Kategori: Bondbloggen

Gea till intensiven

För tillfället bor lilla lammet Gea i mitt badrum, även kallat intensiven.

Geas historia började den 8 mars då hon föddes av sin mor Eka. Hon har två starka bröder som tar för sej så mycket de hinner. Eftersom en tacka bara har 2 spenar brukar det ofta gå så att om lammen är tre är det en som blir utanför och när dom är så små behöver dom inte missa så många mattillfällen innan dom börjar krokna. Det här gissade jag att skulle komma att hända lilla Gea, så jag har matat henne lite extra morgon och kväll så att hon skulle hänga med lite bättre.

För någon vecka sedan hängde jag upp en lammbar åt lammen, för det finns några till som brukade få flaska men det är det lättare om de äter ur baren istället för att jag håller på och värmer flaska efter flaska. En lammbar kan man också kalla tutthink, det är ett ämbar med hål i som man med lite specialdoningar får skruvat fast nappar på så kan lammen gå och äta när de vill. Man kan dock inte hälla ljummen mjölk i den för då äter de sej fulla på mjölk. Det klarar deras lilla kropp inte av, men häller man kall mjölk i den så äter de lite åt gången. Sedan går de och värmer sej under värmelampa emellanåt så att de inte får för kallt.

Det här brukar fungera bra och de andra lammen lärde sej ganska snabbt. Men, inte lilla Gea. Jag höll lektion efter lektion med henne om hur man suger i nappen och inte biter i den för att det skall komma mjölk ur den, och jag tyckte hon började lära sej. Så igår och idag gav jag ingen varm mjölk åt henne, det visade sej inte vara så smart för idag när jag kom till fårhuset på kvällssidan för att klippa får låg hon och sov, jag pratade med henne, hon svarade inte. Jag drog klippstolen in i fårkätten. Gea bara sov och svarade inte. Då tänkte jag att nu är det någonting som är fel, hon som brukar vara så pratsjuk.

Jag gick fram till henne och tog upp henne i famnen, då kastade hon huvudet bakåt och fick ur sej ett litet, litet ljud. Då blev det fart på mej, nästan som i sjukhusserierna på tv började det snurra alarmlampor och sirener tjuta i mitt huvud, nu var varje minut dyrbar!  Jag värmde en halv deciliter mjölk åt henne, petade in nappen i munnen på henne och till min stora glädje sög hon sakta, skulle hon inte ha sugit skulle kanske hennes enda räddning vara sonden.

När hon druckit lade jag henne i ull som jag klippt av tackorna och där hade hon varmt och bra och hon sov i två timmar medan jag gav mat åt de andra fåren, sen tog jag henne under jackan och så fick hon komma med in och bo i en papplåda i mitt badrum.

Där sover hon nu, och medan jag sitter här framför datorn hör jag emellanåt något litet: bäää… som om hon frågade om jag är här. Anledningen till att hon fick komma med in och bo på intensiven inatt, är att hon nu behöver få en liten mängd mjölk, lite hela tiden och då är det lättare för mej om jag inte behöver springa ut till fårhuset varannan timme. Det är ungefär 150 meter dit, så det är inte så långt, men mitt på natten och i det eventuella regnet som utlovats känns det längre. Imorgon får hon flytta ut till fårhuset igen om hon repar sej, vilket jag hoppas och tror att hon gör.

Rökskadad apelsin

Så har då mitt Bondbloggande äntligen börjat.

Att blogga är någonting helt nytt för mej, men jag skall försöka mitt bästa att ge de som läser mina inlägg en liten inblick om vad det egentligen är som jag fyller mina dagar med. Att börja förklara allt vad jag håller på med, och hur jag lever i ett enda blogginlägg skulle bli ganska långt och tråkigt, därför kommer det att komma lite allteftersom. Tänkte istället börja med att helt enkelt berätta en liten del av min dag idag och om hur tankspridd jag var när jag rökte min apelsin.

Idag var det då riskbränning som stod på agendan. Varje vinter röjer och gallrar jag på fårens beten. Tar bort träd och buskar, lite vad det behövs för att ljusna upp i skogen så att det lättade går att gå där, och så att det förhoppningsvis ska börja växa mer gräs. Efter huggande blir det en massa riskor som skall brännas. Det är för att det ser snyggare ut, solen når ända ner till marken så gräset har lättare att växa, fåren hittar det och så är det bara besvärligt med en massa riskor i skogen där fåren skall gå och beta, och en massa andra fördelar.

Glad i hågen traskade  jag  med god fart till skogen med min ”vatukälka”. Det är en kälke som flyter ganska bra fram på snö, den är ca 40cm bred, 1 meter lång och medarna är ungefär 2cm breda. Den är mycket behändig när man vill ha någonting med sej ut i skogen som inte är alltför tungt men som man ändå inte riktigt skulle orka bära. Motorsågar, bränsledunkar och så vidare, i det här fallet en bunt med tidningspapper så jag skulle ha någonting att tända med. Jag parkerade den och ställde mitt mellanmål på den, en apelsin, och så började jag rota bland riskorna för att hitta passliga riskor och kvistar att tända och starta elden med.

Jag radade upp en prydlig hög, lade papper underst, kollade varifrån det blåste och tände på pappret på vindsidan. Det började brinna förvånansvärt bra och i min iver glömde jag att se efter var jag parkerat kälken. Gladeligen eldade  jag flitigt i några timmar och när en liten småhungerskänsla kröp sej på och jag tittade vart jag satte min apelsin, då fick jag syn på den, mitt i värsta rökmolnet stod den, visserligen någon meter från brasan, men när jag luktade på den så luktade den allt annat än apelsin.

Med min rökosande apelsin i handen beslöt jag mej för att gå till min mormor och tvätta den innan jag skulle börja äta den, inte för att jag brukar äta skalet, men för att jag inte skulle få så mycket av alla rökgaser på fingrarna. På samma gång kunde jag få en kopp kaffe och en pratstund.

Nya tag…..

Trots att detta är min 24:e säsong som självständig jordbrukare på egen torva så är mycket nytt i år. I och för sig så brukar det för det mesta vara något nytt varje år, som sig bör i ett företag som utvecklas, men i år kommer mycket att vara nytt. Denna gång är dock det nya inte en planerad förnyelse av företaget eller utrustningen utan en påtvingad åtgärd för att vi överhuvudtaget skall kunna fortsätta som jordbrukare i samma utsträckning som tidigare.  Orsaken till nyanskaffningarna  är den förödande brand som drabbade oss i fjol då hela produktionsbyggnaden brann ner till grunden och med den en hel del maskiner, produktlager, förnödenheter m.m. Kände mig inte redo för pensionärshemmet så trots de senaste årens motgångar fanns inget annat att göra än att kavla upp ärmarna och ta nya tag.

Nytt för mig är också detta bloggande så det känns lite spännande så här inledningsvis men jag har ju aldrig varit rädd för nya utmaningar så ser med tillförsikt fram emot en ny säsong och nya erfarenheter. Nya tag där med………

Startskottet gick….

Då sitter man här vid sin dator och har ett nytt program framför sig som skall läras. Programvaran behövs för att vi bloggare skall kunna publicera våra händelser. Spännande att se vad som händer då jag trycker på knappen Publicera. Exploderar gör det väl inte, antingen går det till rätt plats eller så totalt åt pipan.

Att vara bonde är väl lite lika som vad jag beskiver här ovan. Det kommer alltid nya saker framför en som skall upplevas, kollas, pövas och konstateras. Ibland känner man sig lite som en ”uppfinnar-Jocke” men det är riktigt roligt ibland. En god vän till mig sade en gång – att lära sig en ny sak varje dag, är ett bra sätt att hållas inspirerad i sitt yrkesval.

Mitt yrkesval var fastspikat redan från den gången som mina ben räcktes ner till pedalerna i traktorn. Kommer aldrig att glömma den gången då min pappa utmanade mig att köra traktor första gången. Det var en träckig vår då snön nyligen hade smultit och allt på backen var rätt så klottigt. Ensam i hytten åkte jag iväg längs med vägen på gårdsplanen, funderade över hur pappa nu igen förklarade att man skulle sätta backen i, förstod att någonting måste göras före jag skulle kollidera med gamla stallet så det blev ett snabbt beslut att ta en sväng över gräsmattan och mammas blomrabatt. En populär liten 7- åring i mammas ögon var man inte den sommaren. Spåren efter min färd satt i gräsmattan minst 2 år.

Jag tror att mitt yrkesval började någonstans här och kan konstatera idag att visst var det riktigt rätt. Det finns inte en dag eller en odlingsäsong som är identiska med varandra och det är detta som gör det så spännande men också skrämmande.

Omförvandlingsdagar finns det också och det är det i morgon. Från att jobba här hemma med t.o.m träck upp kring öronen ibland eller ingrott vaselin i händerna så får man plocka fram sin feminina sida ibland. I morgon blir det den årliga Pellorvodagen i Helsingfors med närmare 250 deltagare.

Då blir det dagen med klack och nagellack 🙂

Tack och förlåt!

 Det är otroligt vad ett år går fort och precis som i själva livet blir mycket ogjort. Nu börjar det bli dags för mig att dra mig tillbaka från Blondbloggen och allt det roliga den fört med sig. Tiden som Bondbloggare har givit mig precis det jag hoppades på när jag skickade in ansökan i novemver-09, och utöver det så mycket mycket mer. Det sägs ju att man skall gå hem när det är som roligast och det får väl gälla för dethär forumet också.

Jag blev Bondbloggare hipp som happ och över en natt fick jag omvärdera min inställning till bloggeri, jag hade inte riktigt sett det lustiga i den verksamheten innan. Jag brukar nämligen behöva en viss startsträcka i fråga om nya innovationer innan dom liksom tänder till. Efter det brukar jag dock ha svårt att landa! Någon blogg i egen regi har jag dock inga planer på.

Det jag hoppades på var att någon skulle kunna få ut någonting av att läsa om den verksamhet som jag själv älskar och aldrig skulle vilja byta bort. Det jordiska är jag född med och jag vill också dö med det. Men innan det blir aktuellt hoppas jag förstås på många säsonger till innan det blir dags att lägga harven på hyllan.

Vad bloggen egentligen har givit Er läsare har jag svårt att riktigt se, men om det bara kunnat bidra till att få ett uns av en mikroskåpisk förändring till stånd i positiv riktning för det finländska lantbruket då är jag supernöjd. Att skriva om min vardag har varit mycket terapi även för mig själv, för vissa saker ser man faktiskt i ett nytt ljus när man kör det via tangentbordet. Inte heller att förakta alla goda råd som strömmat in från kolleger, både bekanta och obekanta.

På byn har det också blivit av att tala en stund med folk jag kanske inte känt så bra innan och alla uppmuntrande ord som kommit den vägen har varit som olja i rutschkanan.

På ett sätt har det kanske varit lite synd, konstigt nog, att min säsong som bondbloggare också sammanföll med den bästa odlingssäsong jag har haft, både vad gäller priset på produkterna, men också väder och uteblivna motgångar och maskinhaverier. Synd på det sättet att alla motgångar brukar mynna ut i en historia, ofta bättre än historier om medgångar.

En del av det jag har tänkt på har blivit oskrivet och kanske tvärtom också, en del onödigt har väl blivit skrivet men i det stora hela har ändå rapporteringen varit ganska heltäckande. Jag har skrivit ganska lite om mitt stora intresse, veteranbilarna från 70-talet, men det är en hobby som legat lite lågt pga tidsbrist sedan mitt lönejobb lades om till mera opassande. Jag lovar dock att återkomma med en skrift om denna sak någon gång framledes.

Visst kommer jag att skriva några inlägg då och då här men i huvudsak lämnar jag nog över till nya kvastar nu och önskar alla fyra lycka till. Av erfarenhet kan jag lova Er ett roligt kommande år.

Jag vill även passa på att tacka ”Tekniskt intresserad” Du har givit både okunskapen och avundsjukan en själ. Det har varit ett rent nöje att ignorera dina kommentarer. Tack!

Efter detta är det väl bara att kasta sig in i ”circle of life”, nu börjar allt på nytt. Agri-Market hade annons idag om att spannmålsrensingen börjar. Tofsviporna har kommit och letar efter gud vet vad att äta i vägkanterna och frassarna börjar vara ute lite längre om kvällarna. Nu skall snart maskinerna börja ses över, det som så nyligen packades in omsorgsfullt för vintern skall bökas ut och göra sitt snabba men viktiga jobb igen. Allt kommer igen, precis som det skall vara då livet är tryggt.

Även om detta inte är mitt sista anrop på Bondbloggen så vill jag i alla fall tacka alla som delat säsongen 2010 med mig, och orkat läsa alla mina virriga funderingar. Kanske vi ses i något annat sammanhang nån gång. Tack också Mats, Sonja och Nisse, Jag kommer att sakna Er! Tack också Mårten, Unni, Ingela och Carin för att Ni trodde på mig och på så sätt lät mig få nya kvistar på livets träd.

Och sist men inte minst, välkomna Charlotta, Christer, Cicci och Maria.