Djur – Sida 20 – Bondbloggen

Lammkoll

+3+2+3+1+3+3+2+1+3 … minus 3. Vad blir det? Svar: Antalet lamm för tillfället.

Överlag har det löpt smidigt i år… hittills. Har bara assisterat vid en lammning när det var lite trångt om saligheten. Lammet kom med högerfot och nos först och vänsterben låg bakåt. Men det var inga större problem, tog lite tid bara. Annars har det väl hittills gått sådär lagom, men man ska verkligen inte ”ropa hej”, det är en bit kvar tills alla är lammade.

Några tecken på schmallenberg-viruset har inte synt till, och bra är det. Lammen är av blandad storlek, 3-dagar vikten är allt från 2,8 kg till 3,8. Mycket bagglamm och få tacklamm, flest bruna, bara två vita. Men, som sagt, långt kvar. För tillfället är det som om dom skulle hålla igen lite, har till och med lammningsboxar tomma, dom som fötts är alla så stora att dom kan bo sambo. Det är ju trevligt just nu, men till lika så kommer det väl en lamm-boom i något skede. Brukar vara lite så, att det först kommer det droppande någon nu och då, sen lammar nästan alla på en gång, på bara nån vecka, och sen blir det någon eftersläntrare kvar till sist.

Kontrollen i fårhuset är stenhård och med eller utan krage måste jag hålla kontrollen där. Bara för att det står på ett papper att jag är sjukskriven kan jag inte släppa fåren. Dom och lammen behöver mej, sen får det va vad det vill med allt annat.

Till lika kan vi konstatera att den senaste tidens kyliga nätter medfört att vi även i år ”kan få vara som alla andra” en liten stund i alla fall – bil is. Det är först nu, när vintern börjat lida mot sitt slut som det första gången går att handla och åka ända hem med handelskassen … LYX! Men nu gäller det att åter en gång försöka tänka så långt man kan, det tar antagligen 9-10 månader igen innan man kan komma direkt med bilen hem, OM det blir bil is nästa år…

Det är lite trångt om saligheten mellan alarna, men visst går det 🙂

Vila i fred Luppa

Den här dagen blev nog en av de tyngsta i ladugården. Luppa satt fast ögonen för sista gången . Det var det ända rätta beslutet att göra, men svårt och illa kändes det. Hon hade ledinflammation i två ben som vi försökt behandla, men medicinen bet inte på. I stället för att fortsätta att medicinera henne, tog vi veterinären ut idag för att ge sista sprutan åt Luppa.

Luppa blev 15,5 år gammal och producerade nästan 160.000 kg mjölk. Hon kalvade totalt 12 gånger och flera av hennes barn, barnbarn och barnbarnsbarn finns kvar hos oss i ladugården.

Mycket har hon gett åt oss, aldrig kommer vi att glömma henne och aldrig kommer vi att få en ”ny” Luppa. Tack ska du ha Luppa, vila i fred… 🙁

Kycklingar

Efter tre veckor (tre orimligt långa veckor enligt nioåringen) var det äntligen Dagen D. På måndagen hördes ett försiktigt men mycket tydligt tjirpp ur värpredet. Vaniljs kycklingar hade sett dagens ljus!

Under ruvningen har hon dels kastat ut ett ägg ur redet (undrar om hon visste att det var tomt?) och ett har krossats av sej själv (antagligen för att det ruttnat). I nuläget har vi två kycklingar, en gyllengul och en svart, samt ett ägg som ännu inte kläckts. Med lite tur skall det alltså kunna tjirppa ännu en gång inom nåt dygn.

De gågna veckorna har gett mej en ny illustration till begreppet tålamod. I tre veckor har Vanilj inte gjort nånting annat än ätit och ruvat. Oavsett vad som hänt i hönshuset, vilka godsaker som bjudits i foderskålen med matrester och vad de andra hönsen sysslat med har hon stannat på sin post. Äggen skall hållas varma och det har första prioritet, allt annat är ovidkommande.

Kycklingarnas ankomst har också ändrat min syn på begreppet hönsmamma. Normalt avser man med det uttrycket nån som är lite orolig och nervös för sina avkomlingar, och det är väl fullt tänkbart att Vanilj är det. Vad som är mer iögonfallande är dock hur hon försvarar dem. Vi är goda vänner normalt och Vanilj kan både sitta i knäet och äta direkt ur handen på oss, men nu verkar det umgänget vara bortblåst. Så fort jag kommer nära redet hackar hon mej i händerna och det med besked. Jag flyttade henne och kycklingarna från värpredet till en mer skyddad vrå och utan handskar på händerna hade den manövern nog inte låtit sej göras. Hårda tjejer, de där hönsen.

Uppblåst

Igår kväll då jag gick in till kalvarna kunde jag konstatera att Kix var uppblåst, hon hade fått trumsjuka ihop med sig. Magen var riktigt uppblåst och hon bara stod stilla. Djuret drabbas av trumsjuka då gaser inte kommer bort från vommen, utan de blir kvar där och börjar ”svälla”.

Som första hjälp brukar vi ge matolja och sedan gnugga på magen på vänstra sidan för att få gaserna i rörelse och kalven att rapa och prutta ut dem. Vi gjorde detta också med Kix, men av någon anledning blev hon inte bättre. Lite gas kom ut, men hon bara stod och tittade på mig. Jag försökte få henne att gå omkring i kättan, men tydligen tog det redan så sjukt att hon inte klarade av att göra det.

Då hon efter en stund började skaka på bakbenen, tyckte jag att jag inte hade något annat val än att sticka hål i sidan på henne för att få ut gasen. Det kan låta hemskt, men nu var det frågan om en liten nål jag stack i vänster sida och via den började gasen läcka ut och svullnaden lättade. Efter en stund började hon igen tassa omkring och i morse var hon helt återställd.

Det var bara andra gången på snart 8 år som jag har behandlat trumsjukan genom att sticka en nål i sidan och båda gångerna har det slutat bra. Kix är föresten en blandning av kyyttö och jersey . Vi brukar nog seminera våra renrasiga finnar med deras egna ras, men Asteri blev inte dräktig trots många försök med kyyttö, så därför valde vi att pröva med jersey. Namnet har hon fått efter sin far Jix och eftersom hon är rätt så spänstig misstänker jag att det kommer och bli en och annan kick från henne bara hon blir stor 😉

Mors lilla Olle bland fåren gick…

Ja, vad är detta för nånting?

Den som är kännare av hundar kan säkert lätt se att den här filuren hör till den rasen som heter Pumi. Och vad är då det… Jo, det är ursprungligen en ”gårdshundras” från Ungern. De var menade och upptränade till att vara gårdens folk till tjänst och göra det som förväntades av den. Vakta gården, larma om det kommer någon inkräktare, och så valla gårdens får dit de skulle. Det finns berättelser om fårflockar som flyttats långa vägar från gårdscentra till marknader, på smala stigar/vägar där vetesfälten stod och frestade fåren på vardera sida, då var det pumins jobb att valla fårflocken genom de frodiga jordbrukslandskapen, utan att fåren fick det minsta smaka på läckerheterna som kunde finnas bara någon meter från där flocken drog fram.

Att föra får från en plats till en annan med frodigt gräs längs sidorna har man ju prövat på … med varierande resultat. Det brukar gå bra bara de inte ”biter fast sej”. Stannar en för att äta, stannar alla och då har farten varit för liten, allt stannar och sen kan man nästan glömma att flytta fåren vidare fören de ätit färdigt, är mätta och havren i ämbaret lockar mer än gräset, om man är ensam i alla fall. Mycket fart, en med havreämbar skenandes framför och en bakom som håller ihop flocken så de inte får chans att stanna, så då brukar det gå någorlunda. Jag vet hur fåren fungerar mellan öronen, men hur fungerar en pumi? Det återstår att se!

Jag kan inte påstå att jag ännu vet hur huvudet fungerar på ”mors lilla Olle”, men det ska nog ge sej. Det gäller att komma underfund med hur just Olles hjärna funkkar, sen löser det mesta sej. Nog har jag kommit underfund ganska långt med honom. Jag läst och studerat pumin, hur dom är funtade, men teori och praktik är ibland som måndag och torsdag – helt olika. Så långt har jag i alla fall kommit att han har vallandet i sej. Han vallar sparkstöttingen jättebra, likaså Mathias i pulkabacken. Nu gäller det bara att få honom att förstå VAD han ska, och får valla – får.

Vi har provat lite redan, jag skulle öronmärkeskolla ungfåren, och Olle va inte sen med att hjälpa till med att schasa ut fåren från stora fållan till mindre. Han fick vara i koppel så jag kunde hålla styr på honom. Några av ungtackorna var lite drygt närgångna och var mer intresserade av den lilla ljudliga krabaten än de hade respekt för honom. Olle var däremot morsk, och tog situationen på djupaste allvar, ända tills han hittade en ”nyvärpt” hög av fårpärlor… Smaskens, tyckte Olle… BLARG!!!! Tyckte och sade jag. Olle kom av sej, och vi fick börja om, sakta men säkert gick vi mot fårflocken och Olle skenade från sida till sida, hoppade, studsade och skällde allt vad han orkade. Själv gick jag koppel längden bakom honom och studerade hans sätt att hantera situationen. Roligt hade han medan vi gick där, nöjd var han när fåren gått ur fållan, och sluta ville han då verkligen inte. 🙂

Mjukstart…

… med stödansökningarna.

Det är fåren som ska räknas och kruxas, Blnr 107A.

”-Anteckna det sammanlagda antalet tackor för vilka stöd söks ____st. Stöd-/bidragsberättigade får är tackor som lammat minst en gång senast den 8.6.2013 eller får av honkön som inte har lammat och som har fyllt minst ett år senast 8.6.2013”

Så skall djurhållningsplatssignumen fyllas i, och tiden de är på djurhållningsplatsen och antalet djur på djurhållningsplatsen.

Vidare skall man fylla i om man säljer fårmjölksprodukter, eller inte. Man skall fylla i om man får LFÖPL-ålderspension, eller om maken får det, eller om ”-stödets söks av en sammanslutning eller av flera personer gemensamt, och minst en fysisk person som inte har fyllt 68 år och som själv bedriver jordbruk får inte LFÖPL-ålderspension.”

Vidare skall man kryssa i rätt ruta om man kommer att lämna in uppgifter om minst 3ha åker på blankett 102B senast den 30.4.2013, eller om man kommer att be om undantag från villkoret gällande kravet på innehav av 3 ha åker.

Under det står det ”Det skall finnas ett kryss i ruta A eller ruta B!”

Antar att det är någonting folk har missat tidigare…

Sedan finns diverse tilläggsuppgifter, undantagssituationer, som skall anmälas. Om man har ökat minst 1/3 av gårdens tackor, eller om man har börjat hålla tackor 2012 eller 2013 osv…

”Jag meddelar härmed att jag” … Diverse text….

På heder och samvete lovar man att anmäla alla födda och döda, man lovar hålla de tackor för vilka man ansökt om stöd för under den 100 dagar långa djurhållningsperioden, 1.3 2013 – 8.6 2013. Man lovar anmäla eventuella minskningar av fårflocken, under djurhållningsperioden, på blankett 124 till kommunens landsbygdsmyndighet. Om jag under djurhållningsperioden flyttar tackor till en annan djurhållningsplats än de jag uppgett i punkt 2B på blanketten, skall jag anmäla det på blankett 124 till landsbygdsmyndigheten i kommunen före flyttning. Osv osv…

Det är mycket som skall lovas och anmälas, kruxas och skrivas datumar… men egentligen inte. När man vet om allt det här, som ju inte kommit till för att det ska vara så besvärligt som möjligt för fårägare att söka stöd för sin fårhushållning, utan för att försöka hålla koll på läget och undvika fusk och fel, så är det inget man egentligen behöver fundera extra på. Bara att se till att man inte kruxar i alla rutor, men fyller i alla fält och får iväg ansökan senast den 28.2 2013… På ett eller annat sätt, man kan ju också gå in på nätet. Klickar sej till dit man ska och så, klick klick klick och swisch, så far det utan frimärke 🙂