Enkelt, enklare, jätteenkelt

Jag tycker om när saker går enkelt. Bland det värsta jag vet är när man krånglar till en sak mer än vad nöden kräver. Det spelar inte så stor roll om det handlar om ren byråkrati, eller kontakten med människor. Det skall vara enkelt – annars blir jag vrinulig som salig far brukade säga. Om detta beror på lathet eller bara inbyggd irritation mot allt invecklat, det vet jag inte men, så är det.

Tyvärr har det ju gått troll i reservdelshandeln också. Inga delar finns i tydligen någonstans i lager mera utom i något centrallager i Hottahejti där ingen dator startar utan en tillverkningsnummer för det är ju olika delar beroende om maskinen tillverkats före eller efter lunch – tydligen, och varje del finns i en massa olika varianter och delar är förändrade och utgångna och jag vet inte vad. Utan tillverkningsnummer brukar man stå sig slätt, och ibland kommer man ingen vart fast man har den magiska nummern. Svaret kan vara att dendär maskinen är ju flera år gammal, till den fås inga delar mera.

Ibland går dock allt över förväntan

Jag är sedan många år tillbaks ägare av en vedklyv. Tillverkad i milenniets början i Haapajärvi. Hakki heter den om nån är intresserad. Nu gör inte jag ved i några stora volymer så maskinen är i bra skick fortfarande, men, men tyvärr brukar det sluta på ett och samma sätt med gamla trotjänare. Förr eller senare behöver man någon del som man inte får. (Undantag är väl Fordson Major och Volvo 240, till dessa finns nog delar)

Huvudpersonen i storyn. Några år yngre än idag

Häromdagen fick den ett lite irriterande fel. Klyvcylindern stannade inte utan gick oavbrutet fram och tillbaka utan att göra desto större nytta. Detta har hänt några gånger förr men alltid gått att avhjälpa med att ta bort värsta spånhögarna under maskinen. Så icke denna gång. Sen blev ju inget heller bättre av att maskinen inte var i mitt bruk när den krånglade, utan uthyrd till en kille som hellre klöv ved än inte gjorde det.

Det fick bli ett samtal till Haapajärvi, av tidigare erfarenhet vet jag att servicen funkar bra där, det gör däremot såklart inte svenskan. Så det blev att vända tungan och byta språk. Nog klarar jag mig på finska, men ibland blir det lite kärvt, speciellt vissa facktermer kan köra ihop det i huvudet på en.

Döm om min förvåning när samtalet till totalfinska Haapajärvi flöt på nedanstående sätt:

– Maaselän Kone, päivää

– Puhutaan Närpiösta huonolla suomenkielellä. Minulla on vanha Hakki 1×37 missä halki…..halko….siis sylinteri, puuntyöntösylinteri…äh…vaikea kun suomi ei ole äidinkielini.

– Jaha – men tå kan vi noo taal svensk å om e passar beter, sa personen i andra ändan på något som jag identifierade som kokkoladialekt. Det gjorde att samtalet fortsatte på Närpes- repektive Kokkoladialekt och smidigt gick det. Killen -Hagström hette han- berättade omgående vad som var fel och upplyste mig om att delarna kostade ca 15e och att leverans kunde vara möjlig redan i morgon. Imponerande, men det blev bättre.

Jag attackerade klyven med hylsnyckel och gott humör och noterade att det visserligen var precis den delen som visats mig som bråkade, men inte pga slitage utan den hade helt enkelt placerat sig fel efter att en bult lossnat. Snabbt fixat, speciellt eftersom jag fick en bild på mail som visade hur det skulle se ut. För säkerhetsskull gick jag dock in igen och beställde delen för 15e, den kan ju vara bra att ha, och dessutom ville jag ha lite remmar till lager. Sen gick maskinen bra nån timme och sen kom följande bekymmer. Transportörsmattan tvärstannade. Denna gång var det splinsen i remskivan vid kraftöverföringstappen som gått till Gud, så efter akut servicebesök kastade jag mig på telefonen igen och ringde Maasselän Kone andra gången denna dag.

– Hej igen Kalle, svarade Hagström i andra ändan. (Naturligtvis hade han sparat uppgifterna från dagens tidigare samtal, men ändå lite kul) Denna gång gick det precis lika enkelt och förhoppningsvis har jag ett paket med reservdelar i handen på torsdag.

En sak som är säker är att sån här kundbetjäning helt avgörande för mig när det gäller att välja märke nästa gång, svenskan var bara en bonus, det var nog servicevilligheten och tillgången på reservdelar som var det riktigt viktiga i detta fall.

Tänk om bara alla maskinleverantörer skulle fatta vikten av det.

Författare: Kalle

Har varit spannmålsodlare sedan 20 årsåldern. Jobbar som brandförman i Närpes, det betyder att jag inte är heltidsjordbrukare annat än i hjärtat. Jag har familj, sambo och tre döttrar födda -04, -09 och -16 Jag odlar spannmål och oljeväxter på 38 ha, och gör detta på största allvar. Den skrala lönsamheten har inte knäckt mig, bara gjort att jag inte kan vara heltidsbonde. Dessutom har jag ett intresse för närhistorien, och jobbar gärna med att restaurera nyare veteranbilar. (70-talet) Har tre dylika + en mc i garaget. Samlar gärna material och skriver ner mycket nutidshistorier för framtiden. Jag är öppen för det mesta bara det inte har med sport eller idrott att göra. Jag betraktar all sport och idrott som flykt och försvarbeteenden, det man inte kan göra med traktorn kan gott lämnas ogjort!

3 reaktioner till “Enkelt, enklare, jätteenkelt”

  1. Vi har en 2X annars samma märke. Det är nog mera service och reservdelar som avgör märke vid nästa köp än vad någon tror. God råggivning kan spara på flera timmars skruvande. Typlappen borde alltid fotograferas och dokumenteras när den är hel och ren eller rent av finns kvar. Det gäller alla maskiner.

    Vad med om samma sak med en jordfräs liknandes nisses. Reservdelsboken hittades inte ens när jag inte mindes bokstäverna på fräsen. Fick åka hem och fotografera typskylten och sänd på sms. Då hittades den snabbt.Elektronisk på datorn men i alla fall. Med en maschio rotorfräs 3 meter början av nittiotalet räckte inte långt när reservdelsboken skulle sökas när HB saknades!

  2. jo, språk är viktigt ty även om man kan lite finska så fattas nog terminologin när man kommer in på främmande ämnen eller vid fall då man är upprörd eller skadad/sjuk. Det noterade t.o.m. Helsingfors borgmästare igår i radion.

    Jag ringde för många år sen en firma i Tammerforstrakten och tänkte att där pratar nog ingen svenska så jag inledde samtalet undantagsvis på finska. Jag hade inte sagt många meningar innan motparten hurtigt meddelade att “det går nog bra på svenska också”. De va första och sista gången jag inledde på finska när jag kontaktar främmande företag här i landet. Ibland blir man överraskad över hur pass bra dom kan svenska, oftast vill dom ändå helst använda finskan kanske på grund av blyghet/osäkerhet eller så använder vi varsitt språk det fungerar det med.

    Numera använder jag oftast e-posten som kommunikationsmedel vid kontakt om inte brådskande fall, då har man större möjlighet att sköta ärenden utom kontorstid samt bifoga diverse bilder och dokument för att bättre beskriva ärendet. Tyvärr är en del firmor slöa med att svara, dom kunde åtminstone meddela att dom tagit emot meddelandet så att man visste att det gått fram, vissa orkar inte ens på begäran sända ett läskvitto.

  3. Roligt att Kalle har tid över att dela med sig av sina reflektioner.
    Den där ventilen som styr klyvningen har en justerbar bult på sig. Huvudet slits av det eviga juntandet fram och tillbaka men om man vrider den ett kvarts varv när klyvningen hakar upp sig så kan det ordna upp sig igen. Har själv erfarenheten att vid isig väderlek hoppar slinter bulten lättare opp från stopparen, men friktionen värmer opp järnet och det börjar fungera om en stund.
    På tal om språk, så fast jag klarar mig bra på finska så finns det vissa regionala skillnader som gör att man hellre e-postar eller skickar sms till firmorna. Raumo och Uleåborg får stå som exempel.

Kommentarer är stängda.