Kategori: Djur

Ibland sku det vara riktigt skönt med ett rent kontorsarbete, 8-16 och en förmåga att stänga dörren och jobbet efter sig. Men bara ibland 😛 Nu har det i alla fall varit ett par sådana dagar som man nästan sku ha velat hoppa över.

Udessa som jag skrev om har varit riktigt, riktigt dålig. Efter förlamningen steg hon nog upp och vi började vänta på en kalv. Inga direkta kalvningssymptom kom så vi tänkte att den hålls i magen tills den beräknade kalvningsdagen. Veterinären var häromdagen i andra ärenden hos oss, men jag begärde att hon skulle känna efter att allt var ok med kalven. Det var det då inte utan Udessa hade livmoderomvridning (googlade lite och det visade sig att sannolikheten är 3 på 1000 kalvningar…!) och till råga på allt kunde hon inte stiga upp.

Kalven verkade vara död, men ut måste den ju fås så veterinären föreslog att Udessa skulle vridas över via ryggen från den ena sidan till den andra. Det är ju inte direkt enkelt att flytta 600kg kött, men det visade sig att livmodern had vridit sig lite tillbaka bara genom att Udessa flyttades lite åt sidan och hon fick lugnande medicin. Så sen var det ”bara” att dra ut kalven. Utan att gå in på detaljer, så kan jag säga att det var den svåraste kalvningen jag varit med om men kalven kom ut. Udessa var väldigt medfaren och jag var illa rädd att hon inte klarar det. Hon orkade givetvis inte stiga upp, utan vi fick försöka hålla henne och ligga upprätt genom att dra på och stytta upp henne och bära dricka och mat framför henne och ge lite kalk åt henne. Detta bar frukt och idag steg hon upp av sig själv. Där stod hon och åt hö då Antte gick till ladugården 🙂 Inte är faran över ännu för hennes del, men det ser mycketmycketmycket bättre ut än ännu för ett dygn sedan!

Men visst har vi haft andra betydligt mindre dramatiska kalvningar också den senaste tiden; den bästa och mest anmärkningsvärda är Luppas tolfte kalvning. Hon kalvade helt på egen hand och till världen kom en fin liten kokalv som fick heta Karat efter sin far Gold. Luppa och Karat mår båda ypperligt bra och Luppas mjölkproduktion har kommit bra igång, över 20kg till dagen 🙂

Igår morde blev Luppa dessutom gammelmommo, då Ippa kalvade och även hon fick en kokalv. Så nu då vi har mjölkat mommo och barnbarn bredvid varann, så får vi då bara hoppas att ynglingen sku ha tagit någon lärdom av hur man ska bli en bra och hållbar ko! 🙂

 

Udessa fick kalvningsförlamning igår. I all enkelhet kan man säga att förlamningen beror på att kon har för lite kalcium i blodet, vilket gör att musklerna inte fungerar som de ska. Ju äldre kon blir, desto större blir risken för förlamning men det kan också drabba första kalvare.

För att undvika detta så brukar man ge kalciumtillskott åt kon just före och vid behov efter kalvningen. Men Udessa har ännu en dryg vecka till väntad kalvning och hon hade inte heller visat några som helst symptomer för att börja kalva, uatn hon bara blev och ligga igår kväll.

Nå, vi lade två flaskor ”kalk” under skinnet på henne igår kväll och gav en tub energi- och en tub magnesium tillskott via munnen och tänkte (och framför allt hoppades  på) att hon skulle stiga upp. På morgonen då jag gick ner till ladugården kunde jag konstatera att hon nog hade försökt stiga upp eftersom hon hade vänt sig. Men hon fick ingen kraft i bakbenen då jag försökte jaga upp henne så jag var tvungen att ringa veterinären.

Veterinären kom och gav en flaska ”kalk” direkt i blodet åt henne och 15 minuter senare stod hon och åt 🙂 Nu finns dock risken att hon börjar kalva i förtid p.g.a. förlamningen, men eftersom det ändå är så pass nära beräknad dag så tror jag nog att kalven klarar sig fastän den skulle komma för tidigt.

Man borde ju veta att man aldrig, och jag menar aldrig, ska tänka tanken att idag gör jag bara det nödvändigaste i ladugården för att komma in igen i god tid på kvällen. Kvällen är ett bra exempel på att det bara inte fungerar så 😛

Då jag gick ner möttes jag av vår tjur Allan. Han hade kommit ut från kättan och ville inte fara in tillbaka. Efter en kvarts arbete hade jag dock lyckas lura in honom tillbaka till sina kompisar. Allan är ingen gårdstjur, utan en några månader gammal tjurkalv som vi genomtestat och nu väntar vi på svar. (Mera om genomtestet i ett senare inlägg)

Efter att jag fått in honom tillbaka gick jag mot roboten och konstaterade att Andra som låg i en box bredvid hade börjat kalva. Allt frid och fröjd tills jag märkte att kalven var fel väg. Om kalven kommer fel väg, d.v.s. med bakbenen före, så gäller det att vara snabb. Kalven börjar nämligen andas så fort navelsträngen brister och om den då ligger med huvudet neråt i fostervattnet är risken stor att den drar i sig vatten  och kvävs. Fastän kalven var stor lyckades kon krysta ut den nästan helt och hållet själv ,lite fick jag hjälpa till med att dra.  Snabbt gick det och kalven hade inte hunnit dra i sig desto mera vätska, lite fick jag lyfta henne från bakbenen men hon verkar pigg och kry. Då mamman heter Andra efter Sandra, så måste väl kalven få heta Kiandra, eller vad?

Efter att jag jagat in Allan ytterligare två gånger och fått allt annat gjort hade klockan redan hunnit bli halv nio. Fem timmars kvällspass, inte precis vad jag räknat med men färdigt blev det också! 🙂