Kategori: Djur

I lördags inleddes tre spännande veckor hos oss. Hönan Vanilj ansåg nämligen att våren var så pass långt framskriden att det var dags att börja ruva.

Jag har räknat med att nåt sånt är i antågande i takt med att dagarna blir längre och vi har därför inte plockat bort äggen riktigt varenda dag.  Synen av en lite större mängd ägg kan väcka ruvlusten till liv hos vissa höns, och precis så gick det ju. Planen var att när ruvningen väl inletts flytta hönan till en skild ruvningshörna, men det lyckades inte alls. Vanilj hade påbörjat ruvningen i ett av värpredena och hon blev helt rabiat när jag flyttade äggen. Jag var tvungen att låta henne få sin vilja igenom. Nackdelen med att hon ruvar i värpredet är att hon dels inte får vara helt ifred från de andra hönsen, dels att kycklingarna riskerar att trilla ur redet när de börjar röra på sig. Men det skall säkert gå bra såhär också.

Vanilj är själv en korsning av vit Leghorn och dvärgkochin medan tuppen är en Faverolle, så kyckligarna kan bli lite hur som helst. Dessutom har vi placerat ett par ägg från de andra hönsen under henne också så om allt klaffar kommer vi att ha en rätt brokig skara höns så småningom. Det här är dock första gången vi har en ruvande höna, så vi försöker undvika att ta ut några framgångar i förskott. Mycket kan gå fel, men om allt klaffar borde vi ha kycklingar i god tid till påsk. Hönsen ruvar c. 21 dagar så nån gång 9-10 mars kan det börja pipa i hönshuset.

Att höns ruvar är förresten ingen självklarhet. Hos många förädlade raser har man medvetet avlat bort ruvningsreflexen, men just dvärgkochin är pass primitiva att de fortfarande ruvar. I modern hönsproduktion kläcks kycklingarna utan undantag i kläckningsmaskiner, att hönsen ruvar själva förekommer nog endast i hobbyhönshus.

På söndag förmiddag såg jag att kon Ussa började ladda upp för kalvning. Vattnenpåsen hade redan gått och man kunde skymta en klöv som började synas under svansen på henne. Jag föste in Ussa i kalvningsboxen och gick in för att fixa söndagslunchen, det brukar gå bäst bara korna får sköta kalvningen själva.

Två timmar senare gick jag ut för att kolla hur det gick för henne och det verkade faktiskt inget vidare. Kalvningen hade inte alls framskridit sen tidigare på förmiddagen, man kunde fortfarande bara se en klöv som stack fram. Det är lite oroväckande dels eftersom kalvningen borde vara långt på väg vid det här laget, dels emedan nötkreatur i regel brukar vara utrustade med två framben, inte ett. Förmodligen ligger kalven fel inne i kon och hon klarar inte av att föda fram den.

Det finns inget annat att göra än att kavla upp ärmarna, bokstavligt talat. Jag fångade in Ussa och band henne med grimma vid en stolpe för att hon skulle stå stilla och sen var det bara att köra in högra handen i slidöppningen och börja leta. Första anhalten var att kolla leden på benet som stack ut. Yes, det ledades bakåt och var alltså ett framben. Kalven föds inte med baken före, det var ju glädjande. Därefter fortsatte jag längre in i kon och hittade en nos, näsborrar och tunga. Yes igen, huvudet ligger rätt! Om huvudet ligger fel fordras det oftast veterinär, nu kan det tänkas att jag och Ussa fixar det här själva.

Fortsätt leta. Nos, pannben, öga. Längre in hittar jag hals och bogparti, och jajamän! Där är benet. Vid det här laget hade jag kört in armen till ungefär strax över armbågen. Och nu hittade jag också felet. Kalven låg med frambenet vikt framför sig och i den ställningen ryms benet inte ut genom bäckenet på kon. Ju mer hon krystar desto hårdare kilas det fast mot bäckenöppningen. Benet satt också som i ett skruvstäd och jag kunde inte får det uträtat, oavsett hur mycket jag försökte. Motdraget är att göra som i handboken: jag väntade tills Ussa gjorde en paus i krystningarna, knuffade snabbt tillbaka kalven längre in i kon, grep snabbt tag i klöven och drog benet rakt innan hon började krysta igen. Inom loppet av en sekund hade jag båda klövarna ute, livmodern drog ihop sig med ett gurglande schlabb! och kalven pressades ut nästan 20 cm längre än den varit innan. Den känslan, när man inser att vi kommer att fixa det här, är svårslagen. För ett par sekunder är man så genomlycklig att det nästan inte finns ord. Det är VM-guld och Eurovisionsseger i exakt samma ögonblick.

Vid det här laget var Ussa så pass trött att jag ansåg det klokast att hjälpa till med resten av kalvningen också. Jag lade ett rep om klövarna på kalven för att ge draghjälp, och nån minut senare hade vi en pigg tjurkalv på golvet. Inga problem med benen och inget annat att anmärka i övrigt heller.

2013 skall kalvarna som föds ha namn på K. Kalven som föddes i januari fick heta Krut och dagens nykomling fick efter familjerådets behandling namnet Kanon. Nästa tjurkalv får följaktligen heta Krevad.

Idag är det full rulle i ladugården  i.o.m. att kvigan Hujeedamej är brunstig. I sej är det trevligt eftersom det borgar för kommande kalvar, men faktum är att hon borde varit dräktig redan i fjol höstas. Jag hade räknat med att hon skulle kalva senast i slutet av maj. Med nio månaders normal dräktighetstid är det lite osannolikt att det lyckas. Just  den här sårbarheten är en av nackdelarna med att ha dikor; en missad kalvning innebär att hela kons årsproduktion blir noll, en försenad kalvning innebär en försenad produktion. Hujeedamej är dock ung och frisk, så jag antar att det är nåt oförutsett som förorsakat en kastning. Förhoppningsvis går det bättre framöver.

På temat ”Kalvar från tidigare säsonger” kan jag också passa på att nämna Attityd. Hon fick sitt namn av att hon var en rätt envis och temperamentsfull kalv, men har faktiskt utvecklats i exakt motsatt riktning. Den självsäkra kalven blev en mycket försiktig och tillbakadragen kviga som helst undviker kontakt med mej och även i övrigt inte tar desto mera rum i ungdjursgruppen. Faktum är att jag senaste veckan satt en del tid på att försöka umgås med henne och få henne med bekväm med mej. Att ha alltför skygga djur är inte bra, de kan bli lättskrämda och oförutsägbara. Attityd och jag är nu så långt på väg att hon vågar nosa mej lite försiktigt i ansiktet, men det är fortfarande en bit kvar innan jag t.ex. skulle få klia henne i pannan. Men också det här hör till, vissa behöver lite mer social träning än andra.