Det är i år 50 år sedan jag byggde den stora kalluftstorken på ladugårdsvinden. Då blev det slut med kossorna och jag började på allvar sköta om jordbruket. Torken var min egen konstruktion och var ganska annorlunda än de gamla kalluftstorkarna. Den hade en meter luftrum under plåten och i huvudkanalen fanns det tre fläktar, två på 11 kW och en på 5,5 kW.
Farsan var inte så glad över att behöva sälja kossorna men min mammas fötter höll inte mera och både jag och brorsan hade andra arbeten så det blev omöjligt att sköta kossor morgon och kväll. Jag förstår honom för det var bara 30 år efter det att han byggde den stora tegelladugården 1945. Han tvivlade också på att man kunde klara sej med enbart sädodling. Då var ännu mjölken kung och Hindersby-Bäckby andelsmejeri var berömt för sin ost.
Vi levde i en helt annan värld men optimismen efter andra världskriget höll ännu i sej. Det mest gick framåt och blev bättre. Utom byggtekniken som hade börjat med plasteländet som fick många hus att ruttna. Plastfärgerna ställer ännu till problem och vår pojke har ägnat en hel sommar åt att skrapa sitt hus i Borgå för att få bort eländet.
Sedan kom globaliseringen och priserna sjönk som en sten. Det var tur att man hade jobb då och inga skulder. Farsan var alltid noga med att aldrig ta lån. Torkbygget och de nya maskinerna kunde vi betala med det som försäljningen av kossorna gav. Vanligen bygger vi allt själva men torkbygget var så stort att vi fick ta grannarna till hjälp och de var erfarna timmermän.
I år torkade vi veteskörden för 50:de året i följd så man kan vara nöjd med investeringen. Det var en betydligt bättre skörd än fjolårets katastrof då torkan gjorde att utsädet delvis inte ens grodde förrän i slutet på juni. I år sänkte 60 mm regn den 9 juli (med översvämning som följd) skördemängden betydligt men det är ändå bättre än torkan.
Skörden började rekordtidigt och var klar inom augusti. Vanligen har vi tröskat vårvetet i september eller till och med i oktober. Nu hade vi höstvete och torkan efter den 9 juli gjorde att vårvetet brådmognade så vi kunde tröska det direkt efter höstvetet. Höstvetet var litet över 15 % och vårvetet litet under 20 % för det mesta. Då det var torrt väder och stark sol så gick det fint att torka också.
Allting gick förstås inte som på räls. Det fanns inte så mycket att reparera på tröskan och jag hade köpt en vaselinspruta som gick med ett batteri från en skruvdragare så smörjningen gick ganska lätt i år. Den kan vara besvärlig med smörjnipplar på riktigt krångliga ställen men en lång slang med dubbellåsning på nippeln förenklade arbetet. Men det blev en del reparationer senare.
Den 20:e började vi med höstvetet som såg bra ut trots att det också kom under vatten den 9 juli. Men det var på mulljord så vattnet blev inte liggande så länge. Åkern var stadig trots regnet så det var lätt att tröska eftersom det inte fanns liggsäd heller.
Tyvärr har vi en hel del svackor på våra leråkrar där vattnet ligger länge efter större regn. Platta åkrar som litet har släktskap med grytor. Även om det var god växt för det mesta så drog svackorna ned skörderesultatet betydligt.
På bilden ovan är de mörka delarna svackor där det inte kom just nån skörd alls. Man ser också en mängd ogräs i sprutspåren som jag lämnat. Det var förra sommaren som gav ogräsen rum att växa till sej eftersom det inte fanns någon konkurrens av odlingsväxten. Visst har jag sprutat men det fanns en så stor ogräsmängd i marken att ogräset kom upp på nytt.
Även om det var ganska mycket torrväder då vi tröskade så kom det en och annan skur. Nedan ser man att tömningsröret är vått och att regnbågen visat sej. Till all tur var det ganska svalt väder under tröskningen. Om det är riktigt hett så orkar man inte köra särskilt länge utan då måste vi byta om.
Vi har haft ett par tranor här hela sommaren. Speciellt tidigt på sommardagen kunde man höra dem. Här går de och äter på ett tröskat skifte.
Det var en fin skördetid. Nån liten skur kom det men åkrarna var stadiga efter den långa torkan och vetet var kort och utan större mängder ogräs – utom i sprutspåren. Man kunde köra långt in på natten för det mesta. Då det är kalla dagar så finns det inte så mycket fukt i luften och det blir inte dagg så tidigt på kvällen. För det mesta så tröskar jag inte i mörker. Förr då jag gjorde det så hände det ofta nånting. På den tiden då vi hade stolpar på åkrarna så kunde nog tömningsröret bli illa åtgånget och en gång körde jag skärbordet mot en sten. Speciellt då det dammar så ser man mycket dåligt i mörker.
Vår bästa åker brukar vara Petjärmosan men i år stod den länge under vatten och stora områden var helt förstörda.
Av någon anledning så går tröskan också ofta sönder just på Petjärmosan. I år klarade vi oss utan större reparationer men på Petjärmosan blev det två avbrott. Först brast bakre höger fästet till skakaren. Det fixade vi med att gå till reservdelsbutiken (gamla MF20 som ju är en Sampotröska) och skruva bort fästet därifrån och sätta in i den nyare SR2055 – och det passade.
Sedan gick det ungefär ett lass och så brast stången som driver bettet. Det är precis samma skärbord på de båda tröskorna så vi tog både bettet och stången från den gamla och bytte. Bettet var mycket bättre på den gamla tröskan – troligen hade vi bytt det förrän den blev stående. På den nya bettet var en del knivar lösa eller sönder och en kniv hade tappats helt så det gick efter bytet mycket bättre att köra.
Vi fick allt tröskat inom augusti och det var tidigt för oss. Vanligen låter jag solen torka säden ute på åkern så det blir sent innan vi har tröskat allt men nu tog vi in allt så fort vi hann köra. Det var inte så dumt för solen var stark de följande dagarna och elströmmen billig så vi torkade riktigt förmånligt (en fläkt gick helt på solpanelerna). Inom en vecka var fukthalten under 17 % och då håller det sej över vintern. På soliga vårdagar med luftfukt ner till 20% torkar man sedan resten på nån dag.
Medan det ännu var torrt och varmt så sprutade jag glyfosat för fjolårets ogräs tog fart på allvar nu då det började regna. På en del åkrar där vi inte haft kvickrot nästan alls började det komma upp gröna fläckar. Speciellt där det var svackor och ingen odlingsväxt var det gröna mattor av baldersbrå. Också tistlar hade kommit upp fastän de var helt borta efter sprutandet i våras.
GPS-programmet som jag hade bytt till Fältnavigator var bra. Det kom inga hopp på 20 meter hit och dit. Möjligen hade den nya plattan (Samsung SMX516B) som jag köpte i fjol också bättre GPS-funktion. Fastän jag har sprutspår så behövdes GPS för ogräset hade växt så att spåren syntes dåligt. På ett ställe hickade GPS:n men där fanns det bra sprutspår så det gjorde inte så mycket. Till och med i skogsåkern Aaltjärri blev det en fin sprutbild.
Triangeln är en av de krångligare åkrarna men fungerade något så när:
Men ser man sedan på gpx-formatet så ser körningen betydligt sämre ut:
Programmet kan inte se om jag har sprutan på eller av så det målar litet för mycket.
Besprutningen skedde i fint väder med +22 grader, sol och mycket svag blåst. Huruvida effekten blev bra eller illa ser man inte egentligen före nästa vår. Det fanns i alla fall så mycket ogräs att jag misstänker att jag måste spruta nästa vår före sådd också.
Sedan blev det dags att hacka halmen inför en eventuell sådd av höstvete. Då var åkrarna så hårda efter den långvariga torkan att jag trodde att jag inte skulle få ned billarna i jorden alls. Jag hackade inte alla åkrar utan bara del delar där det brukar bli problem med halmen dvs. mulljordarna och så höstveteåkern.
Nå, dagen efter det att jag hackade halmen så började det regna och har regnat ända tills nu (48 mm) och lär fortsätta in på nästa vecka. Det blev alltså verkstadsarbete vilket var mycket behövligt. Vi får se hur det går med höstsådden.
Nedan en höstbild från vår å med fullmåne och om ni ser noga efter så hänger det ett flöte från ett metspö i kabeln bredvid åbron (litet till vänster om fullmånen).
