Författare: Mats

Jag är 42 år, gift och har en son på nio år. Min fru jobbar som lågstadielärare, så mitt jordbruk är ett enmansföretag. Jag har varit jordbrukare sedan 2001. Innan dess hann jag jobba 6 år som lantbruksrådgivare inom växtodling och ekonomi. Gården har ända fram till hösten 2009 varit en mjölkgård, men numera bedriver köttproduktion med dikor och en del växtodling. Det är känslosamt att lämna en produktionsform som funnits på gården i generationer, men samtidigt spännande att ge sig i kast med något nytt och lite obekant. Tanken är i första hand att sälja kalvar vidare till specialiserade uppfödare, i framtiden kan också egen uppfödning komma i fråga. En riktigt intressant tanke är att själv slakta och sälja köttet direkt till konsumenter, som jag börjat testa i liten skala. Växtodlingen har bedrivits ekologiskt sedan 1995 och husdjuren sedan 2010. Ekoodlingen passar gården rätt bra och gör enligt min mening produktionen lite mer spännande. Spänningen är visserligen på gott och ont, går det bra är det extra kul men går det åt pipan svider ordentligt.

Farligt

Jag läste på nätet att en man från Alajärvi blivit ihjälstångad av en tjur. Hans bror är skadad med överlever.

Såna händelser stämmer till eftertanke. Djur är oerhört intressanta att arbeta med, men man kan ändå inte räkna med att veta var man har dem i alla situationer. Speciellt tjurar i “tonåren”, vilket det här torde handla om, kan vara helt oberäkneliga. Egentligen är det inte alltid säkert att de vill nåt illa, men när en uppspelt tjur på 500 kg vill “skoja och buffas lite” kan en 90 kg:s karl skadas rejält.

Häromveckan träffade jag en kollega som för nåt år sedan blev anfallen av en tjur med lynnesfel (han var alltså onormalt aggressiv). Resultatet var om jag minns rätt hål i huvudet, 10 knäckta revben, två spruckna ryggkotor, brutet käkben, krossad armbåge, ett hål i halsen (hornet missade tack och lov halspulsådern) och rejält med skador i ansiktet. Enligt läkaren hade bonden knappast överlevt om han varit 5 år äldre eller haft sämre grundkondition.

Djur är härliga att jobba med men kräver att man är uppmärksam. Å andra sidan går det inte att hålla på med dem om man skall gå och vara rädd hela tiden.

Kall lösdrift

Idag var det utgödslingsdag. Korna går i en kall lösdrift, alltså i en oisolerad byggnad, och jag skrapar ut gödseln med traktor och schaktblad. Ibland gödslar jag ut varje dag, ibland varannan och nån enstaka gång var tredje dag. Hur ofta beror på vädret. Fuktigt väder kräver att man skrapar rent oftare. Faktum är att för oss som har oisolerade system är fukt ett större problem än köld. Det får gärna vara -15 utan att det blir några som helst problem, korna hålls rena och torra. Däremot är intervallet -5 till + 5 inte så värst trevligt, det är betydligt fuktigare och går mycket mer halm för att hålla korna rena. Och då måste man också skrapa ut gödseln oftare. Just nu går det rätt bra att skrapa rent varannan dag, så jag räknar med att göra det nästa gång på lördag.

Efter att ha skrapat rent lyfte jag in en halmbal i ladugården. Halmen bildar en bädd i övre ändan av huset, där en del av djuren sover. De djur jag köpt in har alla tillbringat hela sina liv i ladugårdar med stora boxar men jag har liggbås som korna skall sova i. Båsen har fem cm tjocka, isolerade madrasser och är rätt bekväma, men ännu efter fyra månaders omställning är det fortfarande ett par äldre madammer som inte riktigt accepterat tanken på att sova i bås. Kor är vanedjur. För att de här konservativt lagda inte skall behöva ligga på betonggolvet har jag gjort en halmbädd som jag fyller på vid behov. I sinom tid kommer de nog alla att övergå till att sova i båsen, men förändringar kräver lite tid ibland.

Själva ströarbetet går enkelt. Jag lyfter in balen och sen sköter tjuren Trisse och ett par kor själva sönderdelningen. Det brukar ta några minuter att stånga sönder en bal och de inblandade är riktigt uppspelta av uppgiften. Trisse som är en mogen man med stor livserfarenhet försöker upprätthålla en viss distanserad värdighet, men inte ens han klarar av att lägga band på leklusten när de andra skuttar omkring i den knastrande halmen.

Snörik vinter

Den snörika vintern förorsakar en del intressanta situationer och då menar
jag inte bara för VR. Idag skulle jag hämta balar från ett skifte en bit
hemifrån. Skiftet ligger alldeles bredvid landsvägen, så det är plogad väg
ända till åkerkanten. När jag kom fram upptäckte jag dock att landsvägsdiket
var helt igendrivat och snön hårdpackad av all snöplogning. Det var helt
omöjligt att hitta vägtrumman där man skall svänga in på åkern trots att jag
plumsade runt ett bra tag. Jag vet att diket är rejält djupt, så att chansa
på att svänga in i blindo var inte att tänka på. Hade jag kört ner med
traktor och vagn och missat trumman hade jag garanterat inte kommit upp för
egen maskin.

Det var bara att ta skeden i vacker hand och ändra planerna. Jag fick hämta
foder ett annat skifte i närheten. Detta kändes lite dumt eftersom jag var
inom 20 meter från balarna, men ibland är man tvungen att anpassa sig efter
de förutsättningar naturen bjuder.

Rymlingar

Häromdagen sålde jag mina första halvårskalvar till förmedling. Jag hade föst ihop de tre kalvarna i en box precis vid dörren in till gamla ladugården. Tanken var att få in dem i gamla sidan eftersom det skulle gå lättare att få in dem i lastbilen därifrån. Jag öppnade dörren och gick igenom den själv för att visa att det inte var farligt. Trots det tog det bortåt 10-15 minuter innan de vågade sig igenom dörren. Väl inne tog det däremot max 15 sekunder att hitta en dörr jag glömt att regla, få upp den och rusa ut på gårdsplanen…

Förrymda djur skall inte jagas utan lockas hem, så jag hämtade ett ämbar kraftfoder att ha som lockbete. När jag väl kom ut var de redan dryga 100 m från gården, trots att de fick vada i knädjup snö. Något som jag också fick nöjet att göra. När jag nästan kommit i kapp dem kom de på att det nog var en dålig ide att springa åt det här hållet, så de vände och sprang förbi mej upp mot ladugården igen. Samtidigt som jag sprang tillbaka hemåt ringde jag min pappa och en granne för att få lite hjälp.

Kalvarna rundade ladugården och begav sig (förstås!) ut mot byvägen. Det är ju självklart mycket bekvämare att jogga där än i snödrivorna. Vid det här laget var jag rätt arg och svettig, kalvarna var väl bara svettiga. Upp på byvägen kom de och fortsatte springa, nu söderut. Byvägen slutar vid riksväg åtta och jag såg redan för min inre syn hur kalvarna sätter av uppför landsvägsviadukten i Bennäs med mej lunkade efter i överhalare och gummistövlar.

Undrens tid är dock inte förbi. Exakt när de kom till infarten till vårt hus kommer grannen jag ringt för att få hjälp körande och kalvarna viker in mot gården igen! Perfekt timing! Hade han dykt upp 30 sekunder senare eller tidigare hade vi inte lyckats. Jag vände om, brakade tillbaka genom skogen som en vansinnig älg för att genskjuta dem och tillsammans med min pappa lyckades vi bromsa dem när de rundade ladugården för tredje gången denna förmiddag och styra in dem genom en dörr. Känslan när jag drog fast dörren gick inte av för hackor. Kalvarna formligen ångade av svett, vilket väl jag gjorde också.

Min morfar brukade citera en bekant som sa att “husdjur och barn gör livet innehållsrikt”, och idag instämmer jag.