Författare: Kalle

Jag kastar en blick på klockan och konstaterar till min förskräckelse att den redan blivit 13 juli. Mitt senaste inlägg är daterat i april. Hur det nu blivit så kan jag inte ens själv begripa, men på något sätt har tiden slutat räcka till riktigt totalt och bland dom saker som fått stryka på foten har varit bloggskrivandet. Nu hoppas jag att det inte handlar om något permanent läge utan en tillfällig förvirring som pågått ett tag nu. Själv tror jag väl inte att jag har fått mera att göra nu än förr, men efter 50 verkar det nog som om saker och ting skulle tendera att ta längre tid i anspråk än förr. Tyvärr.

Andra haken har varit att jag inte haft så mycket att skriva om, både vårbruk och försommar har jordbruksmässigt gått nästan som på räls, våren var lite sen men sen har vädret varit riktigt snällt och givit egentligen all man kan önska från odlarperspektiv. Vatten har kommit då det behövts och solljus och ditåt värme har också funnits i tillräcklig mängd.

Odlingsplaner för 2017 var inställd på ganska stor areal raps, men den sena våren gjorde att jag gjorde omfall på hela planen och nu bland annat för första gången sen början på nittiotalet odlar enbart korn och havre, förutom då  solrosor och vall – det senare helt nytt för mig.

Dock ser man en sak helt tydligt nu, vilket jag nog anat lite smått. Det är nog den areal som plöjdes i fjol höstas som ser absolut bäst ut, tätt följd av den areal där rapsen stod i fjol, båda dessa skiften är en fröjd att titta på och när man mäter SPAD-värdet där så är det också helt bra (ca 45) trots att gödeslgivan medvetet hölls lite i nederkant (av kostnadsskäl) Vad gäller de åkrar varifrån plogen hållits borta i några år nu så kan man nog se en klar försvagning av beståndet. Sen finns det ju den andra vågskålen där man sparar pengar och tid genom att lättbearbeta, men sämre växt, det får man definitivt.

Ett annat märkligt fenomen som inträffade i år syns på bilden nedan. Det är havrebrodd i lättbearbetad kornstubb som är fotograferad i början på juni.

Som synes ser bilden ut som hämtad ur en skräckfilm och vad detta beror på kan jag inte för mitt liv begripa. Varannat såvarv har inte grott alls, men ändå såpass mycket att man ser att det är nånting sått där. Döm sen om min ännu större förvåning (och lättnad) då jag tre veckor senare kunde konstatera att det nog ordnat upp sig, även om nog inte åkern kommer att dela med sig av någon rekordskörd.

Vädret har som sagt varit optimalt åtminstone i våra trakter, något som vi inte är speciellt bortskämda med. De senaste 10 åren har det ju antingen varit för mycket regn alternativt exceptionellt torrt vilket inte är att föredra något av det.

Nu har den tid av året kommit då man inte kan hjälpa till så mycket mera, det blir som det blir. Men bra ser det onekligen ut. Med allt annat utom priserna och jordbrukets läge överhuvudtaget. Men det vet vi ju alla.

Som avslutning lägger jag in en bild som inte har nån annan gemensam nämnare än att den i mina ögon är vacker.

Ute är det samma datum som inne, men inte samma väder som det borde vara den här årstiden. Inne är det torrt och plus 20 grader, ute är det nån enda plusgrad, om det är regn eller snö som hävs ner beror på när man råkar titta ut – det varierar. Vi har den 26 april och vädret inbjuder inte till utomhusaktiviteter. Just nu borde alla förberedelser vara igång för årets höjdpunkt – vårbruket, men fortfarande ligger hemmanet stilla och traktorerna har inte ens ställt väckarklockan på ringning.

Själv fördriver jag tiden med att fundera, grubbla, tänka, oroa mig – kalla det vad Ni vill

Låt mig göra en sak fullständigt klar från början. Jag har alltid älskat mitt kall som jordbrukare, alltifrån dagarna på sjuttiotalet när man rusade hem från skolbussen, kastade in väskan och frågade av mamma var pappa var och harvade, och sen bar det förståss iväg dit och sen satt man i dammet på David Brownen hela kvällen och skumpade och njöt, ända tills mamma måttligt road hämtade mig. Jag trodde klockan var sex, men den brukade vara närmare tio. Sen har det rullat på genom åren, vissa små dippar, men alltid i grunden meningsfullt och oftast roligt och i takt med att yrkeskunskapen tilltog gav höstens skördar oftast en stor tillfredsställelse för egot. Egentligen är det nog precis så ännu – jag mår sällan så bra som på åkern och att göra saker man själv tycker man är bra på, vad kan ge större tillfredsställelse.

Men nu har något hänt

Jag inbillar mig att jag alltid månat om naturen och mångfalden där. Visst har jag besprutat bort ohyra men ändå tycker jag samvetet överlag varit gott. Jag har följt med hur jorden sett ut och jag har lidit när inga maskar funnits, men glatts när dom återkommit. Min yrkeskunskap har bestått av att kunna läsa vilka åtgärder den hårda legjorden behövt och när, den har också bestått av att kunna ge rätta givor gödsel med tanke på börs och miljö, och kanske framför allt har jag tyckt om att planera växtskyddet, rätt preparat rätt dag i rätt mängd har belönat mig mångfalt, och oftast har det lyckats.

En annan glädje har varit maskinerna. Jag har försökt köpa alla maskiner (utom tröskan) nya och sen hålla dom i tio år. En ny maskin har alltid varit belöningen för arbetet och lite har man nog känt sig som ett barn på julaftonen när en ny maskin kommit till gården.

Sådär har det rullat på och precis just sådär skulle jag vilja att det rullade på även in i framtiden. Cirka 40 ha har känts passligt för mig, jag har aldrig dagdrömt om flera hundra hektar eller nån monstertröska utan det har varit bra som det har varit.

1994 kom förstås EU och rörde till ett och annat, men då var jag såpass färsk bonde att jag i det närmaste föddes in i EU tiden och kanske inte hade riktigt kläm på hur det var innan så det var kanske inte så svårt att acceptera.

Men som sagt – helt plötsligt är man inte säker på någonting. Förändringarnas tid sveper över jordbruket och nu verkar det gå fort. Mitt i allt vaknar man en morgon med en känsla av att tåget gått – och man missade det. Idag räcker inte inkomsterna till för några maskinköp alls och man får stå och se på hur maskinparken åldras. Detta samtidigt som tekniken går framåt och det skall vara GPS och Internetkontakt från snart sagt alla maskiner. Visst gillar jag också teknik, men när man känner att man inte hänger med så känns det surt. Dessutom är ju alla maskiner idag så kostsamma att även om man skulle lära sig hur dom fungerar så finns det inte en enda mikroskopisk möjlighet att inhandla något sånt, man kan inte betala 50000 för en såmaskin när man får vara glad om odlingen ens bär sig själv.

Missförstå mig rätt nu, det kan inte vara meningen att man skall bruka 40 hektar med maskiner för många hundra tusen och som är så effektiva att man sår allt på en dag – det är inte det som bekymrar mig, det är det att man nästan inte ens för pengar kan köpa nya bra men små redskap – dom tillverkas knappt ens längre. Tillverkarna satsar allt på odlare med arealer som knappt nån i Finland – än mindre i Österbotten har.

Det som dock bekymrar mig allra mest är den ekologiska odlingen. Inte för att jag skulle ha något emot den – tvärtom, att kunna odla naturenligt är väl det bästa som kan finnas, naturens eget kretslopp har fungerat i tusentals år och det är helt säkert det enda hållbara i längden, men för mig personligen blir det ett om inte olösbart så åtminstone ett svårt problem. Inga kostnader för gödsel eller bekämpningsmedel, vissa dyra maskiner kan lämnas bort och grödorna blir dyrare och stöden högre, jovisst, det låter tilltalande, men hur gör man när kunskapen helt saknas och klockan har slagit 52? Om jag missar en besprutning idag så uteblir skörden nästan helt – det ser lergräset till. Tistlar och flyghavre – hur gör man med dom. Säkert finns det metoder, men att lära sig dom med kanske 10 odlingssäsonger kvar, det är lättare sagt än gjort.

Sen har jag inte huvud heller till att ta ställning i debatten för och emot ekologisk odling. Jag vet ju själv hur mycket kemi jag lägger ut på åkern och jag tycker själv att det är mycket måttligt. Men visst kan jag ha fel där, riktigt ordentlig kunskap i ämnet saknas. Odlingsföljd och alternativa grödor, det har jag tänkt på i all värld så även markstrukturen är ditåt i skick – åtminstone så långt min kunskap räcker till. Tanken på naturens kretslopp som sköter sig själv har alltid tilltalat mig. Jag är av den åsikten att varenda djur och varenda växt som finns behövs till någonting, låt det så vara en fästing, en råtta eller en varg. Alla finns vi till för varandra och människan är bara en obetydlig del av allt. Så långt är jag nog ganska ekologisk men sen finns det en annan sida också. Är lite Round-Up verkligen slutet för kretsloppet och kan det vara fel att tillföra lite konstgjord kväve för att flera människor och djur skall få mat? Vem vet – åtminstone inte jag.

Hur som helst, om man idag är en konventionell bonde som odlar alldeles för små arealer och inte har djur som räcker till för att producera gödsel till egen mark, då känns det nog lite som om man står på stationen och tittar på tåget som gick. Lönsamheten är dålig, byråkraterna jagar en, miljöorganisationerna tar flyget till orter där man sammankommer och fördömer dagens jordbruk och kanske man har rätt, återigen – vad vet jag.

Ändå förmår jag mig inte till att ge upp, må så vara att man inte passar in i dagens fyrkantiga modeller, men jag har en bergfast åsikt om att varenda hektar odlingsjord kommer att behövas så länge mänskligheten finns. Även mina ynka trettiosju fyller nog sin plats i kretsloppet – både i år och nästa år. Och det måste vara bättre att vi delar på den – det kan inte vara meningen att endast en bonde med jättemaskiner brukar hela arealen i Närpes. Det vägrar åtminstone jag med en dåres envishet att omfatta.

Visst det finns en hel del mittemellanlösningar att ta till, det går att odla vall och grönträda, det går att arrendera ut och visst finns det andra lösningar också, alternativa grödor som kummin eller bondbörna, visst har jag funderat över sådana också, men ingenting av detta känns som en permanent och hållbar lösning på varken den mentala eller ekonomiska biten.

Härom kvällen kom -lite som ett brev på posten – ett program i Sveriges TV, det hette den sista skörden och var nog så tankeväckande. Det var väl lite grann av allt det jag funderat på i komprimerad form, fast ännu djupare och mer dramatiskt. Det handlade bland annat om hur mycket odlingsjord som “dött” på bara femtio år, kanske inte i Finland, men i Amerika och var det nu var. Om jag nu tolkade programmet rätt så sades det inte att det direkt var den ekologiska odlingen som var kartan bort ur eländet, utan mera att ge upp intensivodlingen och börja tänka på annat än pengar i odlingen. Jo, det är ganska lätt att säga när man vet att de flesta bönder idag går på knäna och de inkomster som finns att hämta oftast hänger samman med just stora enheter och intensivodling.

Nåja, någon riktig intensivodling på det sättet tycker jag inte att hålls med, som sagt, växtföljden har nog varit i skick under hela min tid, men det är detta med Eko-odling som plågar mig mest. Hur är det med argumentet att maten inte räcker till åt alla om vi alla började Eko-odla. Kanske är det så men vad hjälper det då om konventionell odling lik förbaskat tar död på jorden. Hur är det med alla överfaret med traktor som behövs vid eko-odling. Det skall ogräsharvas och så vidare, hur är det med Round-Up i förhållande till fossila bränslen. Vilket är bättre? Finns det överhuvudtaget någon som vet, eller har vi alla bara en övertygelse och stänger inputen för andra argument?

Mycket mera skulle jag vilja säga men hur som helst så är det nog min övertygelse att små enheter är till större gagn för samhällsekonomin än några få stora. Som jag har sagt förr – jag missunnar ingen att “göra det bra” och förstora, men när samhället börjar uppfinna verktyg för att underhålla stora enheter på bekostnad av små – då undrar jag nog om vi inte är på väg mot “Den sista skörden”

I mitt förra inlägg där jag ondgjorde mig om reservdelshandeln på internet, eller snarare min egen oförmåga att utnyttja den så skall jag nu fortsätta på samma tema, men nu handlar det om sökande av information.

För inte så länge sedan var en traktor eller en motorsåg eller dylikt mest att jämföra med en enrummare – dvs man begrep hur dom fungerade rätt enkelt. Nuförtiden är det som alla vet inte riktigt så och om någon ännu skulle tvivla på det så kan man med fördel läsa Nisses inlägg om Fiaten en gång till – precis så är det. Nu är Nisse en god reparatör själv och framför allt inte rädd att försvara sig själv med skruvmejsel när det behövs – tyvärr spelar jag inte själv riktigt i elitserien när det gäller såna här saker.

Därför behöver man hjälp och information för att komma framåt. Som tur är finns ju internet, kunskapens källa där allting finns. Tyvärr är det lite som något stort köpcentrum strax utanför centrum, det sägs att ALLT finns men tyvärr brukar det jag vill ha och behöver sällan finnas där. (om nån försökt köpa reservdelar på Prisma tror jag Ni vet vad jag syfte på)

Alltnog – åtminstone för mig är nog en sprängskiss av ett föremål närmast ett måste om man skall komma vidare i projektet. Personligen tycker jag att det vore självklart att en tillverkare / försäljare vid nyleverans även levererar en vettig reservdelskatalog, men så är sällan fallet. Några undantag finns förståss, Avant och Amazone kan nämnas som märken som har bra dokumentation att tillgå, lite på olika sätt, Avant har absolut ingenting på nätet, men vid leverans kommer en hel del med, gällande Amazone är det tvärtom. På nätet finns sgs allt.

Hur som helst, det bästa vore ju förstås att allt fanns fritt tillgängligt på nätet men nu är inte fallet riktigt så. Då får man börja söka. Och hittar förmodligen ingenting. Visst, helt utan nytta har jag inte varit av nätet under åren, men ändå förvånas jag över hur dåligt med info åtminstone jag hittar. Tyvärr verkar jag vara i något slags mellanläge för den infon som jag kommer över är antingen för komplicerad eller för enkel. Nu senast hade jag problem med momentomvandlaren på Ford-grävmaskinen och skulle ha velat se hur den var uppbyggd, men nej, det lät sig inte hittas. Visst, verkstadshandboken hittad jag – konstigt nog, men den var på 1250 sidor på engelskt fackspråk så jag gjorde som jag brukar – gav upp.

På tal om engelska så kan det också gå som för något år sedan. Jag skulle byta dörrhandtaget på en amerikansk bil men kom inte riktigt åt sista skruven. Tittade på nätet – hittade lite text om det som jag inte helt förstod, så jag chansade och körde det genom Google översätt -den ständiga källan till glädje- och fick i retur följande text på ren svenska: “Skruven kan sitta hårt åtdragen, använd vid behov bogserbåt”

Sen måste jag ju nog säga att det finns undantag – i våras när Simultan krånglade skickade Härmäläiset ett riktigt bra utdrag av serviceboken till mig på e-post, bra så, men varför kan man inte få den i sin helhet när man handlar – det skulle spara bort så många problem.

Det värsta är ju att det idag är många saker som är så oerhört enkla bara man vet hur man skall göra. Det berättas en historia om en Volvo där startspärren gått i baklås. Bilen hade garanti i kraft (detta hände någonstans i Sverige) så det kom en kille från Volvo i Göteborg till verkstaden. Han bad att alla i verkstaden skulle gå ut, sen tog det 20 sekunder utan verktyg för honom att kvittera bort problemet och bilen var fixad. Exemplen är många, Nissan som vi hade ett tag på jobbet vägrade starta en kväll. Han som körde med den ringde en kompis som kunde berätta att om man låste och låste upp dörrarna fem gånger så var problemet löst – vilket det också var. Detta stod det förstås inte ett ord om i handboken. Där står det bara hur blinkersspaken fungerar och att man helst inte får tvätta bilen med annat än orginaltvättmedel. Nys!

Sen är det kanske inte bra att vara för snabb heller i fingrarna. När jag köpte första Avanten 2005 och var på servicekurs till Tammerfors så berättades följande historia. Någon någonstans i Finland hade köpt en ny Avant och ringde någon vecka senare till fabriken och begärde sprängskiss på motorn. Nya Avanten startade inte. Till saken hör att den Avantserien orkar inte starta om hydraulpumpen är inkopplad. Om detta blev kunden förstås upplyst och sen var det tyst en stund i luren varpå uppringaren sa; “Jo, där var nog felet men jag behöver fortfarande sprängskissen eftersom jag behöver kunna sätta ihop motorn igen”

Maskinisten är förstås ett bra forum på nätet, men det tar massor med tid att läsa igenom allt om man tex söker på “Startproblem Zetor” och det mesta är ändå irrelevant information. Nej, nätet är säkert helt bra, men bäst vore ändå om inte tillverkarna / leverantörerna skulle panta på sin kunskap.

Jag vill göra en sak klar direkt från början. I mån av möjligheter handlar jag ALLTID lokalt och använder lokala verkstäder. Jag har sett så många exempel på vad ett stamkundsförhållande kan betyda när nöden är som störst så jag betalar gladeligen lite mera till en lokal handlare i de allra flesta fall. Dessutom vill man ha dom lokala verksamhetsidkarna i behåll även i fortsättningen, och även om priset ibland kan avskräcka så menar jag nog att det kommer tillbaks på ett eller annat sätt.

Då detta är klargjort övergår jag till undantagen från denna regel – något som vållar mig ständigt huvudbry.

Man hör ju och läser nästan dagligen (Nisses blogg är ett bra exempel) om hur enkelt det är att hitta information och billiga delar på Internet. Jag borde inte vara för gammal (hänvisning till Nisse igen) men jag får inte det att fungera trots många försök.

Visst har även jag handlat delar på Internet och hittat det jag sökt, men enkelt har det inte varit, och billigt har det inte blivit.

I höstas frös handtaget på Birchmeier tvättmedelssprutan sönder. En ganska enkel plastdel som dock inte tål nån köld alls, något som jag även provat förr. Då berättade lokala handlaren att det inte ens var ide att köpa en reservdel för den var nästan lika dyr som sprutan. Detta var något år sen och då tänkte man lite annorlunda så jag köpte en helt ny spruta för 400 euro. Nu tänkte jag ge mig den på att leta upp ett handtag på nätet och började förstås i Finland. Inget napp. Hittade dock delen i USA, Q-spray hette företaget. Handtaget kostade 18 euro så jag beställde två, för det lär ju komma minusgrader igen i höst.

Nu var det bara det att innan alla frakter och momsar och gud vet vad lagt på så kostade hela kalaset 118 euro, något som jag INTE tycker att är billigt för två plasthandtag, dock mindre än 400 för ett, så jag beställde i slutet på januari.

Paketuppföljningen fungerade bra, det sändes så småningom av i Arizona och låg i London i två veckor och fastnade sedan i Amsterdam. I torsdags kom paketet – det hade då gått 10 veckor efter beställning. Enligt paketuppföljningen var paketet fortfarande kvar i Amsterdam, men på själva paketet stod det att det var avsänt från Polen.  Undrar just…….

Nåja, hur som helst innehöll det precis rätta delar så slutet gott allting gott, men inte billigt, inte enkelt och framför allt inte snabbt.

Sådär tycker jag det är med allting, det berättas om billiga traktordelar från Kina, jag hörde om en elfönsterhiss till en Honda personbil som kostade 190 euro i Finland och senare beställdes från Kina för 9 euro. Andra tycks hitta men inte jag.

Ett försök med att beställa skyddsskal till telefonen var visserligen billigt, men kvaliteten och passformen var så eländig att dom åkte i soporna nästan omgående. Sen köpte jag ett skal för 10 ggr mera på affär, det passade perfekt och håller bra ännu idag.

Sen handlar det ju också om att hitta delarna på nätet, något som jag inte heller tycker är speciellt lätt. Vissa saker har jag nog hittat, men det mesta som jag söker lyckas jag inte hitta. Ändå sägs det att ALLT finns på nätet.

Däremot måste jag erkänna att jag aldrig blivit dragen vid näsan, jag har alltid fått det jag beställt och det som överenskommits har åkt från kontot. Lite spännande var det dock 2007 när jag beställde två ljuddämpare till en renoveringsmotorcykel från Thailand och hamnade på förhör till tullen i Kaskö och misstänkt knarkkurir. “Vem köper ljuddämpare från Thailand om det inte är något skumt inblandat” löd frågan från tullkillen. Dock ändå bra så, vem vet vilka pulver som kunde ha gömts i rören, något som också är en otrevlig baksida av denna globala handel som verkar gå så bra för andra och inte alls för mig.

I nästa blogg skall jag berätta om fler problem med Internet……

Häromdagen fick jag via en kanal höra följande omdöme om Bondbloggen: “Det kunde vara lite mera varierande. Nu handlar det om en fiffig pensionär, en riktig bonde, en udda fåraherde och en löntagare”

Bästa replikör. Oavsett hur galet man kan tycka att detta är och att vi på något sätt skulle vara udda får i hagen så är det tyvärr precis just såhär verkligheten ser ut idag. Jag kunde vara den första att beklaga utvecklingen om någon frågar mig, så jag håller i princip med. Detta då  inte specifikt gällande Bondbloggen, för jag tänker inte desto mera kommentera en verksamhet där jag själv är ett av hjulen, men verkligheten i det riktiga livet, det som pågår utanför våra dörrar varje dag.

Precis just såhär har det blivit. Jag läste så sent som idag i vår lokaltidning om när bönder för 25 år sedan tände vårdkasar för att visa sitt motstånd mot EU. Jag var själv en stark motståndare till EU då, och är det nog ännu idag också, även om jag nog mjuknat med åren. Idag inser jag väl att Finland svårligen kan stå utanför EU, men ändå tror jag världen skulle vara gladare utan dylika multikolosser.

Om det sen är EU eller Marknaden eller Sipilä eller Gud som styrt det finländska jordbruket dit där det är idag, det vet jag inte riktigt, men väldigt konstigt har det blivit. Precis just så konstigt som inledningen gör gällande. Draget ur ärmen och högst empiriskt skulle jag säga att det är just precis så, en del är fortfarande riktiga bönder – precis som Christer då -, förutsatt att man blir “riktig” om man har en New Holland och odlar morötter, kanske det är så, inte vet jag. Däremot vet jag att många av mina kollegor på slätten sedan länge är det som kallas pensionärer – precis som Nisse då – men fortsätter med sitt värv därför att ingen direkt vill stiga till och ta över, av ekonomiska skäl förstås, och man har för starka band till sitt jordbruk för att släppa det till salu. Sen hur många “udda fåraherdar” det finns har jag ingen koll på, men visst finns det idealister som kämpar på som när lössen simmar uppförsbacke i tjära, och som bara gett sig fanken på att det skall gå för att det måste, men gör det på bekostnad av Mercedesen, Thailandsresan och shoppingturerna på lördagarna som många andra unnar sig per rutin. Åtminstone jag kan låta mig imponeras av dessa inte alltför vanligt förekommande individerna, må dom sen vara udda fåraherdar, konstnärer, musiker eller bara annars idealister.

Till slut några ord om löntagaren. Av vår typ finns också många, precis av samma orsak som pensionärsgruppen. Själv ställde jag i tjugoårsåldern upp målet att vid 45 skall jag börja leva på jordbruket. Det tycker jag fortfarande, men det tycker inte marknaden, och nu har jag väl börjat inse att tåget har gått, det kommer aldrig att ske. I grund och botten tycker jag det är ett misslyckande, men ett misslyckande som jag varken är skyldig till eller på något sätt ensam om. Här kan jag inte låta bli att citera bonden som vann på Lotto och fick frågan vad han skulle göra med pengarna? Svaret blev: “Jag fortsätter väl med jordbruket tills dom är slut”

Hur som helt – intet är som förr. För bara 40 år sedan var det ytterst få bönder i Yttermark som samtidigt var löntagare, nu är det precis tvärtom. Antalet svinfarmer är ensiffrigt, hönsfarmerna knappt ens det. Var detta skall sluta vete fåglarna, men någon lycklig utveckling är det absolut inte.

Så oavsett om man gillar det eller inte så är det nog en pensionär, en löntagare och en udda fåraherde tillsammans med en och annan riktig bonde som skall hålla landskapen öppna och naturens mångfald i skick i framtiden. Om det inte händer något riktigt oväntat och bra. Kanske att vi får tillbaks postbussarna! (Dom som känner mig vet vad jag menar)

Nu sitter man här igen. Med datorn och en hög tidskrifter framför sig. Projektet är att få ordning på snurret i huvudet och det lyckas precis lika bra som alltid – dvs inte alls.

Februari är av hävd den månad på året när det är absolut svårast att hålla ordning i huvudet. Det är ungefär vid denna tid som odlingsplanerna behöver göras och misstagen från tidigare år skall rättas till. Visst vet man ju precis vad som gick fel under fjolåret, men vad man skall göra åt det, det är en helt annan sak.

Jag är såpass gammal att jag minns den “enkla” tiden. Konstgödseln var billig, utsädet var dyrt. Alltså löste man det med att använda eget utsäde år efter år och ösa på med absolut maximalt med konstgödsel. Y-normal hette det allmänt använda märket och av det lade man ut så mycket man bara vågade med enda broms, att man ville undvika liggsäd. Varje år fick man förstås liggsäd för sorterna var stråsvagare och som sagt, gödeseln billig. Växtskyddet var också enkelt – det hette åtminstone på vår gård Hormotuho och var ett pulver som bet på gud vet vad, det vet jag inte om man ens tänkte på, det var ju bara något som skulle göras. Hormotuho var ett pulver som hälften spreds för vinden av redan i det skede man försökte blanda till det i sprutan.

Det var då – nu har vi nu.

Först skall man sätta sig in i stödcirkusen, vad får man, vad måste man, vad skall man, och hur skall man optimera förhållandet mellan stöd och produktinkomst. Egentligen kör man av vägen redan här för som vi alla vet, regelverket har för länge sen tagit ut skilsmässa från bondförnuftet, och man borde vara geolog, miljöingenjör, ekonom, och kemist för att ens våga öppna en instruktion i ämnet.

När man är klar med det ovanstående -och det blir man inte eftersom förståndet sätter gränserna- så kommer nästa tankenöt. Vad skall sås på vilka skiften och med vilken gödsel? Borde man fundera på delad gödselgiva eller allt på en gång. Hur är det med pris och efterfrågan till hösten? Lönar det sig att sträva efter optimal skörd med avancerade produktionsinsatser eller är en sansad användning att föredra och ger det då möjligen bättre lönsamhet? Livets stora fråga. Gödselsorter finns i mängd och massor och man skall räkna kväve och fosfor i förhållande till vad markkarteringen och EU kräver, och det är väl i sig inte hela världen, men när man helst skulle vilja köpa bara en sorts gödsel och att sen välja och anpassa till alla skiften, det kräver sin bonde. Själv har jag bara 10 basskiften så jag borde antagligen ha vett att vara tyst, det finns ju dom med nästan 100 men man är ju sina egna problem närmast.

Allt det ovanstående är ändå någorlunda hanterbart ända tills man slår sig ner med katalogerna med bekämpnings- och sjukdomsmedel. Av någon anledning står det i både Eepee-Agris och Kesos kataloger att just dom har de bästa preparaten. Ho vet som Krösa-Maja sa. Att beställa preparaten till kommande sommar tar både på plånboken, men också på nerverna. Hur påverkar det lönsamheten och hur skall man tänka? Är Diclorpop bättre än Fluoxipyr och klarar mitt vete sig utan en dos av Proticonazol? Det vete f-n.

Sådär får man hålla på. När man sen lägger till att det skall funderas på jordbearbetning, mikrober i jorden och konventionell eller lättberarbetning, hur minimerar man bränsleåtgången och får någon slags slags skörd i retur, det är då det börjar snurra rejält. Det är nu man har använt geologens, miljöingenjörens, ekonomens och kemistens kunskap – utan att besitta någon av dessa kompetenser.

Härom kvällen kom jag i samspråk med en granne och kollega som hållit på med denna verksamhet precis lika länge som jag, dvs sen slutet på 80-talet. Vi hade precis samma uppfattning, men gör så gott man kan, man försöker fundera och optimera, man drar ifrån och lägger till – och i slutändan är det bara en faktor som har någon betydelse – vädret.

Vi har båda misslyckats med utsäde, gödselgivor och val av bekämpningsmedel men tyckte oss ändå kunna säga att om vädret är gynnsamt kan man få misslyckas med det mesta, men en säsong med dåligt väder hjälper ingen konsonantrik blandning i världen upp, ej heller några kilo kväven hit eller dit.

Hur som helst så har några saker satt sig i huvudet på 27 odlingssäsonger och det är följande:

• Att köpa nytt certifierat utsäde varje år är definitivt lönsamt, betningen och sorteringen är klar och hanteringen lätt
• Det finns ingenting som tyder på att mera konstgödsel automatiskt ger bättre skörd.
• Bekämpningen av ryps- och rapsbaggar är väldigt tveksam, naturen sköter dom bättre än man tror. Jordlopporna är en värre fiende.
• Sjukdomsmedel ger utan tvekan bättre skörd, men om den är ekonomiskt lönsam annat än i korn är ett stort frågetecken.
• Ogräsmedel behöver inte var dyra – dom billiga funkar lika bra.
• En liten dos tilläggsnäring i broddstadiet är mumma för alla växter.
• På våren finns inget som heter för tidigt (utom gällande ryps) och på hösten finns det inget som heter för sent.

Nu skall jag starta upp Peltotuki och försöka plöja vidare genom okunskapens våtmarker och försöka gissa hur vädret blir nästa sommar. Kommer det att gå bra? Ho vet.

Det är som sagt vädret som avgör allt – tror jag