Författare: Nisse

Jag är bonde i n:te led på Bosas rusthåll i Hindersby som troligen är kring 1000 år gammalt - ingen vet så jag kan lika gärna påstå det. Nån vanlig bonde är jag inte för jag gick i skola och blev elektronikingenjör och forskare i teoretisk datateknik vid Tekniska högskolan - senare docent och professor. Men det var mest hobby och extraknäck för jag har bara missat en vårsådd och det var då jag var i Dragsvik. Sedan 2004 är jag heltidsbonde till 150 %. Allt är heimlaga och jag har bara skrotmaskiner som jag reparerar och bygger om själv. Med dagens priser är det inte möjligt att köpa nya. Dessutom bygger jag optiska fibernät på landsbygden. Det är inte alls mera så mycket arbete med sådd och skörd men desto mer med att bygga hus, reparera maskiner och ställa i ordning. Till det går numera 95% av all tid! Så jag bygger (sedan jag fick min första hammare och 10 kg spik till julklapp som femåring) och skruvar med maskiner, gräver i jorden och hugger i skogen på vintern. Och så måste fliseldningen skötas förstås. Mest hänger jag på nätet och diskuterar över hela världen.

Den som gräver en grop åt andra …

får 10 euro i timmen. I går grävde vi fram optofibernätets kopplingspunkt vid brorsans garage för att koppla till Nissas nya hus. Samtidigt kopplas vattnet till där. Vi har ju fiberkabeln i samma dike som vattenröret. Den här kabeln är den allra första biten som lades ned år 2003. Landets nästförsta byafibernät (en by i Österbotten hann fem dagar före oss då vår svets gick sönder).

Fiberkablarna är skarvade i metallburken och nu skall jag lägga in en ny burk för Nissas fiberkabel. Metallburkens alla uttag är upptagna redan. Den blå pelaren är vattenledningens avstängningsventil.

I dag rengjorde jag sprutan och ställde undan den för vintern. Nu skall fibersvetsningshuset (“hönshuset”) läggas fast vid MF-165:an och så blir det att svetsa. I dag hann jag inte för vi skrev under köpebrevet för försäljning av butiken (se Nu såldes byabutiken).

I går tog Pricken sin första sork och blev vederbörligen berömd och belönad. Bägge småkatterna är nu ute ganska mycket och tycks trivas med det. Och de har blivit goda vänner med Hobbe. Jag hann tyvärr inte få fram kameran då Pricken slickade Hobbe mellan ögonen men här ser ni att de nog kommer bra överens:

Sommaren är slut

I dag flisade vi hela årsbehovet – på 80 minuter … Med Christers stora flistugg (se fotot) så går det fort. Det var också slutet på en epok för nu satte vi för första gången flisen i den nya torken. Den gamla torken har litet flis kvar än men då den är slut så skall den torken rivas. Det var första skedet – testskedet – i fliseldningens historia på Bos-Sestu.

År 1983 köpte jag den första flismataren (som då var ovanlig) och kopplade den till vår gamla dubbelpanna. Den var inte dyr – bara 9000 mark – men det var ett nytt system som jag bara skulle pröva. Inte heller flistorken kostade mycket – jag använde den gamla kalluftstorken på bodvinden och köpte bara fyra gångjärn för att göra rvå tömningsluckor. Som transportsystem använde jag tömningsfickan och transportfläktarna i torken på ladugårdsvinden.

Men systemet fungerade alldeles för bra – så bra att testsystemet var i bruk tills för ett år sedan. Men nu är det utbytt mot ett större och bättre system och ny biovärmepanna. Det nya systemet är inte helt färdigt men har varit i funktion sedan förra vintern. Huvudsakligen är det mellanlagret som skall byggas ännu i höst. Och det skall jag börja med nu då höstbearbetningen är avklarad. Det tog en eftermiddag plus en timme att köra över allting med tallriksharven.

Men i kväll firade vi sommarens slut med höstkaffe på Hurtigs torp. Det är en tradition som fornminnesföreningen haft i omkring 50 år. Det är en speciell stämning då hopenbackarna förstärkta med mosabackarna och sminnsbackarna träffas i stearinljusets sken – det finns ingen elektricitet i torpet. Vi minns den gångna sommaren och tänder ljus för de medlemmar som gått till den sista vilan.

Välkonstruerat: Allting gick sönder tillika

En av orsakerna till att jag aldrig börjat jobba som ingenjör i industrin är att vi fick lära oss att konstruera maskiner där allting går sönder tillika. Om ett lager håller dubbelt längre än resten av maskinen så är det ju rent slöseri – eller hur ? I så fall är min engelska Ransome tallriksharv ytterst välkonstruerad. Fem lager gick sönder inom ett par varv på åkern …

Nå, jag betalade bara 5000 mark för harven – men inte är den mera värd heller. Tydligen var de gamla MF-traktorerna de sista bra maskiner som tillverkades i England. Nog skall lager hålla i 40-50 år minst. Själva harven är ganska trevlig men nu har den bara ett enda ursprungligt lager kvar (av åtta) och det ger väl upp andan snart det också.

Att byta lager är inget problem – utom då det är icke-standard. De här lagren är gjorda för fyrkantig axel … Så vad gör man då ? Jo, man svarvar ned lagrets axelbussning till standardmått (50 mm) och sätter dit standardlager. Problemet är att jag inte har någon svarv – nästan den enda verkstadsmaskin jag inte har.

Men nu råkar grannen, Niss-Arstu Holger, vara mycket verkstadsintresserad och han har en gammal stabil Arboga-svarv som väger nästan ett ton. Han har byggt alla möjliga maskiner själv men nu börjar åldern (90+) och besvärliga höftleder göra det svårt att stå böjd över svarven. Men huvudet är i prima skick och med litet handledning lyckas jag svarva ned lagren till lämplig diameter.

Sedan gäller det att bygga om lagerfästena för de ursprungliga passar naturligtvis inte. Med svets, pelarborrmaskin och litet allmän händighet lyckas det och snart kan man skruva fast de nya lagren. Tre lager måste jag bygga om innan jag kom ut på åkern igen. Det är lätt att byta reservdelar men det tar betydligt mera tid att bygga om en maskin. Så det behövs en titt på priserna för begagnade tallriksharvar vilket höjer motivationen riktigt ordentligt. En Väderstad Carrier (begagnad) går över 100 000 kronor.

Jag kom ett helt varv runt åkern och så var två lager till sönder. Men nu börjar Lantbruksvädret hota med snö så det är ingen tid att lappa ihop skräpet mera och då tar man till nästa åtgärd: Den söndriga axeln skruvas bort och så kör man med det som finns kvar på harven – det är i alla fall tre fjärdedelar :-).

Då det är panik så kör man så länge det finns nånting som skrapar i jorden bakom traktorn. Nu visade det sej att det på harven är framaxlarna som arbetar och att bakaxlarna närmast bara jämnar ut. Så resultatet blir inte så illa – bara litet ojämnt. Det är i alla fall utmärkt före – torrt och fint.

Tallriksharv är ett bra redskap. Jag körde tio hektar på sex timmar och då åt jag också under den tiden. Det gick att köra på hög treans växel och då var motorn inte ens ansträngd. Vilken skillnad jämfört med plöjandet …

Tanken är att blanda in halmen i jorden så den börjar ruttna snabbare. Dessutom blir man av med halmhoparna som håller fukten väldigt länge på våren. Jag tror inte riktigt på ren direktsådd för den blir alldeles för sen då halmen håller fukt. Men med en lätt bearbetning på hösten borde det gå att så i vanlig tid på våren. Och att köra ett varv med tallriksharven går mycket snabbt (ifall den håller ihop …).

Vild dag på vetebörserna

Vetepriserna har en tid gått nedåt och låg till och med en dag nätt och jämnt under 200 euro/ton men i dag tog de ett jättesprång uppåt. I Paris slutade vetet på 224 – upp 8 % på några timmar och i Chicago steg det 8,6 %. Orsaken var en ovanlig stor sänkning av skördeutsikterna i USA i jordbruksdepartementets rapport.

Behovet av vete stiger dessutom hela tiden och nu är förhållandet mellan lagren och användningen nere i 7 % – den lägsta siffran på 15 år. Det betyder att vi lever farligt och att det inte är så säkert att man kan ersätta den inhemska produktionen (som endel tycker man kan slopa) med import. Åtminstone blir det ganska dyrt. I maj kunde företagen köpa inhemskt vete för litet på 90 euro/ton men nu skulle import gå på mer än 240 euro/ton.

Men uppköparna här i landet har varit kvicka att sänka priset på vete som nu är 160 euro (Avena). Det uppmuntrar inte direkt till att satsa så mycket på veteodling.

Vetepriserna är minst sagt nervösa. Det kan kasta mycket bara på några timmar. Och det beror huvudsakligen på väldigt små lager. Lagren räcker bara i ett par, tre månader. Också små förändringar i skördeutsikterna ger då stora förändringar i priserna.

Personligen tror jag det beror på att de nya generationerna som växt upp med överflöd av billig mat inte har samma försiktighet som krigsgenerationen. Själv är jag född efter kriget men minns nog knappheten ännu i början på 50-talet med ransoneringskort. Och man blev upplärd att aldrig kasta bort mat. Nyligen läste jag hur en ledarskribent i Hbl tyckte det var fel att tvinga barnen äta upp maten. Men det är inte det som var efterkrigstidens lärdom. Man fick gärna äta litet men inte ta åt sej mer än man orkade äta upp. Det gav en tydlig signal att mat är värdefull – inte nånting man kastar bort hur som helst.

Jag tycker det lutar allt mer åt det hållet att välfärd och överflöd var en parentes i historien och att hårdare tider är på kommande. Och det är inte enbart av ondo. Människan behöver en tankeställare då och då. Vi skall bara hoppas att det inte blir en alltför snabb omställning. Med litet försiktighet och förutseende behöver det inte bli så svårt men med fortsatt slöseri kan fallet bli hårt.

Fast jag är ju väldigt gammaldags …

Nu såldes byabutiken

I kväll hade vi byabolagets stämma och beslöt enhälligt godkänna försäljningen av byabutikens fastighet. Det har inte funnits någon butik där på flera år och i snart två år har den stått alldeles tom utan värme. Så en epok är förbi.

Handelslaget0046 — Hindersby-Bäckby handelslag

I slutet på 30-talet blev hindersbyggarna osams med Lappträsk handelslag som hade en filial i byn och beslöt bygga eget handelslag. Det byggdes upp snabbt och då dörrarna öppnade så handlade ingen i filialen utom en gumma som köpte en trådrulle där för att hon inte hade hört att det nya handelslaget har öppnat. Berättar legenden …

Som mest fanns det över tio anställda och allt mellan himmel och jord handlades och kördes hem. Och det var en verklig mötesplats för hela byn. En del av tomten hyrdes ut åt banken som hade en filial där ännu då jag flyttade tillbaka i början på 80-talet. Posten fanns i samma hus.

I slutet på 80-talet började det gå sämre och handelslaget sattes i konkurs – kanske litet förhastat. År 1990 bildades ett byabolag för att rädda butiken Hindersby-Bäckby Service AB som köpte fastigheten. Jag var alldeles för aktiv i sammanhanget och fick som straff bli ordförande för styrelsen. Tanken var att det skulle vara rotation men alla vet väl hur det fungerar. Dessutom ansågs det att jag fick sitta kvar tills alla skulder var betalda :-). Det lyckades på litet över tio år men inte slapp jag styrelsen.

År 2003 efter två genomtorra somrar då brunnarna sinade började Lappträsk kommun gräva vattenledning i Hindersby. Den gick över vår gårdsplan och jag tyckte man inte kunde låta bli att slänga ned en optisk fiberkabel tillika med röret. Resten är historia.

HB Service AB skötte om byggandet av fibernätet så vi hade nu två ben att stå på. Det var tur för fastigheten gick på minus men fibernätet på plus (efter det dyra byggnadsskedet). Vi hade till sist inte ens råd att hålla byggnaden uppvärmd på grund av det höga oljepriset. Att riva skulle ha blivit alldeles för dyrt och att renovera närmare en halv miljon euro.Vi ville inte heller sälja huset till mer eller mindre skumma personer – vilket hade skett på en del håll.

Så då en bysbo med tusenåriga anor (nåja, litet ditåt i alla fall) frågade om han fick köpa fastigheten så tog styrelsen en positiv ställning och i dag också bolagsstämman. Det är bra att fastigheten kommer i användning igen. Det är bara att önska den nya ägaren lycka till.

Datanätet måste uppgraderas

Vi klarade oss ganska länge – över sju år – men nu måste datanätet uppgraderas. Jag började redan i våras men så blev det en liten paus i sommarbrådskan. Nu blir det i all fall att gå vidare eftersom kontakten till Internet blivit långsam på grund av en snabbt ökande trafik. Dessutom hade nån kopplat in routern (brandmuren) fel väg på nätet så de som inte hade sina anslutningar i skick (dvs. inte använde den fasta adress jag gett dem) fick bekymmer. Man får alltså ALDRIG koppla LAN-sidan (Local Area Net) utåt mot nätet utan bara till de egna maskinerna. Det är WAN-sidan (Wide Area Net) som skall kopplas till nätet. Annars börjar routern störa trafiken på nätet.

Folk som ringer säjer ofta litet ursäktande “När man nu ha blivi så vaanär me te nete” (Då man nu blivit så van vid nätet) att de nog behöver nätuppkopplingen. Den sparar en stadsresa då man skall betala räkningar – vi har nästan alla lokala bankkontor stängda redan. Så visst behövs nätet. Litet fibersvetsning blir det också för nya anslutningar och litet reparationer. I dag blev det bråttom att få kabel från Liljendal då grävarna (som skulle komma om två veckor) på morgonen ringde och sa att de är här om två timmar.

I dag bad jag om offerter på Internetanslutning med 100 Mbit/s eller mer man också reservanslutning där det räcker med 10 Mbit/s. Huvudsaken är att kablarna går åt olika håll så vi inte blir helt utan nät ifall nån grävmaskin råkar gräva av en huvudkabel – sånt händer. Priserna har i alla fall gått ned med 20-100 gånger på sju år (om man skall vara petig så har de förstås gått ned till mellan en tjugondedel och en hundradedel) … Inte så illa. Jag tror bara att 100 Mbit/s inte räcker så långt med den fart som trafiken ökar utan det blir snart nödvändigt med 1 Gbit/s – men där hickar operatörerna ännu och vågar inte riktigt ge offert. Men vi har inte problem inom lokalnätet – en fiber klarar av 10 000 Gbit/s ifall det gäller. Man är frestad att säja att det räcker i min tid men det finns mängder av dylika uttalanden i historien som folk numera skrattar åt (som då Bill Gates tyckte att 640 kbyte räcker som minne i persondatorer – nu har jag 10 000 gånger mer och det är nu på gränsen).

Om någon undrar hur det är möjligt att omkring 80 anslutningar kan använda en linje på 100 Mbit/s till Internet så är det därför att det är näst intill omöjligt för en datamaskin att få till stånd en trafik på mer än ett tiotal Mbit/s. Dessutom använder en maskin sällan linjen under mer än någon sekund med så hög hastighet – vanligen är medelhastigheten mycket låg då man surfar normalt. Men snabba linjer är ändå viktiga för att nätet skall uplevas som snabbt. Topptrafik på upp till 100 Mbit/s är vanliga men bara under korta stunder. Fildelning är ur nätets synvinkel en mycket effektiv teknik: Låg trafikhastighet som anpassas efter nätets belastning och mest sker under lågtrafik (på natten). Tyvärr motarbetas den av okunniga politiker och upphovsrättsmaffian.

Förkylningen sjunger till all tur på sista versen så det går igen att få nånting vettigt gjort. Ingen brådska för SMHI:s Lantbruksväder lovar bara högtryck och torrt i tiodygnsprognosen. Det torra vädret gör det lätt att köra tallriksharv och hämta hem den sista flisveden. Nu skall det flisas bara jag hinner få bort det sista vetet från nya torken – och sågat hål i väggen. Vi hinner väl ännu torka flisen ifall det fina höstvädret fortsätter – flis är mycket lättare att torka än säd.