Telefonens död

I dag monterade jag ned de sista resterna av telefonin. Jag har hållit kvar de gamla numren i många år som nättelefoner men då operatören chockhöjde månadspriset så fick det vara slut.

Egentligen dog telefonin långt tidigare. Man märkte att folk inte mera svarade om man inte hade ringt till dem förut – jag tog till vana att först skicka SMS och berätta att jag skulle ringa. Då svarade de. Helt enkelt för att alla är fullständigt utleda på alla telefonförsäljare och tiggare. De har gjort att ingen mera svarar i telefon. Utom om ens nummer finns i deras lista. Telefonin är död.

Vår gamla telefon som man alltid hittade

Numera går det att ta kontakt via nätet och kanske det är lika så bra. Om man tar kontakt med epost så kan mottagaren läsa den då han har tid och svara då det passar. Via diverse app-app-appar kan man också ta kontakt men jag avskyr eländet som finns till enbart för att snoka i vad vi gör. Tro inte att det är av ren välvilja som Google och Facebook och likadana skurkar ger oss “gratis” kommunikationer. Men jag har installerat alla hinder som jag har hittat.

Numera använder jag Signal som kanske inte är det bästa men har rätt så god kryptering och sållar bort det mesta av snokandet. Det utvecklas ännu tuffare system som är så gott som omöjliga att spåra och avlyssna. Fast då börjar det bli för invecklat att ta kontakt.

George Orwell skrev romanen “1984” (utkom 1949) som handlar om ett övervakningssamhälle där staten ser allt och hör allt. Det var ren fantasi med den då nya TV-tekniken och i mångt och mycket utmålade han en numera aktuell verklighet. Men han misstog sej fullständigt då han trodde att det skulle vara staten som snokade i folks privatliv. I verkligheten blev det stora multiföretag såsom Google som står bakom snokandet. Och de gör stora pengar på det. Förstås finns det motstånd och Signal är ett exempel på det.

Elektroniken står för förverkligandet av det skurkaktiga snokandet. Men samtidigt kan man använda elektroniken för att bekämpa eländet. Som alltid så är det en tävlan mellan skurkar och motståndsmän som står på vanligt folks sida. Inte för att vanligt folk bryr sej så mycket eftersom de inte alls märker att de är ständigt övervakade – tills det blir någon skandal.

Elektroniken gör allting sårbart. Det är inte omöjligt att övervinna problemen men man behöver en reservplan för hur man gör då datanätet och elektroniken kraschar. Det har ingen brytt sej om förrän kraschen är ett faktum. Men det är en orsak till att jag hellre kör med gamla traktorer som inte har någon elektronik alls. Likaså att vi har fliseldning och beställt solpaneler. Vanliga kvartalsekonomer tycker att det är för dyrt att ha reservsystem men dessa ekonomer borde sättas att röja sly för de gör hela systemet ytterst sårbart.

Telefonen uppfanns på 1800-talet och den första telefonlinjen drogs år 1877 i Helsingfors men på landsbygden kom telefonen långt senare. Det var dyrt att dra långa kopparledningar. Hindersby hade förstås eget telefonbolag och farsan var länge kassör. År 1932 hade statens telefon bara 227 centraler medan de privata telefonsammanslutningarna hade 1998 centraler. Det var inte så underligt eftersom det fanns en central i nästan varje by.

Den stora fördelen med de gamla telefonerna var att de satt fast i väggen så att man hittade dem. Nuförtiden så tappar man bort lurarna jämt och ständigt. Och så var de dumma. Smarttelefonerna är knappast någon förbättring utan snarare en försämring. Helst skulle jag ha en dum telefon som man bara kan ringa med och sedan en skild datamaskin som är kopplad till Internet. Och så borde man kunna sätta in en avgift för folk som ringer åt en med en personlig gradering. Bekanta kunde få ringa gratis medan alla möjliga telefonförsäljare skulle få betala dyrt förrän ens ringsignalen går fram. Det skulle minska på skräpringandet.

Vi har stora mängder med gammal koppartelefontråd som togs ned då det kom nedgrävda kablar. De är bra att ha för koppartråden är mjukare än ståltråd. Telefonstolpar sätter vi knappast upp mer men det kanske skulle vara bra med ett byatelefonbolag så att man i framtiden skulle våga svara i telefon då någon ringer. Kanske vi också skulle anställa en “telefonfröken” som inte behöver koppla samtalen men annars skulle sköta om informationen inom byn :-).

150 år av telefoni är slut. Hindersby 56 svara inte mera.

Författare: Nisse

Jag är bonde i n:te led på Bosas rusthåll i Hindersby som troligen är kring 1000 år gammalt - ingen vet så jag kan lika gärna påstå det. Nån vanlig bonde är jag inte för jag gick i skola och blev elektronikingenjör och forskare i teoretisk datateknik vid Tekniska högskolan - senare docent och professor. Men det var mest hobby och extraknäck för jag har bara missat en vårsådd och det var då jag var i Dragsvik. Sedan 2004 är jag heltidsbonde till 150 %. Allt är heimlaga och jag har bara skrotmaskiner som jag reparerar och bygger om själv. Med dagens priser är det inte möjligt att köpa nya. Dessutom bygger jag optiska fibernät på landsbygden. Det är inte alls mera så mycket arbete med sådd och skörd men desto mer med att bygga hus, reparera maskiner och ställa i ordning. Till det går numera 95% av all tid! Så jag bygger (sedan jag fick min första hammare och 10 kg spik till julklapp som femåring) och skruvar med maskiner, gräver i jorden och hugger i skogen på vintern. Och så måste fliseldningen skötas förstås. Mest hänger jag på nätet och diskuterar över hela världen.

9 reaktioner till “Telefonens död”

  1. Men telefonen borde du spara för den är fin.
    Med din kunskap kunde du bygga om den till en trådlös 🙂

  2. Den är nog sparad. Men redan då jag gick i skolan så skruvade jag sönder den för att komma åt ringgeneratorn (med vev). Den satte jag fast med koppartrådar i dörrhandtaget och väntade att någon skulle komma och öppna dörren. Generatorn ger nämligen en ordentlig spänning då man vevar så det känns minsann i handen. Busfrö som man var.

    Vi byggde också egna telefonlinjer mellan husen. Delarna till telefonen finns alla kvar så det går bra att skruva ihop dem på nytt. Det är en stilig telefon men inte LM Ericsson som jag trodde utan det är en estnisk telefon från 30-talet.

    I vårt hus i Sverige har jag en LM Ericsson väggtelefon som liknar vår. Den är troligen från 1890-talet.

  3. Jag har också ett par väggtelefoner sparade. Och likaså hade jag dem kopplade hemma mellan huset och verkstan. Batterierna tog ofta slut men vevgeneratorn fungerade ändå så det blev 1 vevning för kaffe och 2 för mat och var det bråttom så blev det 3 vevningar. Telefonerna sitter kvar men tråden har vinden nött opp så numera fungerar de inte men de har ju ändå ersatts av mobilen.

  4. Förr var flera abonnenter kopplade till samma linje (koppartråd var dyrt). Då skulle den ena svara om det kom en ringning och den andra om det kom två ringsignaler efter varandra. Jag vet inte om det var riktigt lagligt (på grund av telefonhemligheten) men på 20-talet var man inte så noga. Ofta var det två syskon som bodde bredvid varandra som hade den sortens koppling.
    Telefonhemligheten i all ära men visst var det praktiskt att man kunde ringa till centralen som var tre kilometer från oss nere i byn och be gubben köpa ett paket smör eller ost då han åkte förbi på väg till mejeriet. Och så kunde man lämna meddelanden om nån inte var hemma just då. Eller bara prata litet om telefonisten inte var så upptagen …
    Och bäst av allt: Det kom inte många samtal från försäljare så man vågade svara i telefonen på den tiden.

  5. Ännu ett sammanträffande att vi där hemma också hade 56 till telefonnummer i östersolfs central. Här i långmossen hade vi 36 men den centralen automatiserade tidigt då den hade blott 28 abonnenter så när jag flyttade hit hade vi 357736 om jag nu minns rätt. Det var lätt att hålla de 2 eller 3-siffriga i minnet. Annars räckte det ofta till att berätta för telefonisten att man ville kopplas till morfar, den tidens röststyrning av telefon. Vartefter AI utvecklas lär vi kunna styra det mesta med att prata, hörde att man börjar samla in uttryck på olika dialekter för att användas i röststyrningen.

  6. He sku va någa he åm man kund sejj “Taa å kåpel opp me ti mofa !”. Men så va he ein anan nummär ti “moofa” (famos faadärn) … Må nu AI sku klaar åå te sjillnan 🙂 ?

  7. Jo jag minns när jag var liten grabb och skulle ringa mormor i Larsmo så lyfte jag bara luren och sa “jag vill prat me mommo” och så for det till henne när Hulda i centralen kopplade i stöpslarna. Brann det i byn eller “politrucker”” kom och granskade vad som fanns i livsmedelsväg så tröck hon i alla stöpslar på en gång och varnade hela byn!
    Ville jag åka till mormor gick jag bara ner till “mjölklava” och åkte med Sigruds mjölkbil till mjölkcentralen, där böt jag till Edvins som var en mäkta imponerande Mercedes för en 5-åring! Hade även en 2-axlad släpvagn efter och grön plåtinstrumentbräda. Sedan efter åkturen var det bara att kliva av på “mjölklava” i Fagernäs, Larsmo vid mommos! Returen i motsatt riktning. Det fanns nog saker som var bättre förr!!
    Sedan i skolåldern då det var smällkallt på vintern åkte vi med Sigurds mjölkbil till skolan i skåpet. Ibland hände det sig att vi bara på pin kiv åkte med förbi skolan till grannbyarna en runda och steg av vid skolan på returen. Givetvis kom vi ju då rätt ordentligt försent och läraren var rasande! Hände sig att det delades ut en och annan kvarsittning men ibland var det värt det för åkturen!

  8. Njaa jag tillåter mig betvivla men det kan nog hända att blogginläggen blev fler om man kunde sitta här och prata för sig själv och AI fixade texten. 🙂

  9. Allt har sin tid.

    Jag sade upp TV licensen, kabel tv och telefon på samma gång för 15-20 år sedan.
    De tio sista användes den bara ringa mobilen när den saknades.
    Vi hade en telefon som flyttades mellan potatiskällaren och huset. Ibland när man kom med den under armen så ringde uteklockan och de gällde att springa och stöpsla snabbt i ifall det gick att packa något ton till. Oftast var det någon pratsjuk tant så man sprang i onödan. Det var oftast föräldrarna som sprang.
    Farfar skaffade telefon ca 1928 och de var tre grannar på samma linje 18 var numret.
    En signal två eller tre bestämde vem som skulle svara. Under kriget vid flygalarm kom tre långa signaler till varje nummer total nio. Sen tre korta när flygalarmet var över. Det var i kalles kommun.

Kommentarer är stängda.