,skötsam finlandssvensk,helst,man är inte så lätt.
    Har en fin familj,syskon och föräldrar några få men trogna vänner. Inte blir jag rik på mitt jobb men jag har bra arbetskompisar. Men nu i höstmörkret i min lilla etta kan ensamheten kännas svår. Du är iallafall inte ensam om dina tankar. Kämpa på!

  6. Johnny skriver:

    Det är givande då folk som läser bloggen också skriver någon kommentar! Det verkar som att allt flera lever singelliv i Finland. En del gör det för att de vill medan andra ännu inte har hittat den rätta. Jag anser som många andra att det finns någon för alla. Ibland är cirkeln där man söker för liten. Så ge aldrig upp hoppet! Det finns nog några lediga, skötsamma, rökfria finlandsvenska män i min bekantskapskrets om Närpes inte är för långt borta.

  7. Annica skriver:

    Ja precis de finlandssvenska kretsarna kan kännas väldigt små när man vill hitta en partner. Alltid är man släkt till släkten eller känner någons bekants bekant. Men ni andra som är singlar ge inte upp! Kanske den rätta ännu hinner dyka upp på ett eller annat sätt.