Författare: Mats

Jag är 42 år, gift och har en son på nio år. Min fru jobbar som lågstadielärare, så mitt jordbruk är ett enmansföretag. Jag har varit jordbrukare sedan 2001. Innan dess hann jag jobba 6 år som lantbruksrådgivare inom växtodling och ekonomi. Gården har ända fram till hösten 2009 varit en mjölkgård, men numera bedriver köttproduktion med dikor och en del växtodling. Det är känslosamt att lämna en produktionsform som funnits på gården i generationer, men samtidigt spännande att ge sig i kast med något nytt och lite obekant. Tanken är i första hand att sälja kalvar vidare till specialiserade uppfödare, i framtiden kan också egen uppfödning komma i fråga. En riktigt intressant tanke är att själv slakta och sälja köttet direkt till konsumenter, som jag börjat testa i liten skala. Växtodlingen har bedrivits ekologiskt sedan 1995 och husdjuren sedan 2010. Ekoodlingen passar gården rätt bra och gör enligt min mening produktionen lite mer spännande. Spänningen är visserligen på gott och ont, går det bra är det extra kul men går det åt pipan svider ordentligt.

Skador

Det verkar vara veterinärtema på Bondbloggen den här helgen, både på Heisala
och i Östensö.

En av kvigorna, Cherry, skadade hornet rätt ordentligt. Antagligen har hon
stångats med nån av de andra och det har gått för hårt till. Kornas horn är
inte ben rätt igenom utan består av ett hårt ytskikt (ungefär som en
hornformad nagel) och innanför är det mjuk vävnad. I Cherrys fall har hela
det yttre skiktet helt lossnat och fallit bort. I hornen sitter blodkärlen
väldigt ytligt och redan vid en liten skada kan det blöda ganska kraftigt.
Jag putsade såret och sprejade på med desinfektionsspray. Det hade blött en
hel del och sprayen är blålila till färgen, så nu är hon röd och blå på
halva huvudet. Hon ser rätt makaber ut faktiskt. Däremot mår hon bra, äter
och idisslar helt normalt och är i gott skick allmänt taget så det går ingen
nöd på henne. Blödningen slutade nästan helt av sej själv, men efter att ha
diskuterat med veterinären snörde jag också av blodtillförseln till hornet
för att hjälpa läkningen lite på traven. Hornen skrapar i lite här och där
när korna rör sig och om det börjar blöda igen varenda gång hon är lite
oförsiktig tar det längre tid att läka. Snörning är ändå ett ingrepp som
inte är helt bra, så den får bara vara på ungefär ett dygn. Den skall bort
senare idag.

Även om det verkar gå bra är det alltid mentalt stressande med sjuka djur,
precis som Sonja också skriver. Det går ju inte att fråga dem hur det känns,
om det värker eller nåt annat. Inte heller kan man förklara att hon skall
stå stilla när jag rengör såret eller att desinficeringen är för hennes eget
bästa, hon tycker bara det är obehagligt.

Mötesvecka

Den här veckan har haft mötestema. I går hade vi en träff med ett 15-tal ekologiska djuruppfödare där vi diskuterade vad vi kan göra för att öka tillgången på ekologiskt nötkött. Det produceras en massa ekokalvar i vår region, men eftersom det finns för få specialiserade uppfödare går en hel del av de här kalvarna till konventionell uppfödning. Råvara och efterfrågan finns alltså, det är bara ett litet mellansteg som saknas.

I diskussionen konstaterade vi att en bromskloss för de flesta verkar vara att ungtjurarna skall gå på bete första sommaren. Det innebär att man i många fall har dem ute i hagen när pubertetshormonerna dundrar på som värst. Det är inte helt ofarligt, vare sej för skötaren eller eventuella grannar de träffar på om de rymmer ur hagen. Att den ekologiska produktionen var lönsam var det ingen som ifrågasatte, det är de rent praktiska aspekterna som orsakar frågetecken.

Vi beslöt att fortsätta med att reda ut en del frågetecken kring betet och hur man hanterar den sidan. Några av de närvarande överväger att satsa mer på den här nischen, skall bli spännande att se var det landar.

Avvänjning

Idag skall jag göra lite smärre ombyggnader i ladugården för att senare kunna avskilja de kvarvarande kalvarna från sina mammor. Det är en rätt känslosam tillställning, för kor har också moderskänslor och är oroliga för sina avkomlingar när de försvinner. Tyvärr hjälps det inte, kalvarna kan om de utvecklas tidigt bli könsmogna så småningom och jag vill inte ta risken att tjuren hinner betäcka dem när de är så här små.  Om det sker kommer de att kalva vid c. 15 månaders ålder  vilket rent utvecklingsfysiologiskt är det alldeles för tidigt och inte helt ofarligt heller.