28 oktober, 2019 av Charlotta

Äntligen är dom hemma

Nu är nästan alla mina små gryn hemma. Bara 3 bagglamm på en liten holme här nära, och getterna på en annan liten holme, också den här nära, kvar på holmbete, men från utskären är varenda liten ulltott hemma, och det känns så skönt att ha dem på hemlande. Sist hem blev Borstö-fåren. Det är ganska långt till Borstö, och man far inte dit vilken dag som helst och hämtar hem får. Blåser det blir det fort rulligt och ostadigt för fåren i båten, och blåser det för mycket blir det rent ut sagt livsfarligt, så man väljer gärna dag.

Jag kollade väderleken igår, hörde mej för lite med pappa om han har passligt att köra så som idag morgon, de hade han, han kollade att båten – Liselott startade och gick som den ska och så bestämde vi att om det inte händer nåt extra så startar vi i arla morgon stund. Först förde jag Mathias till skoltaxin, till ca halv 8, det är ungefär då det ljusnar också, och sen for jag direkt ner till stranden, och så bar det iväg…

Det fanns inte mycket att gnälla över vad gällde vädret…

Att köra till Borstö tar sin lilla runda timme. Ju längre ut man kommer ju mer blåser det. Vi kollade lite på de senast uppmätta vindhastigheterna, och de låg mellan 2-7m/sek på Utö, Fagerholm och Vänö.

Framför oss hade vi ett regnområde som rörde sej i sakta mak från NV till SO. Solen kämpade, men hann inte upp ovanför molnen innan vi var framme vid Borstö.

På vägen skickade jag info till några bekanta som bor på Borstö, mest för att berätta att om allt går som de ska, så kommer fåren att flytta hem idag. Det bor inte många på Borstö, och de är rörliga av sej, så man vet ju inte, de kunde gott hända att hela holmen skulle råka vara helt tom på folk också, men, så råkade det sej så att Tage och Janne var på plats, och vi fick hjälp med att söka upp fåren och få dem till stranden där vi brukar lasta dem ombord.

Det visade sej vara rena rama lyckan! För fåren hade inte några som helst planer på att flytta. De ville INTE till båten. Men, där vi lastar ombord dem är en väldigt bra plats, så man får dem ut som på en liten holme/udde dit det går två broar, som man kan skära av för dem, så de inte kommer därifrån. Men, de gick genom vatten och de sprang, de struntade i havren som vi lockade med och… ja… Det var många händelser på kort stund, men till sist fick vi motat ut dem på bryggan, och ner i båten. Men de kunde jag konstatera, att skulle vi varit två personer där, skulle vi nog antagligen missat både lunch och middag innan vi skulle fått dem därifrån. Nog skulle de gått att få dem i båten, men, när… Vilken dag…. Envisa tackor och lamm är bland det besvärligaste som finns… Då gäller det att vara envisare än dem, och det kan man ju vara, men, det tar tid… Så, igen STORT tack till Borstö-borna!

Man kan ju fråga sej att hur for ni bara två om de är sådär besvärligt? Janå, sku man veta det på förhand skulle man ju kunna engagera hela skärgården, men normalt brukar de gå så bra att locka dem med ett ämbar havre, de kommer springandes glatt ut på bron, man kastar ner några nävar havre i båten och så hoppar de ner, och just i de skedet som man har alla på bron stänger man för den med en grind, så är det någon som då svänger på klacken och tycker det hela ser läskigt ut, ja, då är de no return, utan man får fast den ganska fort och smidigt ensam. Men, så gick det alltså inte alls nu. Det som dessutom lite förvånar mej är att en av dem som absolut svängde så raskt på klacken och gick åt ett annat håll, de va Hedga, en av de tamaste och snällaste tackor jag har! Kanske hade hon drömmar och förhoppningar om att få stanna på Borstö ett tag till… Till lika, så jag förstår henne. Skärgården om hösten är minst lika magisk som om sommaren, kanske ändå mer…

I våras när vi förde ut dem var det gott om rum, nu var det mer trångt om saligheten. Till lika, bra så. Ju tätare de står, desto stadigare står de. De tråmar dessutom ihop sej, antagligen också just av den anledningen att de får stöd av varandra när båten hoppar lite. Det ser otroligt trångt ut på bilden, men faktum är att de har nog någon kvadratmeter extra rum, men, de vill stå tätt tillsammans…

Sådana sidor håller man koll på, bilden på fåren tagna ungefär där den röda pricken är på Sailmate. Vind på tilltagande, men vi hann bra hem innan det började gunga och skvalpa nå destomer.

Väl ur båten blev det full fart hemmåt, jag fick köra med ganska go fart med mönkkiän längs strandvägen för att hinna undan, och vid grinden som skiljer fårhuset från betet, ja, när jag öppnade den, så visste nog precis de gamla tackorna vart de ville… HEM!

Hem till fårhuset. Där blev det lite koll och kontroll, och några av tackorna fick fara till gruppen med tackor som går med bagge. Det blir lite senare lammning för dem, men, vad gör det… Det blir så nu bara…

Fåren betar snällt på hemåkern, jag dricker eftermiddagskaffe och vädret visar sej från en bättre sida. Inte helt fyskam ändå 🙂

2 svar till “Äntligen är dom hemma“

  1. Karita skriver:

    Tack ! Vad fint att få se dina foton från yttre skärgården. Fåren är så fina, med sina olika färger.
    Bråttom hem var det, när dom kom till sin egen holme. Kiva video också.

  2. Micke skriver:

    Väldigt uttömmande reportage om fårtransport- skötsel i skärgården! Fina välskötta djur! Dock inställer sig en fråga. Baggarna då, är dom med tackorna i samma transport… eller? Har en gång transporterat får, så svinaktig som jag är, och då hade jag några tackor i två boxar i släpet och en bagge. När man transporterar grisar så nosar de omkring i transporten den första halvtimmen och sedan tar man siesta och åker med. Med fåren fanns en tendens som påminde om startskottet till ”Worldwar 3” i början och när läget ngt så när lugnat sig ett par hekto måste jag stanna för tankning. När jag kom ut från macken höll baggj—-ln på att riva släpvagnen när han försökte stånga sig in till tackorna. Han hade egen privat box! Övriga tankande bilister stod med förvåningens finger i häpnandens mun när hela ekipaget hoppade och for fram och tillbaka. Otroligt vilken kraft det finns i en bagge fastän vikten inte är så stor egentligen. Transporten gick bra och väl framme och vi skulle lasta av så (när jag väl fått upp grinden med baggen spännande på) for baggen ut som en raket med ca 5 meters luftfärd utan mellanlandning, ungefär lika med tackorna! En liten bidragande orsak kan ha varit att boxväggarna var täta så baggen inte såg tackorna. Grisar brukar vara väldigt tveksamma när det går neråt och fodrar vanligen lite ”hjälp” för att komma sig ur släpet.
    Så icke tydligen med får. Annan höjdkänsla. Kanske det är därför båttranporterna går för sig…? Kan bara tänka mig vilket scenario som skulle utspela sig om man försökte sig på konststycket att få ner ”Mamma Gris” och hennes kultingar eller ”Gamle Galten” i en liten båt!!
    Skulle transportera en snäll galt ca 200 km till en köpare och när den kom in i transporten blev den som förbytt. Helt i panik! Ringde kommunvet som kom och gav lugnande, väntade en halvtimme, och sedan bar det iväg när han somnat. 1 km från gården vaknade galten till, groggy och snäll. Jag tror, så här efteråt, att orsaken till paniken var att grisar är gruppdjur och det var första gången i galtens liv som han var mol allena och helt enkelt kände sig otrygg. Efter den episoden har jag aldrig lagt en gris ensam i en sjukbox t.ex
    utan alltid en kompis med. Kan tänka mig att samma fenomen även gäller får för de är ju också gruppdjur.

Lämna ett svar

OBS! Om du skriver en kommentar som innehåller länkar kommer den att granskas innan den publiceras.

Läs vår kommentarpolicy

*