Det finns dagar då jag upplever någonting, och jag tänker att dehär måste jag bara skriva om… Jag står och skrattar lite för mej själv och tycker de hela ser rätt kul ut… Sen finns det dagar när allting bara klaffar. Vädret är optimaliskt, fåren fromma som lamm och allt känns sådär mysigt “strömsö-aktigt” … MEN. Sen finns det nog också såna dagar när all Strömsö-feelis uteblir, allt bara skiter sej och man undrar vad 1000an man håller på med egentligen. Såna dagar, när någonting händer, tänker man, hoppas ingen ser mej, och det sista man tänker är att man skulle skriva om det på Bondbloggen.
Underligt nog känns dedär dagarna som man helst bara vill glömma som fler än dedär trevliga dagarna. Kanske är det för att det är höst, och det känns som om mörkret skulle hitta in i ens inraste rum och kasta ut allt ljus som finns. Jag gillar vintern, december och framåt, men oktober och november hör verkligen inte till mina favoriter… Visst är det vackert med alla granna löv, men, de är nog allt sen de också. För att mota deppigheten lite, har jag nu redan börjat hänga upp lite “säsongsbelysning”, som jag fått lära mej att det heter. Inte julbelysning, för då hör de ju julen till och ska inte infinna sej förän i advent-tider, nej, säsongsbelysning är mycket bättre ord, för då kan man hänga upp dem när man tycker det är säsong, och de är det sannerligen… åtminstone för mej. Jag pratar alltså om ute ljus-slingor, inte adventsljusstakar och adventsstjärnor, de säger ju sej självt när de ska plockas fram 🙂
Tillbaka till ämnet, dedär dagarna när de bara går snett… Som exempel… Här om dagen sade en ruta i John Deeren pang. Den har ju glasdörrar, och lämnar man dörren öppen och ska köra in i fårhuset kommer de att säga pang. De är sedan tidigare provat, de går inte… De smäller. Första gången var de pappa som provade på tricket – de gick inte. För någon dag sedan var det Conny som försökte sej på konststycket. De gick inte den gången heller. Själv har jag inte ännu provat, men jag hoppas att jag inte kommer att prova heller, för fy mårran vad glasbitar. Miljoner. Små vassa glasbitar överallt i dörröppningen. Hälften på utsidan i träcken, andra hälften på insidan. Några miljoner små glasbitar, jämnt utspridda i en vacker cirkel med en diameter på några meter.
De gick väldigt snabbt att sprida ut dem, men sen… Jag höll på i timmar… Jag grävde, jag sopade och jag kröp med dammsugare…
Varför ser man inte efter? Janå, de sku ju inte ske så många olyckor om man hela tiden skulle se efter… Nu var grejjen den att jag hade kört en boll åt fåren, steg ur traktorn på vänster sida för att gå och sätta fast grinden. Medan jag stod och grejjade med grinden hoppade Conny upp i traktorn från höger sida och skulle köra in traktorn i fårhuset. Han stängde ju dörren på höger sida… Men kom inte att se efter vänster dörren. Skulle jag varit ordentlig skulle jag ju ha stängt dörren efter mej, men de gjorde jag ju då inte….
Nå, de råkade finnas en dörr i lager hos John deere i Åbo, så redan följande dag fick jag hem ny dörr, och därpå följande dag hjälpte pappa mej att få den på plats. En gång sparck dörren av sej självt också. Traktorn stod stilla och dörren var spräckt mitt i allt en dag. Spänningar? Vet icke, men sprucken var den, så de är alltså tredje dörren vi sätter in, så vi börjar veta vilka skruvar som ska löst hur, och själva ditsättandet börjar gå skrämmande smidigt… Bra så, men, denhär gången gick dörren inte riktigt fast sådär “ssschwomps”, som den ska. Den satt som lite snett… Efter lite undersökande kom vi fram till att nedre gångjärnet fått sej en törn och spruckit lite. Voi tusan. Nå, nästa gång som de blir Åbo-resa blir det att fara och fråga efter nytt gångjärn också… Dörren hålls ju där, men, för tillfället blir det att använda bara höger sidan och hoppas att vänster dörr hålls där den hänger.
De är ju just sånahär små fadäser, som händer lite nu och då, som man ju inte direkt skryter om, men som likväl är en del av vardagen det med…
Kanske nån får lite igenkännings-feelis, eller, är de bara jag som dammsuger glassplitter och kårar ur gummilister?
Jag har en traktordragen dränneringsplog, alltså en sån som man drar ner rör i marken med. Jag har i mycket blygsam skala kört lite entreprenad med den när någon bekant haft dränneringsbehov. För det mesta, under goda förhållanden, löper arbetet rätt smidigt och man planterar en rörknippe på ingen tid alls.
För ett par år sedan hade en kollega fått nya arrenden som skulle täckdikas. Det var tidigt på våren, fullt med vatten i dragdiket, tjäle, stenar och blött om vart annat. Groparna där rören skulle kopplas ihop halvfulla med iskallt vatten, ibland fastnade jag med traktorn så vi måste dra med en och skuffa på med en annan traktor. Och så gick röret av ibland så man fick börja om från början.
Då yttrade min kollega följande: “tur att ingen ser hur vi håller på för då skulle de nog anmäla oss nånstans”. Skiftet där vi var ligger bredvid riksåttan, bilarna kom som på band, ungefär varannan viftade glatt åt oss…
Jag fick igenkännings-feelis! Vi har en Valtra på vilken vi bytt bakfönstret tre gånger…. Min man har påmint pojkarna otaliga gånger om att de skall komma ihåg att inte lyfta skogskranen för högt då bakfönstret är öppet efter att han söndrade orginalfönsteret på det viset. Men ändå gjorde han om det själv något år senare. Plus att bakfönstret “exploderade” helt av sig själv utan att någon ens var i närheten av traktorn däremellan. Spänning och värmeväxling i glaset tror vi att det berodde på. Så Lotta, du är inte ensam som dammsuger glassplitter och kårar ur gummilister!
Jo, det där med att inte lyfta för högt är en klassiker. Jag hade sprutan som tog bort ett par bakfönster tills jag tröttnade och skruvade fast hela rutan så den inte går att öppna.
En helt annan sak är alla de stockar som kommit in i hytten i skogen – men det måste man se som normalt slitage. En traktor i skogen är alltid illa ute. Plåtarna är också ganska illa åtgångna.
Hög igenkänningsfaktor! Traktorn hade stått hela helgen och måndagmorgon när jag kom ut i maskinhallen så var glaset i dörren i miljoner bitar och ett ca 20 cm:s hål. Metallram i dörren och glaset limmat i ramen
så det borde tåla en del men jag tror att orsaken var att jag innan helgen hade slagit vägrenar med rotormaskin. Troligen ett stenskott som bidat sin tid och orsakat en liten spricka som av spänning sedan gjorde att hela glaset sprack. Ett jäkla städande är det.
Ett brutalt uppvaknade “to the reality” var det när vi kom från Rhodos och landade i Vasa med 27 m/sek.
Hoppade och for hit och dit men vi hade skicklig pilot och kom ner helskinnade. Trädgårdsodlaren som försåg vårt hotell med grönsaker höll på och tog upp tredje potatisskörden för i år! Sedan håller han paus för turisterna sinar under lågsäsong. I början på februari lägger han igång på nytt för att vara redo när nästa turistsäsong börjar. Massor med olika kryddväxter odlade han också åt hotellet.