30 mars, 2020 av Kalle

Att inte skriva om Corona…

går ju helt enkelt inte nu.

Jag har sparat mig några veckor helt enkelt för att jag helst inte skulle ha velat beröra Coronaproblematiken överhuvudtaget i denna blogg, men nu har ju hela soppan tagit över en så stor del av vår vardag att det liksom inte går att förbise.

Först vill jag göra klart att jag vet ingenting. Jag är ingen smittexpert så jag avhåller mig helt och hållet, både på bloggen och i vardagslivet att marknadsföra nån åsikt i frågan – helt enkelt för att jag inte har någon. Kanske är alla dessa sanktioner totalt skjutna över målet, kanske är dom helt nödvändiga för vår överlevnad. Jag vet inte – således håller jag käften för en gångs skull.

Klart är därmot att ingenting av det som nu sker har drabbat mig personligen, min vardag rullar på nästan som om inget skulle ha hänt, eller egentligen är förändringarna bara en förenkling av tillvaron. Nu har jag nämligen helt plötsligt fått nånting som jag saknat i 35 år – tid. Nu skall inga barn sjussas hit och dit, inga kommunala möten stjäl tid från en och inga fritidsintressen utanför gården pockar heller på uppmärksamhet. Fast när jag tänker efter hade jag inga sådana innan heller, men ändå.

Nu fördelas min tid mellan jobbet, familjen, hästarna och jordbruket. Precis som jag egentligen vill ha det. Få nu bara se hur länge detta är kul, det brukar nog komma en grå vardag emot i något skede men just nu känns det bara bra. Visst finns det gråa moln i bakgrunden, vi har flera nära som passerat den magiska gränsen 70 år och själv är man ju inte heller den ungdom som man oftast inbillar sig att man är. Så själva grundproblemet Covid19 är säkert ett besvär som får hållas borta, men följderna av förebyggandet, det är inget problem för mig.

När man rannsakar sig själv kommer man ganska snabbt på att det egentligen inte är så mycket i livet som man faktiskt behöver, får man bara bo på landet sådär passligt avsides och ha sådär passligt med pålitligt folk runt sig, tillgång till favoritmusiken i lurarna och nån motor som snurrar i bakgrunden är nog livet ganska fullständigt. Nu har ju dessutom första tofsviporna anlänt och bara det höjer ju livskvaliteten med flera grader. Sekundärt är förstås hälsan och ekonomin viktiga också, men dom är mera stödfunktioner för att livet överhuvudtaget skall funka.

Nåja, hur som helst, framtiden lär väl utvisa vad framtiden har med sig, men just nu lever jag i alla fall i den trygga förvissningen om att samtidens förändringar knappast är till harm för oss jordbrukare. Snarare tvärtom.

Så vad gör jag då med all överlopps tid? Tja, nån brist på sysselsättning finns ju såklart inte, speciellt inte med tre hästar på tomten, dom ser nog till att sysselsättning finns att tillgå. Utöver detta har odlingsplaneringen satt lite myror i huvudet på mig de senaste dagarna. Hur blir det nu, enligt alla tänkbara teorier borde ju lönsamheten öka detta år, och det skulle ju borda betyda att hela arealen borde användas till nyttogrödor, men ho vet, konstigt har det ju varit förr, konstigt lär det väl också bli. En sak som däremot skiljer från tidigare år är att jag tänker se till att jag har alla årets förnödenheter i eget lager innan säsongen inleds, för så mycket som har varit konstigt fram till idag, det gör nog att man inte riktigt litar på framtiden. Reservdelar har jag ganska bra i lager, men det är närmast bekämpningsmedel som behöver bunkras för det är inte roligt att se på när rapsbaggarna attackerar och sprutmedlen är slut i landet och importen är nerlagd. Samma sak gäller även för andra förnödenheter.

Just nu bekymrar jag mig mest för hur höstvetet har klarat vintern. Det ser nämligen dåligt ut för amatörögat. Åkern är brun men när man tittar närmare på bladen så är dom nog gröna på undersidan. Känns ju lite sådär om inte övervintringen lyckades med tanke på att det är ett treårigt projekt som nu skall gå i mål, men vad kan man göra åt vädret. Exakt ingenting.

Så jag ser nog med tillförsikt fram emot kommande odlingssäsong, kanske mer än på länge. Dock med det tillägget att ”om vi får vara friska”. Och det hoppas vi ju.

Under tiden finns det ju nog ett och annat att syssla med. Jag har fått lära mig av sakkunskapen att det inte är sådär bara att spänna saker efter en otränad häst. Därför håller vi nu på och tränar. Om det sen är jag eller Otto som behöver mera träning det vet jag inte riktigt, men vi får väl se vem som tappar tålamodet först. Hur som helst är målet satt. Han skall dra vagn, släde och stockar innan jag är klar med honom. Vem som vinner får vi väl se.

Om inget annat kan man ju körträna med Otto.

4 svar till “Att inte skriva om Corona…“

  1. Nisse skriver:

    Stilig häst som passar ganska bra ihop med gubben :-). Släden saknas men det kommer väl till nästa vinter (som hoppeligen också har snö). Liknar litet vår Vega son jag minns från barndomen. Men hon hade varit i kriget och blivit skotträdd och började ofta skena (ett tag med mej på hästräfsan) så hon försvann förrän jag började skolan. Jo, jag körde hästräfsa före skolåldern. Sedan hade vi Lyra som var mörkbrun och en mycket lugn häst. Hon var med oss ännu då jag började studera.

    Du har ganska enkla hästdon. Det saknas bröstrem och skulderstöd men det är väl bäst att börja träna med enkla don.

  2. Stefan skriver:

    På så vis har faktiskt den senaste tiden fört något positivt med sig, man har mera tid över. Jag liksom många andra trivs även annars bäst hemmavid, men vanligen ägnar man flera kvällar i veckan åt att skjutsa ungar och delta i olika evenemang. Så länge man själv hålls frisk så är det nästan bara bra att man inte kan åka nånstans. Vissa i familjen som är mera vana att röra sig uppvisar dock en del klättrapåväggarna symptom…

  3. Micke skriver:

    Satt i går kväll och såg på nyheterna där man visade satellitbilder över hur luftföroreningarna minskat i många storstäder pga minskad aktivitet med Corona. Husmoderns kommentar: ” nå, kanske man nu inser att bönderna inte är såna miljöbovar för Majros lär nog rapa och fisa som förr…”
    Coronan har ju haft några företeelser som är svårförståeliga med sig. T.ex toapappershamstrandet. Man tycker ju att det primära skulle vara att få in ngt i andra änden i stället. Så tycks restaurangbranchen även bli ett slags toapapperssyndrom. Icke att förakta branchen alls men varenda löpsedel och nyhetssändning tar upp restaurang- och hotellbranchen. Att stora arbetsgivare (som t.ex Ekeri, i Sverige Volvo och Scania) och snart sagt alla kommuner permitterar eller varslar förorsakar en liten notis trots att det berör 100.000 tals anställda.

  4. per skriver:

    Jag tycker det är gulligt med vessapappershamstrandet, det är billigt och inget bäst före datum. Som skogsägare måste vi bara hålla med. Det har tidvis varit brist på dollar och här om dagen fans inget fysiskt guld att köpa, men vassapapper kan tillfredsställa de flesta till en rimlig kostnad. Sedan om strömmen och vattnet dessutom slås ut så behåller det fortfarande kvaliteten.

    Att andningsskydden håller på att ta slut så förundrar man sig om ingen har tillräckligt förutseende. Corona kom inte som en tsunami eller fukushima, vi visste i månader om att det närmade sig. Klart någon smart person, kommun eller land skaffade ordentligt lager och någon annan står med förvåningens finger i häpnadens mun. Däremot med vaccin då var det business att sitta i inköpskommiten och köpa av ett bolag man själv är delägare i. Då narkolepsipatienterna skulle ersättas då hade samma personer inget ansvar mera.