Bondbloggen – Sida 189

Höselkväll

Man borde ju veta att man aldrig, och jag menar aldrig, ska tänka tanken att idag gör jag bara det nödvändigaste i ladugården för att komma in igen i god tid på kvällen. Kvällen är ett bra exempel på att det bara inte fungerar så 😛

Då jag gick ner möttes jag av vår tjur Allan. Han hade kommit ut från kättan och ville inte fara in tillbaka. Efter en kvarts arbete hade jag dock lyckas lura in honom tillbaka till sina kompisar. Allan är ingen gårdstjur, utan en några månader gammal tjurkalv som vi genomtestat och nu väntar vi på svar. (Mera om genomtestet i ett senare inlägg)

Efter att jag fått in honom tillbaka gick jag mot roboten och konstaterade att Andra som låg i en box bredvid hade börjat kalva. Allt frid och fröjd tills jag märkte att kalven var fel väg. Om kalven kommer fel väg, d.v.s. med bakbenen före, så gäller det att vara snabb. Kalven börjar nämligen andas så fort navelsträngen brister och om den då ligger med huvudet neråt i fostervattnet är risken stor att den drar i sig vatten och kvävs. Fastän kalven var stor lyckades kon krysta ut den nästan helt och hållet själv ,lite fick jag hjälpa till med att dra. Snabbt gick det och kalven hade inte hunnit dra i sig desto mera vätska, lite fick jag lyfta henne från bakbenen men hon verkar pigg och kry. Då mamman heter Andra efter Sandra, så måste väl kalven få heta Kiandra, eller vad?

Efter att jag jagat in Allan ytterligare två gånger och fått allt annat gjort hade klockan redan hunnit bli halv nio. Fem timmars kvällspass, inte precis vad jag räknat med men färdigt blev det också! 🙂

Hönsnamn

Hönsbesättningen jag berättade om kring julen fick som tidigare nämnts sin upprinnelse i början av sommaren när junior fick överta tre vita Leghorn-hönor och en tupp av en bekant. Alla djur skall ha ett namn, så även hönsen. Sonen gav dem rejäla hönsnamn som Värpan, Vita Madammen och Kam-illa (hon hade en ovanligt stor kam). Tuppen fick det mer kulturellt klingande namnet Tuppelius. Den nyblivna hönsägaren gick in för projektet med hull och hår, vi byggde ett litet hönshus (som förstås fick heta Kuddnäs), ordnade utehage och han tillbringade timmar med att umgås med hönsen. De fick hålla till i ett hörn på gräsmattan och det var riktigt gemytligt att följa deras pickande, kluckande, sandbadande och vilande under syrenbusken hela sommaren.

Tyvärr blev vi tvungna att avliva Vita Madammen och Kam-illa under sommaren och i stället införskaffades Nougat (en Faverolle-kyckling) och Vanilj (en liten blandrashöna som vi inte riktigt vet vad hon är). De fick sina respektive namn på basen av färgen, Vanilj är naturvit och Nougat – ja, nougatfärgad. I slutet av sommaren dog också Tuppelius av hög ålder och vi behövde alltså en tupp. Där införskaffades Choklad (en brun Leghorn) och en Faverolle-tupp. Tuppens namn förorsakade en del huvudbry eftersom vi tyckte han borde få nåt i linje med damernas Choklad/Vanilj/Nougat-serie. Skall han heta Mignon eller Tryffel? Kinuski? Dajm? Till sist kläckte sonen det uppenbara namnet; han skall självfallet heta Tuppla. Tuppla Shuffle, om man skall vara riktigt nogräknad.

Så va de is

Dagen före jag for till Geta drogs sista båtarna upp. Jag for på fredag, det var några grader på minus den morgonen och blåste kall nordan vind, upp till 17-18m/sek i byarna enligt väderstationen på Fagerholm. Klockan var ca halv 8 när vi for hemifrån, jag parkerade alla kassar och Mathias i storpulkan och drog iväg med honom inbyltad bland fårfällar och filtar. Till bilen, runt via bron. Vi tog god tid på oss. Båten gick inte förrän 10, men när man ska runt via bron kan man stöta på många problem på vägen. Dessa uteblev, tack och lov, bara sista 100-metrarna måste jag be Mathias gå själv sista biten, det fanns ingen snö och att släpa en pulka på ca 35kg över framtrampade rötter, gräs och stenar blir mycket svettigt. Men Mathias var nöjd med att gå, så det gick utan problem. Till och med bilen startade utan att gnälla, så dagen fick en bra start och fortsatte i samma anda.

Tillbakaresan gick också helt bra, söndag morgon, klockan 9 gick returen. Skillnaden var nu den, att medan jag varit dessa få dagar i Geta hade isen växt till sej så pappa kört mönkkiä över på lördagen redan. Alltså, menföret gick mycket snabbt över. Ena dagen drar man upp båten och två-tre dagar senare är det gång is, ytterligare en dag kallt och det håller för 4-hjuling. Detta tack vare att vi bråkade den is som lade i december och bara ville småkrångla, så vi kunde åka båt länge och att isen längst inne i fladan låg bar, orörd och styrkte upp bra när graderna kröp ner mot -10 grader.

Så jag kunde på söndag glatt sparka mej över fladan med sparkstöttingen som pappa hämtat åt mej att komma över med. På det viset var det raka spåret att gå hem 🙂

När jag kom ut en bit på isen och stannade, så det blev alldeles tyst hörde jag med jämna mellanrm hur isen knakade och arbetade. Vattnet var antagligen påväg upp eftersom det vätte ringar kring borrhålen. Skulle jag inte ha vetat vad det var för ljud skulle jag antagligen ha skidat mej upp tillbaka på land, men det är skillnad på ljud och ljud, isen kan knaka på många vis, och knäcker det under fötterna är det inge bra tecken, om det inte är så att isen är hård och i spänning, då kan den, fast den håller, spricka där man går. Nåja, isen är ändå inget att vara 100% säker på ännu. Efter förklaringar av pappa, som har knatat runt på isen, borrat, hackat, riskat och kollat vet jag nu var jag kan gå, men absolut ingen annanstans heller, det är inte långt efter öppet vatten.

Ibland frågar folk, ”-håller isen?” Svaret vi brukar ge är ”-Jo, vi går nog över is” men att lova att det håller skall man inte göra. Det är lite så, att när man själv kör traktor över isen, då kan man lova att jo, det håller att gå längs traktorspåren.

Röjknoppningen förutspådde is till mitten av januari… stämmer ganska bra för vår del i alla fall. Spännande tider för ett ”väderfreak ”som mej 😉 Håller kylan i sej, blir det kallt så det lägger is utanpå också, eller kommer det att komma snö på blåis?

Purjo.

Kan tänka mig att en och annan före detta elev på trädgårdsskolan ”hajar” till då jag nämner purjon. Kanske någon fortfarande minns att jag menade att med ”blod, svett och tårar” skall purjon ur jorden. Purjon trimmades med kniv och ibland slant det till så blodet rann, svettigt var det på åkern vid upptagningen och tårarna rann av lökdoften när man stod med näsan i purjolådan vid putsningen. Och visst var det kämpigt ibland, som nybliven och ung arbetslärare (jag var bara 18 år när jag anställdes) ville man ju vara lite ambitiös och tog sig kanske lite vatten över huvudet ibland. På skolan hade vi en relativt stor purjoodling, som mest lite på 2 ha vilket motsvarade ca en procent av landets areal på den tiden. (Nu efter EG-anslutningen har landets purjoareal sjunkit till ca en tredjedel av vad den var innan. Så och våra egna purjoodlingar de omfattar numera endast ett par tiotusen plantor.)

Eleverna var duktiga och med betoning på ”learning by doing” jobbade vi tålmodigt på i ur och skur. Innan mellanstadiereformen hade trädgårdsskolans personal nästan uteslutande hand om alla ämnen så vi kunde ganska fritt byta timmar med varandra så att det som passade bäst för dagen blev gjort, ungefär som i ett eget företag. Senare när det togs med mera allmänbildande ämnen med inhyrda lärare blev det svårare att byta ihop timmarna. Minns att speciellt de elever som kom direkt från grundskolan hade stor arbetsiver och ville visa sig duktiga inför de som genomgått gymnasiet. Det här var då i början på -80 -talet och många av eleverna kom från gårdar med jordbruk och växthusanläggningar, de var vana att jobba hemma och hade, vill jag påstå, ett bättre tålamod än dagens ungdomar som kanske mera formats av de snabba rycken i datorspelen. Vi hade många praktiktimmar och vi jobbade från morgon till kväll, lite annat än nuförtiden då stor del av skoldagen består av håltimmar.

Ibland har jag funderat om jag var för sträng och krävande för de unga eleverna för visst märkte jag att de ibland blängde snett när jag kommenderade ut dem på jobb och så här efteråt har jag när jag träffat forna elever fått höra att ”noo hadd vi så leidon oåv de på skolan, dö va så streeng å stark så vi va så redd fö de”. Själv var jag ju nästan jämngammal med eleverna så jag bjöd nog till också för att visa hur jobbet blir gjort och en och annan elev försökte också utmana läraren med att skörda fler purjon för dagen 🙂 Vill på inget vis ta åt mig av äran men många forna elever är numera verkligt framgångsrika företagare och en och annan har faktiskt tackat mig för att jag lärde dem att hårt och målmedvetet arbete lönar sig.

Halkade väl in på ett sidospår, det var ju purjosäsongens avslutande detta inlägg skulle handla om. Säsongens purjo håller nämligen liksom kinakålen, som jag skrev om igår, på att ta slut. Lite finns det kvar att putsa i lagret men inom en eller ett par veckor är den slut och lika så bra det för hållbarheten har inte varit den bästa och det har tarvats en hel del jobb med att putsa och packa i vinter. Antagligen är den våta hösten en delorsak till svag hållbarhet, en del skördades ganska sent och det hann bli ett par kalla nätter innan vi avslutade skörden och jag misstänker att vattnet mellan bladen orsakade mekaniska skador då det frös vilket sen ledde till att mögel och annat elände fick chans att angripa purjon. Att den lättare blir smutsig då den skördas när det är kletigt och vått underlättar ju inte heller iordningsställandet för försäljning.

WP_001700 — Putsning, tvättning och paketering inför försäljning.

Kinakålen på slutrakan.

Den som har tänkt testa Charlottas woki woki gör bäst att inte spara det för länge för säsongen för inhemsk kinakål börjar vara på slutrakan, åtminstone för våran del. Nå i och för sig går det lika bra att göra detsamma på vanlig vitkål eller till och med bättre enligt kocken här i huset.

WP_001859 — Några lådor kinakål kvar men de går bra åt just nu så någon halvannan vecka till finns dom att fås.

Relativt hyffsat har dom stått sig i lagret trots att jag tyckte att kvaliteten varierade en del på grund av det blöta vädret vid skördetillfället.

Driftsbolaget

Igår var det allmän upprednings- och idéspånardag för Östensögårds växtodlingssammanslutning. Namnet till trots är det inte ett registrerat företag utan endast ett inofficiellt samarbete.

Grannen Jonas och jag har i åratal samarbetat kring växtodlingen. Jag harvar åt honom, han sår och tröskar åt mej, vi äger en vält tillsammans o.s.v.. Med tiden har samarbetet blivit så omfattande att vi blivit rätt beroende av varandra. Om den ene gör ett visst beslut kan det få konsekvenser också för den andre, även om han inte får vara med och ta själv beslutet. Därför gick vi 2012 ett steg längre och slog ihop våra åkerarealer när vi gjorde planeringen för årets odling. Båda gårdarnas areal betraktas som en helhet och ingår i samma växtföljd. Vi brukar hela arealen tillsammans som om det vore en gård och delar sen på försäljningsinkomsterna enligt areal.

Dels eliminerar det här dragkampen mellan ”dina grödor” och ”mina grödor” eftersom alla är ”våra grödor”. Dels ger det oss bägge en mer varierad växtföljd än nån av oss kunde ha ensam. Vi har fem-sex grödor vi laborerar med och det ger rätt goda möjligheter att få en vettig och fungerande växtföljd. Dessutom är det faktiskt ganska kul att plötsligt ha en arbetskompis i fältarbetet. Skattetekniskt och i EU-stödrumban är det fortfarande två enheter, det är bara det praktiska arbetet vi slagit ihop.

Namnet Östensögård är ett numera utdött efternamn som funnits i byn och vi tyckte det passade bra, speciellt om vi i framtiden börjar med nån form av egen förädling. (Min försäljning av nötkött har faktiskt redan skett under namnet Östensögård.) Ett alternativ som länge var med i namndiskussionen var ViAgro, men det avstod vi från efter långt och utdraget övervägande. Fast visst hade det varit ett klangfullt namn…

Saldot för dagen var att vi borde fundera lite mer på logistiken kring tröskningen för att höja kapaciteten, eventuellt borde vi också ha en blåsvagn till. Vi skulle gärna pröva på att odla lite senap nåt år och vi överväger att ändra strategi i gödselspridningen. Alltid finns det nåt att fila på.