Slåttern igång. Snart.

Meteorologen lovar uppehåll hela veckan, nu kör vi i gång med ensilageskörden. Timotejens klubbor börjar vara ute på största delen av fälten och jag antar att så småningom börjar vara lämpligt för mina flickor. Skulle jag ha mjölkkor borde gräset bärgas innan klubban är ute.

Jag skördar ensilage i bolag med grannen Pea. Gräset slås med en slåtterkross vi äger tillsammans, sen balar jag och han plastar in balarna. Pea odlar konventionellt och jag ekologiskt och det passar rätt bra för samarbetet. Hans vallar blir snabbare skördemogna än mina och vi brukar normalt skörda först åt honom och sen åt mej, så även i år.

Pea slog det första i på söndag kväll och tanken var att fortsätta på måndagen. Tyvärr kom dock ett haveri emellan. Slåtterkrossen har sju tallrikar med knivbett på som klipper gräset (lite som en åkgräsklippare fast bredare) och en av dem hade spruckit. Förmodligen är det en stenskada från något år tillbaka som nu slutgiltigt brast. Så istället bör att slåtta gräs från arla morgonstund blev det en serviceförmiddag. Tack och lov finns tillverkaren faktiskt i grannbyn, så tillgången på reservdelar är rätt stabil också när det gäller mer udda saker. Och tack vare att vi är två kunde Pea börja skruva isär maskinen så länge jag hämtade delarna. Jobbet tog ett par timmar, vilket objektivt sett inte är hela världen men när vädret är bra och ivern stor känns allt som bromsar lite för mycket.

Jag tror faktiskt inte att jag på år och dag haft så mycket maskinhaverier som jag haft i sommar. Dyngkärran, båda traktorerna i flera repriser, ett hjullager på S-pinnharven och faktiskt också en sprucken vändskiva på plogen. Så här mycket har jag inte skruvat sen jag slutgiltigt kastade in handduken med min gamla trillskande dyngspridare för några år sedan. Men på sikt jämnar det säkert ut sig.

Trots strulet hann jag slå en del på kvällen. Om det inte var för att arbete på kvällarna innebär att man är borta från familjen skulle det  vara otroligt trivsam tid att jobba på. Solnedgång, ofta bra program på radio, svalt och skönt.

Författare: Mats

Jag är 42 år, gift och har en son på nio år. Min fru jobbar som lågstadielärare, så mitt jordbruk är ett enmansföretag. Jag har varit jordbrukare sedan 2001. Innan dess hann jag jobba 6 år som lantbruksrådgivare inom växtodling och ekonomi. Gården har ända fram till hösten 2009 varit en mjölkgård, men numera bedriver köttproduktion med dikor och en del växtodling. Det är känslosamt att lämna en produktionsform som funnits på gården i generationer, men samtidigt spännande att ge sig i kast med något nytt och lite obekant. Tanken är i första hand att sälja kalvar vidare till specialiserade uppfödare, i framtiden kan också egen uppfödning komma i fråga. En riktigt intressant tanke är att själv slakta och sälja köttet direkt till konsumenter, som jag börjat testa i liten skala. Växtodlingen har bedrivits ekologiskt sedan 1995 och husdjuren sedan 2010. Ekoodlingen passar gården rätt bra och gör enligt min mening produktionen lite mer spännande. Spänningen är visserligen på gott och ont, går det bra är det extra kul men går det åt pipan svider ordentligt. Visa alla inlägg av Mats