Rymlingar

Häromdagen sålde jag mina första halvårskalvar till förmedling. Jag hade föst ihop de tre kalvarna i en box precis vid dörren in till gamla ladugården. Tanken var att få in dem i gamla sidan eftersom det skulle gå lättare att få in dem i lastbilen därifrån. Jag öppnade dörren och gick igenom den själv för att visa att det inte var farligt. Trots det tog det bortåt 10-15 minuter innan de vågade sig igenom dörren. Väl inne tog det däremot max 15 sekunder att hitta en dörr jag glömt att regla, få upp den och rusa ut på gårdsplanen…

Förrymda djur skall inte jagas utan lockas hem, så jag hämtade ett ämbar kraftfoder att ha som lockbete. När jag väl kom ut var de redan dryga 100 m från gården, trots att de fick vada i knädjup snö. Något som jag också fick nöjet att göra. När jag nästan kommit i kapp dem kom de på att det nog var en dålig ide att springa åt det här hållet, så de vände och sprang förbi mej upp mot ladugården igen. Samtidigt som jag sprang tillbaka hemåt ringde jag min pappa och en granne för att få lite hjälp.

Kalvarna rundade ladugården och begav sig (förstås!) ut mot byvägen. Det är ju självklart mycket bekvämare att jogga där än i snödrivorna. Vid det här laget var jag rätt arg och svettig, kalvarna var väl bara svettiga. Upp på byvägen kom de och fortsatte springa, nu söderut. Byvägen slutar vid riksväg åtta och jag såg redan för min inre syn hur kalvarna sätter av uppför landsvägsviadukten i Bennäs med mej lunkade efter i överhalare och gummistövlar.

Undrens tid är dock inte förbi. Exakt när de kom till infarten till vårt hus kommer grannen jag ringt för att få hjälp körande och kalvarna viker in mot gården igen! Perfekt timing! Hade han dykt upp 30 sekunder senare eller tidigare hade vi inte lyckats.  Jag vände om, brakade tillbaka genom skogen som en vansinnig älg för att genskjuta dem och tillsammans med min pappa lyckades vi bromsa dem när de rundade ladugården för tredje gången denna förmiddag och styra in dem genom en dörr. Känslan när jag drog fast dörren gick inte av för hackor. Kalvarna formligen ångade av svett, vilket väl jag gjorde också.

Min morfar brukade citera en bekant som sa att “husdjur och barn gör livet innehållsrikt”, och idag instämmer jag.

Författare: Mats

Jag är 42 år, gift och har en son på nio år. Min fru jobbar som lågstadielärare, så mitt jordbruk är ett enmansföretag. Jag har varit jordbrukare sedan 2001. Innan dess hann jag jobba 6 år som lantbruksrådgivare inom växtodling och ekonomi. Gården har ända fram till hösten 2009 varit en mjölkgård, men numera bedriver köttproduktion med dikor och en del växtodling. Det är känslosamt att lämna en produktionsform som funnits på gården i generationer, men samtidigt spännande att ge sig i kast med något nytt och lite obekant. Tanken är i första hand att sälja kalvar vidare till specialiserade uppfödare, i framtiden kan också egen uppfödning komma i fråga. En riktigt intressant tanke är att själv slakta och sälja köttet direkt till konsumenter, som jag börjat testa i liten skala. Växtodlingen har bedrivits ekologiskt sedan 1995 och husdjuren sedan 2010. Ekoodlingen passar gården rätt bra och gör enligt min mening produktionen lite mer spännande. Spänningen är visserligen på gott och ont, går det bra är det extra kul men går det åt pipan svider ordentligt.

4 reaktioner till “Rymlingar”

  1. påminner om den gången vi fick jaga hem korna från andra sidan ån…det är lite värre att få dem att simma tillbaka över 🙂

  2. Ingela: ja, det vet man aldrig. 🙂 Det är det som är en del av både tjusning och fasan med att ha djur.

  3. He-he, det verkar bekant. Vi hade ju 25 mjölkande ända fram till 1975 så hela min barndom och ungdom hade vi kor. Jag var nästan 30 år då vi sålde dem och gick över till veteodling. Speciellt på våren då kalvarna släpptes ut var det verkliga cirkusen. Och då kvigorna stack till skogs måste hela byändan uppbådas för att söka efter dem.

Kommentarer är stängda.