Bloggare: Charlotta Björklöf

Äntligen är dom hemma

Nu är nästan alla mina små gryn hemma. Bara 3 bagglamm på en liten holme här nära, och getterna på en annan liten holme, också den här nära, kvar på holmbete, men från utskären är varenda liten ulltott hemma, och det känns så skönt att ha dem på hemlande. Sist hem blev Borstö-fåren. Det är ganska långt till Borstö, och man far inte dit vilken dag som helst och hämtar hem får. Blåser det blir det fort rulligt och ostadigt för fåren i båten, och blåser det för mycket blir det rent ut sagt livsfarligt, så man väljer gärna dag.

Jag kollade väderleken igår, hörde mej för lite med pappa om han har passligt att köra så som idag morgon, de hade han, han kollade att båten – Liselott startade och gick som den ska och så bestämde vi att om det inte händer nåt extra så startar vi i arla morgon stund. Först förde jag Mathias till skoltaxin, till ca halv 8, det är ungefär då det ljusnar också, och sen for jag direkt ner till stranden, och så bar det iväg…

Det fanns inte mycket att gnälla över vad gällde vädret…

Att köra till Borstö tar sin lilla runda timme. Ju längre ut man kommer ju mer blåser det. Vi kollade lite på de senast uppmätta vindhastigheterna, och de låg mellan 2-7m/sek på Utö, Fagerholm och Vänö.

Framför oss hade vi ett regnområde som rörde sej i sakta mak från NV till SO. Solen kämpade, men hann inte upp ovanför molnen innan vi var framme vid Borstö.

På vägen skickade jag info till några bekanta som bor på Borstö, mest för att berätta att om allt går som de ska, så kommer fåren att flytta hem idag. Det bor inte många på Borstö, och de är rörliga av sej, så man vet ju inte, de kunde gott hända att hela holmen skulle råka vara helt tom på folk också, men, så råkade det sej så att Tage och Janne var på plats, och vi fick hjälp med att söka upp fåren och få dem till stranden där vi brukar lasta dem ombord.

Det visade sej vara rena rama lyckan! För fåren hade inte några som helst planer på att flytta. De ville INTE till båten. Men, där vi lastar ombord dem är en väldigt bra plats, så man får dem ut som på en liten holme/udde dit det går två broar, som man kan skära av för dem, så de inte kommer därifrån. Men, de gick genom vatten och de sprang, de struntade i havren som vi lockade med och… ja… Det var många händelser på kort stund, men till sist fick vi motat ut dem på bryggan, och ner i båten. Men de kunde jag konstatera, att skulle vi varit två personer där, skulle vi nog antagligen missat både lunch och middag innan vi skulle fått dem därifrån. Nog skulle de gått att få dem i båten, men, när… Vilken dag…. Envisa tackor och lamm är bland det besvärligaste som finns… Då gäller det att vara envisare än dem, och det kan man ju vara, men, det tar tid… Så, igen STORT tack till Borstö-borna!

Man kan ju fråga sej att hur for ni bara två om de är sådär besvärligt? Janå, sku man veta det på förhand skulle man ju kunna engagera hela skärgården, men normalt brukar de gå så bra att locka dem med ett ämbar havre, de kommer springandes glatt ut på bron, man kastar ner några nävar havre i båten och så hoppar de ner, och just i de skedet som man har alla på bron stänger man för den med en grind, så är det någon som då svänger på klacken och tycker det hela ser läskigt ut, ja, då är de no return, utan man får fast den ganska fort och smidigt ensam. Men, så gick det alltså inte alls nu. Det som dessutom lite förvånar mej är att en av dem som absolut svängde så raskt på klacken och gick åt ett annat håll, de va Hedga, en av de tamaste och snällaste tackor jag har! Kanske hade hon drömmar och förhoppningar om att få stanna på Borstö ett tag till… Till lika, så jag förstår henne. Skärgården om hösten är minst lika magisk som om sommaren, kanske ändå mer…

I våras när vi förde ut dem var det gott om rum, nu var det mer trångt om saligheten. Till lika, bra så. Ju tätare de står, desto stadigare står de. De tråmar dessutom ihop sej, antagligen också just av den anledningen att de får stöd av varandra när båten hoppar lite. Det ser otroligt trångt ut på bilden, men faktum är att de har nog någon kvadratmeter extra rum, men, de vill stå tätt tillsammans…

Sådana sidor håller man koll på, bilden på fåren tagna ungefär där den röda pricken är på Sailmate. Vind på tilltagande, men vi hann bra hem innan det började gunga och skvalpa nå destomer.

Väl ur båten blev det full fart hemmåt, jag fick köra med ganska go fart med mönkkiän längs strandvägen för att hinna undan, och vid grinden som skiljer fårhuset från betet, ja, när jag öppnade den, så visste nog precis de gamla tackorna vart de ville… HEM!

Hem till fårhuset. Där blev det lite koll och kontroll, och några av tackorna fick fara till gruppen med tackor som går med bagge. Det blir lite senare lammning för dem, men, vad gör det… Det blir så nu bara…

Fåren betar snällt på hemåkern, jag dricker eftermiddagskaffe och vädret visar sej från en bättre sida. Inte helt fyskam ändå 🙂

28 oktober, 2019 av

Såntdär man inte direkt skryter om

Det finns dagar då jag upplever någonting, och jag tänker att dehär måste jag bara skriva om… Jag står och skrattar lite för mej själv och tycker de hela ser rätt kul ut… Sen finns det dagar när allting bara klaffar. Vädret är optimaliskt, fåren fromma som lamm och allt känns sådär mysigt ”strömsö-aktigt” … MEN. Sen finns det nog också såna dagar när all Strömsö-feelis uteblir, allt bara skiter sej och man undrar vad 1000an man håller på med egentligen. Såna dagar, när någonting händer, tänker man, hoppas ingen ser mej, och det sista man tänker är att man skulle skriva om det på Bondbloggen.

Underligt nog känns dedär dagarna som man helst bara vill glömma som fler än dedär trevliga dagarna. Kanske är det för att det är höst, och det känns som om mörkret skulle hitta in i ens inraste rum och kasta ut allt ljus som finns. Jag gillar vintern, december och framåt, men oktober och november hör verkligen inte till mina favoriter… Visst är det vackert med alla granna löv, men, de är nog allt sen de också. För att mota deppigheten lite, har jag nu redan börjat hänga upp lite ”säsongsbelysning”, som jag fått lära mej att det heter. Inte julbelysning, för då hör de ju julen till och ska inte infinna sej förän i advent-tider, nej, säsongsbelysning är mycket bättre ord, för då kan man hänga upp dem när man tycker det är säsong, och de är det sannerligen… åtminstone för mej. Jag pratar alltså om ute ljus-slingor, inte adventsljusstakar och adventsstjärnor, de säger ju sej självt när de ska plockas fram 🙂

Tillbaka till ämnet, dedär dagarna när de bara går snett… Som exempel… Här om dagen sade en ruta i John Deeren pang. Den har ju glasdörrar, och lämnar man dörren öppen och ska köra in i fårhuset kommer de att säga pang. De är sedan tidigare provat, de går inte… De smäller. Första gången var de pappa som provade på tricket – de gick inte. För någon dag sedan var det Conny som försökte sej på konststycket. De gick inte den gången heller. Själv har jag inte ännu provat, men jag hoppas att jag inte kommer att prova heller, för fy mårran vad glasbitar. Miljoner. Små vassa glasbitar överallt i dörröppningen. Hälften på utsidan i träcken, andra hälften på insidan. Några miljoner små glasbitar, jämnt utspridda i en vacker cirkel med en diameter på några meter.

De gick väldigt snabbt att sprida ut dem, men sen… Jag höll på i timmar… Jag grävde, jag sopade och jag kröp med dammsugare…

Varför ser man inte efter? Janå, de sku ju inte ske så många olyckor om man hela tiden skulle se efter… Nu var grejjen den att jag hade kört en boll åt fåren, steg ur traktorn på vänster sida för att gå och sätta fast grinden. Medan jag stod och grejjade med grinden hoppade Conny upp i traktorn från höger sida och skulle köra in traktorn i fårhuset. Han stängde ju dörren på höger sida… Men kom inte att se efter vänster dörren. Skulle jag varit ordentlig skulle jag ju ha stängt dörren efter mej, men de gjorde jag ju då inte….

Nå, de råkade finnas en dörr i lager hos John deere i Åbo, så redan följande dag fick jag hem ny dörr, och därpå följande dag hjälpte pappa mej att få den på plats. En gång sparck dörren av sej självt också. Traktorn stod stilla och dörren var spräckt mitt i allt en dag. Spänningar? Vet icke, men sprucken var den, så de är alltså tredje dörren vi sätter in, så vi börjar veta vilka skruvar som ska löst hur, och själva ditsättandet börjar gå skrämmande smidigt… Bra så, men, denhär gången gick dörren inte riktigt fast sådär ”ssschwomps”, som den ska. Den satt som lite snett… Efter lite undersökande kom vi fram till att nedre gångjärnet fått sej en törn och spruckit lite. Voi tusan. Nå, nästa gång som de blir Åbo-resa blir det att fara och fråga efter nytt gångjärn också… Dörren hålls ju där, men, för tillfället blir det att använda bara höger sidan och hoppas att vänster dörr hålls där den hänger.

De är ju just sånahär små fadäser, som händer lite nu och då, som man ju inte direkt skryter om, men som likväl är en del av vardagen det med…

Kanske nån får lite igenkännings-feelis, eller, är de bara jag som dammsuger glassplitter och kårar ur gummilister?

21 oktober, 2019 av

Ull

Får har ull. Bra, naturlig, fin, varm, vacker, användbar och helt enkelt ljuvlig ull. Men, de är få som använder ull, riktig, ren inhemsk ull. Man kan ju tycka att den skulle kunna uppskattas lite mer…

Sådana tankar snurrar alltid i mitt huvud denhär årstiden när fåren ska klippas och ullen… ja, lite sparar jag, åt såna som vill ha hobby-ull, och ibland för att låta spinnas, men, de är överlag ganska sällan och en stor del av ullen åker ut genom dörren med samma traktorgrip som jag måkar ut fårskiten med, och så känns den emellanåt, som skit… Men då är nästan skiten bättre, för den är värdefull gödsel i åkrarna, medan ull är ett problembarn som varken brinner eller komposterar sej särdeles bra.

Men fin är den…

Ull är ju inte bara ull. Sådär stort överlag, jo, men, när man börjar titta lite närmare så finns det ju massor med olika sorters ull. Långa lockar, små fina krusor, nyanser, färger. Ull är mer än bara ull…

10 oktober, 2019 av

Godmorgon!

Till morgonrutinerna hör numera också att släppa ut hönsen. Pigga och glada kommer de ut och börjar genast krafsa och picka, nästan alla är medesamma ute, förutom en… Den svarta hönan, som fått namnet Benita, mornar sej gärna inne på pinnen en liten stund till… 😊

26 september, 2019 av

De kan inte allt vara som från djävulen!

Vad pratar jag om, jo, PLAST! Denna omdiskuterade hatade uppfinning som är så älskad och hatad. Jag hör till den gruppen som lite vilsen står och försöker bena i det hela, och nu, med en son i skolans miljöråd som varit på uppvakelseresa till korpoström, där utställningen om plasten i våra hav går het, minsann får tänka till emellanåt innan jag svarar. För, svara på frågor, DET får jag, och ibland hamnar jag på kvistiga förhör. ”Mamma, vad ska vi ha för skedar på öppet hus dagen???” och de är int bara för att han helt sådär överlag funderar, minen säger ungefär att, svarar du fel nu är du redigt steikt! Jag svarade tydligen rätt, för de är skedar i nån sorts träfiber, komposterbara tallrikar, pappmuggar osv… Han var nöjd… ända tills han fick syn på brickorna som vi använt några år redan… ”Vad är detta!!! PLASTBRICKOR!!??!!”

Ja, min son, de är plastbrickor… …. Jag borde kanske köpa nya brickor, i plåt.. eller nåt… Men, de är ju just dehär, att göra sej av med plastbrickorna vore väl än mer miljö-katastrof… Tvätta, ta väl hand om dem, återanvänd dem tills de är redit slut. Använd de som finns, men tänk till en gång extra nästa gång de ska köpas nåt nytt…

Jag använder plast. Mycket (!) plast. Jag tänker främst på ensilagebalarna. Men, jag har egentligen inga andra val… Skulle jag tvingas sluta med den plasten skulle jag inte kunna ha så många får jag idag har. Bygga plansilo är ingen lösning för mej med åkrar på två holmar. Torrhö, ja, men, hur ofta är de möjligt att bala torrhö och få det hemfraktat under tak (som jag inte heller har) för väderleken? Nog sku de gå, nångång, ibland, men, inte ibland. Jag kan tyvärr inte riskera min existens som fårbonde på några rullar plast, de gäller att ta vara på den istället, så den hamnar rätt och inte fel.

Det är väl där de går fel, när tillvaratagandet och ansvaret för plasten sviktar.

Nog sviktar det för mej också… Balplast som blir liggande i nån hög på gården… De blir nån plastsvans som blir under traktorhjulet och rivs löst när man kör hem, eller ihop balar… Någon gödselsäck som med vinden smiter och flyger ut på åkern… Vinden stjäl nåt ämbar som man ställt ifån sej ute på trappan… Och så vidare… Men, istället för att tänka att de är bortslarvat, så är det bortlånat till vädrets makter en kort stund, ingen fara så länge man har koll på läget, och söker ihop allt det man lånat ut för en stund. Spring om de behövs, men ta tillbaka det!

Nej, all plast kan inte vara av djävulen. De finns ju endel saker som det den senaste tiden satts mycket fokus på, som tex. ”den heta potatisen” handels-plastkassen… Visst är det bättre med en annan kasse, men, tygkassen skulle man ju enligt undersökning använda ca 800ggr för att den skulle vara försvarbar, så, hur ska man sen, men de tygkassar som finns, slit slut dem… Bäst är väl om man nöjjer sej lite och inte köper nytt… Papperskasse!!! Tänker någon helt säkert… Ja, de går ju nog, så till vida att de är sommar och solsken den dagen.

Whaat? Tänker någon, vackert väder har väl inte direkt nåt med plastkassar och papperskassar att göra, men, jo, det har det visst det, för man kommer inte hem med alla varor hela och någorlunda rena om det regnar eller har regnat, är snö eller liknande när man ska ha varorna fraktade nån km på en mönkkiä också innan man är hemma. Har man tygkasse blir det vått, men den håller ju ihop iallafall, har man en papperskasse som blir fuktig, kan man ha allt man handlat utspridet i mönkkislådan eller på yttertrappan när man just tror man klarat sej hem med alla varor… En tygkasse är förresten också mer motståndskraftig mot stocksaxar, sådär som tips ifall någon haft samma problem som jag med stocksax genom plastkassen och rätt in i mjölktölken. Storyn om den lärdomen går som sådan, att jag hade jobbat i skogen, satt stocksaxen i mönkkislådan, och sen for jag och handla, satte matkassen också i mönkkislådan på hemvägen. Det skumpade och guppade på vägen hem, så när jag kommer hem har jag stocksaxen in genom plastkassen, in i mjölkpaketet och all mjölk i kassen, så både ägg och äpplen låg och mjölkmarinerade sej… Så vad ska man ha riktigt? El plastkasse som inte tål stocksaxar, men som är bra som soppåse. En tygkasse som ska användas 800gånger för att vara försvarbar? En papperskasse som de lätt går hål i bottnet på? En kylkasse i hårdplast – motståndskraftig mot såvär stocksaxar som väta, men hur bra är dom egentligen… Eller en ”kylkasse”, såndär hård i styrox? Hur är de med dom egentligen? Finns de fler alternativ? Ja säkert, men vilket dilemma bara för att få hem matvaror, och ni kan tro att vi diskuterat detta ämne i vårt hus…

En anna sak, som jag funderat på, som ser så ekologisk och bra ut, men som jag riktigt undrar hur de är smart egentligen är alla dessa paff-förpackningslådor… pafflådor som det packas grönsaker och frukt i. De används en gång, eller? Odlaren köper lådorna, viker ihop dem enligt konstens alla regler, de packar grönsaker och frukt i dem, så åker de till en uppköpare, som kanske förpackar varan i plast, och skickar vidare, eller så åker lådan direkt genom hallen ut till butiken där den packas upp i en hylla och lådan är använd, förbrukad och kan icke användas mer. Sen då? De ser bra ut, men hur smart är det att de stampas ihop lådor på lådor på lådor, som kostar skjortan, används en gång och sen ska återvinnas, processas och stampas ihop pånytt, eller åker de, direkt till ett brännverk? Vilket är sen då bättre, den djävulska plasten som skulle kunna återanvändas med en omgång genom het-tvätt, eller en pafflåda vars livslängd är max någon/några dagar?

Ja, jag blir inte klok på dehär med plast, paff, förpackningar och gudarna vette vad…

Ibland det ena, ibland det andra…

Jag blir mer och mer försiktig… Jag har lärt mej tänka till en och två gånger. Jag överväger alternativen som erbjuds. Jag använder plast, men, sådana förpackningar som man kan använda flera gånger. Jag använder plastkassar flera gånger, jag försöker städa upp efter mej, och också tidigare generationer, jag försöker plocka skräp i dikena längs vägen, jag försöker plocka skräp längs stränder, jag handlar kaffe i engångsmugg, men slänger aldrig ut dem och hurra, nu har jag hittat ett ställe där de har komposterbara kaffemuggslock, jag försöker, jag försöker jag försöker, och ändå kan man känna att man inte riktigt räcker till…

Summa summarum tänker jag att all plast kan ju inte vara som skapad av djävulen, eller ja, nog ibland, men ibland int…

21 september, 2019 av

Sankt Bernhard

Nu galar Sankt Bernhard för full hals! De låter väldigt mysigt när man sitter lite halvsömnig med sitt morgonkaffe vid köksbordet och hör tuppen gala på utsidan. Jag var ut och öppnade luckan så de fick komma ut, och med det samma kom Bernhard utflaxande och började gala… På bordet, bredvid kaffemuggen, ligger äggfacket med gårdagens ägg. 3st fick vi. De måste få ligga framme på bordet någon dag, bara så vi kan titta lite extra på våra första tre ägg som vi fick…

Vi har alltså skaffat höns!!! 😀

Ända sedan mina förra hönor tog slut, någon gång för dryga 10 år sedan, har tanken funnits att nångång ska jag ha höns igen… Men ska jag ha höns ska de vara i ett enkom byggt hönshus, och nu i våras, med Connys hjälp, så började byggandet. Jag har funderat och planerat och funderat ut några detaljer som jag inte hade på gamla hönshuset, men som jag absolut ville ha nu… eller, detaljer och detaljer… Ett hönshus ska vara enkelt, trevligt och funktionellt. Blir det jobbigt att sköta, blir de tungt och krepligt, och mer ett besvär än ett nöje. Främst är de skithanteringen som ska vara smidig. De va de inte i mitt förra hönshus, men nu byggdes huset så, och på ett sånt ställe att man kan komma med traktor och skopa på baksidan av huset, öppna en lucka och måka ut skiten direkt i skopan. Eftersom hönsskiten samlas ganska friskt under sittpinnarna är pinnarna placerade vid luckan, och när de blir tömning kan man enkelt lyfta bort dem så man inte behöver gå och slå huvudet i pinnarna när man ska måka. En annan detalj var placeringen av luckan ut. De är livsviktigt, på Ytterholm bor nämligen inte bara får, kaniner och andra gulligheter, här bor fula, farliga grävlingen också. Nog diverse mårdhundar och rävar, men grävlingen är ändå värst att ge sej på höns. De finns en lucka ut, och den ska nog hållas fast på natten, men ifall man kommer hem sent, eller nåt, så är tanken att grävlingen inte ska ha en motorväg in i hönshuset, utan luckan för hönsen in, sitter dryga metern upp på väggen. Hönorna har inga som helst problem att flaxa upp till luckan, så, hönsen slipper in, och grävlingen som förhoppningsvis inte kan klättra längs en slät vägg hålls på utsidan. Vidare är huset isolerat och byggt så att man kan gå löst med trycktvätt där inne om man känner för det, och värpredena är mobila i form av kattfraktarburar, utan galler-luckor naturligtvis. Enkla att ta ut och ge med trycktvätt eller borste när de blir smutsiga.

Förhoppningsvis ska de vara ett trevligt, enkelt, lättskött och kiva hönshus för hönsen, och mej, och naturligtvis också för alla andra som kan hamna på lite hönsskötsel emellanåt 🙂

Hönsen själva då, vem är de? Jaa… Tuppen heter Bernhard, ett namn han hade med sej när han flyttade hit, men Mathias tyckte han ju kan heta Sankt Bernhard… med motiveringen som jag inte riktigt var beredd på ”-då han ju bor här mitt i sankt olofsleden!” Ja, förvisso, i somras öppnades ju st. olav waterway, pilgrims vandringsleden som går från Åbo till Nidarosdomen i Trondheim. Den går genom hela skärgården här, och då var ju kopplingen självklar tänkte Mathias, att tuppen nu får de graciösa namnet Sankt Bernhard. Vidare i hönsflocken finns Beata, men sen är de lite namnlöst… Ännu… Men jag är inte alls orolig att de kommer att vara namnlösa så länge, de finns gott om namnpåhittare här, så, nog ska det ordna sej med den saken. De är liksom St. Bernhard, Beata och så 3 hönor till, och två halvvuxna kycklingar som inte helt säkert är hönor, kan vara tuppar också… De får tiden utvisa…

Köpa höns till hösten? De är kanske inte riktigt sådär som man vanligtvis gör, normalt drar man ju igång sånahär projekt till sommaren, och egentligen var de ju så vi också gjorde, började bygga i våras, men sen har det dragit ut på tiden innan det blev färdigt. Lite orolig blev jag med tiden att jag inte skulle hitta hönor ju längre tiden gick, men så, som ett skänk från ovan såg jag en annons på en köp och sälj sida att någon i Närpes sålde hela sin lilla hönsflock. Dessutom vackra renrasiga finska lantrashöns! Jag hade just kommit hem från Töjby när jag råkade se annonsen, men Lisette lovade hålla hönsen någon vecka åt mej tills jag skulle till Töjby igen, och så, i söndags var det dags för stora flyttningsdagen.

När man köper djur, är det otroligt roligt, och även viktigt att få höra djurens historia. Köper man ett ungt djur så kan det vara lättare, men här fanns ju nu både gamla och unga, ragator, mesproppar, ruvare och allt där emellan. De rymms många personligheter i en hönsflock, och med all den informationen Lisette berättade är det som att börja med hönsen någonstans halvvägs, så, även denhär vägen, Tack Lisette för all information du berättat 🙂

Men, nu är kaffet drucket och jag ska gå och se om jag kanske får något ägg idag också 🙂

Härligt med ägg från egna hönor 🙂

10 september, 2019 av