Bloggare: Kalle Svedjebäck

Höst

Hösten kom och for. Och märklig var den i år. Lång och fin. Fast ändå inte tillräckligt lång för det är den aldrig. Det är precis som med snön i Hufvudstaden, minusgraderna kommer alltid överraskande.Fast de som inte hunnit med i år får nog skylla sig själva. Alltså gör jag det.

Som tidigare nämnts gick skörden som på räls. Så även kvickrotsbekämpningen och annat smågodis. Mitt på hösten hade vi besök en kväll av kollegerna Christer och Lotta, och det var förstås en riktigt trevlig kväll. Jag minns precis när jag inledde min bloggkarriär att man tänkte ett år framåt och att det skulle ge bestående vänner och upplevelser var inget man ens snuddade vid i tankarna, ej heller att det skulle fortgå sex år senare, men vackert så, vad är nu bättre än det?

Tröskrengöringen brukar jag försöka få ur världen rätt snabbt efter att skörden är klar, detta för att minimera risken att det skall bli ogjort. Att lämna tröskan i oskick på hösten är ett sabla oskick. Jag har prövat detta misstag en gång för länge sen, och det kommer inte att ske igen, åtminstone inte så länge jag vandrar på egna ben. Att påbörja en säsong med en liten råtta som kommer vandrande längsmed en kedja och rutten säd och halm överallt, till vissa delar redan till jord bliven, det roar mig inte det minstaste. Det blev en gång och icke mer.

Samma med torken. Ett år blev agnbänken otömd och på våren var det första jag mötte i trappan – en råtta.

Således skall torken städas minutiöst – så ickepedant jag är. Det var väl där problemen började och tidtabellen sprack i år. Jag började med det livsfarliga att skjuta upp det, och sen hade det väl också lite att göra med det fina vädret, det brukar vara bäst att fixa undan städandet när det är dåligt väder – och det var det ju överhuvudtaget aldrig i år.

Nåja, till sist blev även det gjort och bilderna talar sitt tydliga språk. Skulle man lämna det som det ser ut efter säsong skulle det nog vara ett smärre elände att komma tillbaks på våren.

DSC_0266

WP_20161011_11_54_40_Pro

Efter en hel del excercis med dammsugare och borste såg det betydligt mera hemtrevligt ut.

När torken och tröskan var urstädade var det bara resten kvar. Dels att packa in allt under tak, vilket kräver en hel del planering. Här dras jag med ett farsarv som tar sig uttryck i att jag ogillar att ha maskiner och redskap utomhus, och denna farsot kombinerad med alldeles för lite maskinhallsutrymme gör ekvationen knepig.

När jag byggde maskinhallen i slutet på nittiotalet höll jag tillbaks med kvadratmetrarna med den följd att en äldre granne kom incyklande till bygget och undrade varför jag som inte har några barn byggde en lekstuga? Tyvärr hade han mer rätt än vad jag ville tro då.

Till denna hösts ”nöjen” har också hört att försöka planera nästa år. Närmast då i fråga om växttäcket vintertid. Jag som alltid varit en edsvuren plöjare har nu då börjat vackla i tron och börjat få för mig att det går bra utan. Om dessa funderingar skall jag försöka få ihop en skild text, få se om det lyckas.

Nu slutade det i alla fall med att jag inte fick ihop maxvintertidsväxttäcke (!) på 80% utan det stannade på dryga 60% Detta pga att någon tänkt till och avskaffat möjligheten att få räkna med solrosåkrarna i växttäcket. En typisk byråkratiprodukt. Man kan inte räkna som växttäcke en åker som har växttäcke av en annan orsak än att den har växttäcke. Så skall man tänka som bonde i Finland 2016.

Den 23.10 fyllde jag år. Inget märkligt med det, dels gör alla finländare det en gång i året, dels börjar det bli lite onödigt ofta återkommande i denna ålder, det är inte därför jag nämner det. Däremot minns jag från barn och ungdomen att min födelsedag var nån sorts avslutningsdag för säongen. Det var inte ovanligt att det fanns gott om snö då och allt åkerarbete skulle nog vara avslutat sen länge vid denna datum förr. Här ser vi nog att någonting hänt med vädret för de senaste 10-15 åren har jag nog både tröskat och framför allt plöjt långt efter detta datum.

Därmot släcker ju samhället ljuset helgen därpå när vi återgår till vintertid. Det är inte heller så farligt numera när belysningen utvecklats så enormt som den gjort.

Trots allt detta gick det ju inte bra i år heller. Den 3. november attackerade minusgraderna just innan plöjningen var klar. Nu sitter jag och stirrar på 1 hektar som börde ha varit plöjt men inte är det. Irriterande så det förslår, speciellt med tanke på att det bara hade behövts en timme att färdigställa det på, men nu är det som det är. Hav förtröstan – det kommer väl nog plusgrader ännu i höst. Får vi hoppas.

En annan detalj som kan nämnas är investeringar. Jag har i många år haft som princip att en maskin per år skall förnyas, eller något annat skall renoveras eller byggas. Så blev det även i år – ja eller maskin och maskin, det blev ett eluttag på torkväggen. Det har jag velat ha länge.

Så nu är allt precis som vanligt. En ovanligt lång och fruktansvärt fin höst ligger bakom – men hann jag med vad jag skulle?

11 november, 2016 av

Promenadseger – till slut

Dags att summera berg- och dalbanesäsongen 2016. Visst är det alltid spännande med en ny säsong, men jag vet inte om jag kan minnas något annat år när man kastats mellan hopp och förtvivlan som en tennisboll mellan en god och en ond spelare.

Det började ju med att jag stod vid åkerkanten i slutet på april som ett stort frågetecken. Efter att ha varit snäll EU-bonde och hållit 80 % växttäcke över vintern stod jag inför en situation som jag inte visste hur jag skulle hantera. Vårplöjning är otänkbart på mina lermarker för precis som Nisse brukar säga ”Vårplöjning motverkar liggsäd”.

Alltså måste man tänka alternativt.

Det blev lite hur som helst, experiment med direktsådd, tallriksharvning gånger ett eller två eller bara S-pinnharvning i stubb. Det enda gemensamma var att allt såg för jäkligt ut. Det allra värsta var att eftersom det låg ett halmlager utstrött i såbädden så var det hart när omöjligt att se var man kört varvet innan med såmaskinen. Detta sammantaget gjorde att första nervpressen skulle genomlidas när brodden kom upp. Hur skulle det se ut?

Det såg bra ut. Några små missar med såmaskinen förlät jag mig själv för, men i övrigt var det både jämt och grönt – till min stora förvåning. Lägg därtill till att såmaskinen krånglade hela halva säsongen och inte gick att backa med. Bilden nedan visar största missen, och det får man nog vara nöjd med när man betänker förutsättningarna

IMG_20160913_155616

Det växte bra och vädret var snällt ända fram till besprutningstiden. (Nu får Ni som ogillar besprutning hålla för ögonen medan Ni läser detta:) Jag anser nämligen att det är med sprutan som man justerar kommande års inkomst. Förhållandena var perfekta men sprutan gick sönder och hölls trasig i nästan två veckor medan det fina sprutvädret regnade bort framför ögonen på mig. Igång kom jag igen i början på juli vilket gjorde att bla sjukdomsbekämpningen i vetet blev ogjord.

Efter detta blev vädret bara bättre och bättre och bättre och sämre. Just när jag började snegla på tröskan öppnade vår Herre sina kranar och det började häva ner regn. Det regnade första halvan av augusti nåt så förbenat att det skulle ha behövts högsidor på regnmätaren. Havren här i grannskapet föll platt till marken och lite norröver flödade vattnet över tröskade åkrar. Jag var dock besparad både från översvämningar och liggsäd, mest tack vare att jag inte odlade nån havre i år.

Däremot såg det dystert ut på alla fronter men det visade sig att min taktik skulle vara en lottovinst i år.

Det är ju välkänt på slätten att när andra kör in tröskan, då backar jag ut min. Har nog hört av att bypratet gör sig lustig över det faktum, men från min sida är det en noga utstuderad taktik. Från början kom det sig av att min torkkompanjon odlar tidiga sorter och det är väldigt praktiskt att kunna börja torka när han är klar och man får hållas där ensam (nöjet är på bådas sidor antar jag). Sen tycker jag att man så ofta stått i stubbåkern på hösten och ondgjort sig över att det var ju nu man skulle ha tröskat, inte för tre veckor sen när man faktiskt gjorde det.

Detta gör att jag i ca 15 år dragit tålamodsgummibandet till bristningsgränsen innan jag börjat på. Ett år, 2004, fick jag riktigt på käften, men alla andra säsonger har det gått bra.

Men aldrig har det gett en sådan utdelning som det gjorde i år.

Jag klarade av att hålla mig i två veckor från det som var ”normtröskstart” i nejden. Den hela vecka som jag gick runt och slog dank istället för att inleda vetetröskningen måste jag nog säga var påfrestande – till och med för mig.

Resultatet blev briljant. Inga spår i åkern, mogen spannmål, torktid på kornet 4h och vetet 6h. Kornet gav över 5 ton, vetet stannade strax under det.

Det häftigaste med skördesäsongen 2016 var ändå problemfriheten. Både tröskan och torken gick som klockor, sin ålder till trots. Inte ett blindhugg, startknappen respektive nyckeln var de enda verktyg som behövdes under hela säsongen och det får man vara nog så lycklig över när det ändå handlar om en tröska från 91 och en tork från 76.

Enda lilla problemet var att jag inte lyckades få bort agnarna från vetet i tröskan utan det blev rensen i torken som fick jobba hårt.

IMG_20160915_092235

Såhär skall det inte se ut vid rensröret när man torkar vete.

IMG_20160914_182926

Såhär borde det inte heller se ut efter två torkar.

I början på oktober körde jag av rapsen som kanske inte gick helt som jag önskat, jag hade drömt om +2 ton men det blev nog rejält under.

Kunde inte låta bli en bild från sista tröskdagen. Jag tröskar – grannåkern är plöjd sen några dagar. Allt är precis som vanligt.

IMG_20160926_135912

 

11 oktober, 2016 av

Deppigt

Det har klagats endel på vädret denna sommar. Det tänker jag inte göra nu. Själv har jag inte ens börjat skörden ännu, men det har att göra med mina ibland dumma ideer om att det är bättre att låta vår Herre sköta torkningen än St1. Jag brukar säga att det gäller att spänna gummibandet så långt man vågar men släppa just innan det smättar en på fingrarna. De flesta år har jag lyckats bra med mina ideer,  endast ett år 2004 blev det riktigt dyrt.

Få se hur det går i år.

Det jag däremot tänkte nämna några rader över är en sak som börjar komma emot mer och mer och som känns allt annat än bra. Man träffar bekanta bondekollegor på byn och antingen får eller ställer (beroende på vem som hinner först) frågan om hur det går med skörden. När man själv berättat får man sen höra att ”Nä, jag har givit upp och slutat, sålt bort eller arrenderat ut”

Att det gäller en och annan i åttioårsåldern och uppåt kan jag väl smälta men numera rör det sig allt oftare om bönder i yngre medelåldern.

Vart är detta land och denna värld på väg egentligen? Är det faktiskt så att man måste ha 1000 hektar för att kunna hålla på med lantbruk. Visst ser jag ju själv också vart lönsamheten pekar, det går som kattsvansen neråt och att betala för att arbeta är det väl inte så många som vill, så visst, på det personliga planet förstår jag naturligtvis besluten, men på ett nationellt och hållbarhetsplan tycker jag det bara är så bottenlöst eländigt.

För varje nerlagt jordbruk blir det nationellt sätt färre arbetsplatser och vem som tjänar på det, det vet inte jag.

För varje nerlagt lantbruk minskar vår självförsörjningsgrad i händelse av nån kris – som verkar lura runt hörnet vilken dag som helst.

Visst, antalet hektar som odlas kanske är detsamma men ingen kan få mig att förstå att det nationalekonomiskt sätt kan finnas en finess i att slå ihop två arbetsplatser till en. Men ändå räknar många på det viset.

Det spelar ju ingen roll, är det frågan om investeringsstöd, byggande, maskiner, slakterier eller vad som helst – det skall vara stort. På vilka villkor som helst.

Sen finns det ju också inbyggt i mina gener att ett lantbruk inte är någonting som man spelar rysk roulette med på kvartalsekonomins altare. Det är i alla fall ett arv efter folk som slet hårt för det dom trodde på och kunde. Ett slit som nu ungtupparna och karriärhönsen tydligen är beredda att offra nästan till vilket pris som helst.

Undrar i mina sämsta stunder hur många år till jag själv orkar simma i uppförsbacke motströms. Det kanske kommer den dagen – Gud förbjude – då även jag står i lunchkön för att inta min lunch med ett utländskt namn och morötter från Polen och berätta för personen bakom mig att jag arrenderat ut. Kanske möjligen arrendera ut. Möjligen. Men att sälja mina fäders jord – det skulle jag ändå inte klara, varken med känslan eller förståndet inkopplat.

1 september, 2016 av

Det var inte jag

Det var någon här på Bloggen för ett tag sen som skrev ett överflödigt inlägg under den dumma rubriken ”Nästan onödigt nöjd” Om någon tänker påstå att det var jag tänker jag neka som Petrus. Och OM det mot förmodan var jag var det säkert inte mitt fel. Eller åtminstone inte uppsåtligt…..

Till saken. Det som såg så jättefint ut i slutet på juli har gått i baklås så det bara smällt om det. Regn i ungefär 20 dagar bitvis riktigt hårt har förvandlat en toppensäsong till en riktig katastrof. Eller åtminstone håller det på att bli.

En tur genom kulturlandskapet härom dagen var så nedslående att det inverkade menligt på nattsömnen. Det fanns ställen där vattnet nådde upp till axen och det fanns också ställen där uthus och torkar stod omringade av vatten. På många andra ställen var speciellt havren helt platt och även på vissa ställen var det svår liggsäd i vetet, något som inte precis brukar hända.

På något sätt verkade kornet ha klarat sig bäst och det tror jag beror på att kornsorterna börjar vara förädlade till så kortväxta att dom klarar hot uppifrån bättre. Det värsta ändå är väl det att det inte slutat regna ännu idag, nästan en vecka efter detta. Visst har ån fört iväg översvämningsvattnet och där är situationen någorlunda normaliserad men skadorna finns ju förstås kvar, och dom kommer inte att reparera sig mera i år.

En bild av en havreåker tagen på måndag kväll i Närpes. Ser riktigt illa ut och det värsta är att det blivit bara värre under veckan som gått.

DSC_0204

 

En annan bild av läget på måndag kväll. Det är sannerligen ingen fröjd att titta på.

DSC_0213

Det märkliga var att jag på onsdag var en sväng till Seinäjoki och kunde konstatera att bara några kilometer österut var situationen en helt annan. Österom Teuva var tröskning i full gång på många ställen, och inte såg vegetationen speciellt illa ut heller – snarare tvärtom.

Nåja, vad lär vi oss av detta. Intet nytt under solen, när man skall få sin utkomst av jorden är det inte människan eller EU som styr utan det är nog vädret. Det nyckfulla vädret som kan förvandla en blivande succé till en fullbordat fiasko på några timmar. Fast det var ju ingen överraskning förstås.

Nu har det gått några dagar sedan bilderna togs och jag påbörjade texten ovan. Läget har blivit bättre och tröskningen har nog kommit igång här i regionen. Men mycket elände skall nog genomlidas innan snön faller (om den nu inte råkar komma om två veckor förstås). All liggsäd skall plockas upp av jorden och mycket värdelöst spannmål skall tas tillvara. Redan nu hör man rapporter om mörk havre och nästan svarta veteåkrar. Lägg då till energiprisen för torkningen och det urusla spannmålspriset – då är nog bondens leende för länge sedan satt i halsen.

En enda fördel var ju att jag hade riktigt bra semesterväder – tre första veckorna i augusti. Eftersom det regnade sgs hela tiden kunde jag faktiskt unna mig lite ledigt och det är mig inte ofta förunnat.

Men som sagt – nån bloggtext om några toppenförhållanden – det har inte jag skrivit, bara så Ni vet!

24 augusti, 2016 av

Suck!

Man kunde kanske tänka sig att jag suckar över vädret, och är väl nog fallet också, men inte i just nu. Detta är en suck över människor djupa, kanske inte okunskap, men låt oss säga tanklöshet.

Händelseförloppet var följande:

Jag diskuterade en helt annan sak än lantbruk på Facebook häromkvällen. Som sig bör kom ju vänners ovänners vänner med i diskussionen, som dessutom initierats av någon mig obekant. Vad det handlade om minns jag inte ens. Plötsligt var det en för mig helt främmande ung tjej som behövde en metafor för ett dumhuvud och då tog hon till termen ”outbildade bönder”. Detta gjorde att jag surnade till och kanske något fult upplyste henne om att de som hon benämnde ”outbildade bönder” nog har gett henne flera tallrikar mat än vad hennes fina ”utbildade” vänner någonsin kommer att förse henne med..

Det kanske var lite onödigt provokativt men det häpnadsväckande svaret fick mig att inse att så var nog inte fallet. Hon skrev:

”Det finns nog ingen bonde som nånsin försett mig med en tallrik mat. Jag skaffar min mat av mellanhänderna”

Ridå

23 augusti, 2016 av

Om ved, sommartid och lite väl mycket regn

Det finns ett talesätt som säger att man märker att en bonde blivit gammal när han inte pratar om något annat än ved. Huruvida det stämmer eller inte så vet jag inte, men hursomhelst, nu skall jag  tala om ved.

Precis som allt annat så har ju behovet av ved ändrats över tid, och uttrycket ovan kommer säkert från den tiden när man stod och föll med att klara vintern beroende på om man hade tillräckligt med ved. Som med så mycket annat är det inte lika på-liv-och-död idag, men visst, vedhanteringen tar nog sin gilla tid även den.

Själv är jag uppfödd på olja. När jag var barn på sjuttiotalet var oljan billig, har sett en anteckning om ett brännoljepris på 9 penni litern vilket gjorde att ingen drogs med ved, annat än i sytningshus och hos backstugesittare (har alltid undrat vad en backstugesittare är för något, benämningen användes ofta förr) Idag har ju oljan fått stå tillbaks för andra energiformer, och hus värms ju med både det ena och andra, själv har jag faktiskt skam till sägandes oljeeldningen kvar.

Det kommer sig av att jag mellan åren 93-05 arbetade ett dygn och var ledig tre, och således hade bra tid att både fixa ved och elda. I början på 2000-talet hade jag funderat klart, oljepannan skulle ut och här skulle byggas värmecentral. En värmecentral som skulle försörja båda bostadhusen på tomten och sedan en varm hall som då ännu fanns bara i andanom. Det gör den för övrigt än idag. Jag hade räknat och räknat och åter räknat och kommit fram till att det skulle vara en kombinerad värmecentral med ved och olja som reserv, det var det enda vettiga. Således kontaktade jag husrörgurun Östen Ivars som blankt vägrade ens lyssna på mig. ”Du skall inte bygga nånting, du skall elda med olja så länge pannan håller, det är enda vettiga alternativet för dig” menade han. Och inte ens han anade hur rätt han skulle få, ett år senare var katastrofen ett faktum när mitt arbete ändrades till kontorstid, fem dagar i veckan med lediga helger. Vem står då och hugger 70-100 m2 ved och eldar alla kvällar. Inte jag åtminstone. Det tog dock ett antal år innan jag riktigt insett hur rätt han hade men än idag har nog den befintliga oljeeldningen stått pall mot alla uträkningar gällande alternativ. Detta berodende på olika omständigheter som bla att vårt hus är nästan för stort för att bergsvärme skall bli lönsamt etc etc.

Det som däremot är väldigt synd är att jag inte har ett dubbelsystem där man kunde elda tex sommartid med ved för varmvattnet men som huset är byggt så skulle det bli så opraktiskt så det skulle vara nästan omöjligt.

Det som däremot finns i huset är en Tulikiviugn och den används flitigt vintertid, både som mysugn och värmekälla även om jag nog är lite besviken på dess funktion som det senare.

Så till själva veden. Av någon anledning har jag lyckats åstadkomma en vedhanteringskedja som är för effektiv för mig. Trots att jag i de flesta fall är lite på efterkälken och allmänt senfärdig så är det lite tvärtom med veden. När jag har hållit tillbaks så mycket jag kan med vedproducerandet en säsong, då har jag tillverkat cirka 3 ggr mer än vad jag eldar upp. Mycket av det beror på att det runt gården finns en uppsjö av träd, mestadels björkar som borde bort av rent estetiska skäl, och redan där har jag för mycket vedmaterial.

Jag kallar inte mig själv för vedhuggare, vedfabrikör passar bättre.

IMG_20160723_131811

Den blivande veden lyfts upp med Avanten till vedklyven som gör sitt jobb och sen åker den ner i storsäckar som jag sen lagrar eller fäller omkull, lite beroende på dag. På något sätt måste det finska lynnet passa väldigt bra för att bygga och konstruera vedklyvare, det finns ju en uppsjö på markanden och alla verkar vara väldigt bra. Jag har haft min sedan 2002 och varit nöjd hela tiden. Om jag skulle vara tvungen att göra motsvarande mängd ved med Fiskarsyxan och motorsågen skulle det nog ta sin tid – man borde nog använda enheten år istället för som nu ett par kvällsstunder. Det tar ungefär 20-30 minuter att göra en löskubik, lite beroende på utgångsmaterialet. Hur som helst, jag producerar mera ved än jag konsumerar och borde väl egentligen fundera på att sälja, men då borde det nog vara lövträdsved och inte den saliga blandning som jag håller mig med, dessutom borde man nog ha nån form av maskinell tork om det skall funka bra. Som det nu är väntar min ved ca 4 år på att bli uppeldad och det funkar bra, men någon större lönsamhet ligger nog inte i den verksamheten.

Om man nu skall se en baksida med dylika maskiner så kan det väl nämnas att vedmaskinen är den enskilda maskin som förorsakar flest dödsfall och svåra personskador i de finländska jordbruken. (störst antal lindriga skador uppkommer när man hoppar ner från traktorhytten) och det kan jag nog tro. Även jag har fått uppsöka vård efter närkontakt med bettet och det blev några stygn i handen för något år sen. Men en viss försiktighet rekommenderas nog.

Bara för att nu då bevisa att jag ännu inte är gammal så skall jag också tala om lite annat än ved. Nämligen om sommar- och vintertiden. Jag brukar försöka framhålla att jag är Finlands största förespråkare av klockomställningen, jag tycker den är rent ut sagt genialisk i den form som den nu används. Sen kan jag väl förstå vissa yrkesgrupper där den kan var till nån slags harm, djurhållare och folk med tidtabeller ja, men åtminstone för mig funkar den utomordentligt utmärkt.

Varför skriver jag om sommartiden nu då, i augusti när inte omställning är det minsta aktuell. Jo för att jag vill påminna om att det är just nu i dessa tider som vi konsumerar största nyttan av densamma. Det klagas ofta högljutt just när klockorna skall ställas, men få pratar om det nu i augusti. Därför vill jag försynt påminna om att här i Österbotten skulle vi ha mörkrets infall redan runt nio nu om vi inte hade sommartid. Det tycker jag är på tok för snabbt denna årstid. Man vill nog gärna jobba till 22-tiden i dagsljus när möjlighet ges.

Till sist ett konstaterande. För några veckor sedan konstaterade jag att vi haft en fin sommar utan dess mera regn. Borde jag inte ha gjort. Sen dess har det regnat nästan dagligen här hos oss, men mest bara just här. När man passerar Saxbacken söderut eller Fållbäcken norrut upphör regnet för att sen börja på samma plats igen när man kommer hem. Nu räcker det med regn – tack

12 augusti, 2016 av