Ja, lammen växer så det knakar, ändå har inte alla lammat ännu fast de borde ha gjort det. 3 tanter står och ”törvas” ännu. Anledningen till detta var naturligtvis att dom törvades i höstars när de hade gentlemannen på besök… Jag lät honom gå med tackorna ganska länge, han var helt hyggligt snäll och det flöt på bra på det viset, men nackdelen… eller fördelen, jag vet inte riktigt vilket som är bättre, är ju att de blev betäckta mycket senare än de andra, alternativet var ju att ta bort honom, men då skulle de ha gått tomma. Nåja, ingen fara, lammen kommer nog bara de blir färdiga.
Under tiden växer de som är och de flesta mår helt bra. Någon liten sparv finns det bland med som man måste hålla ögonen på, och kolla hullet på, och se att de äter, men över lag är de i fint skick.
Anne och lamm äter ensilage
Det börjar bli trångt om saligheten vid matbordet, lammen vill också äta där tackorna äter.
Tacka och lamm
Blå lapp för baggar och gul för tacklamm, enkelt att skilja dem åt. 🙂
I år har vi nöjet att ha riktigt, levande påskpynt i form av de tre kycklingarna i hönshuset. De växer och mår och utforskar världen med stor nyfikenhet. Än så länge är de lite skygga för mänskor, men med moraliskt stöd av mamma Vanilj vågar de rent av äta ur handen.
Kycklingarna är tre till antalet, två gula och en svart. De gula börjar redan få lite antydningar till färgteckning på vingarna och verkar gå åt faverolle-hållet vad gäller utseendet. Den svarta är vi inte helt säkra på vad rasen beträffar. Mest ser den ut som en strandskata, men den teorin är väl lite långsökt. Förmodligen är det svart dvärgkochin som slår igenom, trots att mamma är helvit.
(Kvaliteten på filmklippet i länken är inte den bästa, men nån sorts bild av stämningen ger det.)
Nej, se de här handlar inte om Yohio, den som följt med svenska melodifestivalen är säkert bekant med namnet Yohio. Den som inte hört om Yohio kan säket googla, det är knappast så många som missat han/hon/hen.
Men Iohio var det tal om, mitt i allt slog det mej en dag i fårhuset, att nämen de e ju Yohio, fast med i – Iohio. ”I” är årets bokstav i fårhuset. Likheterna var så slående. Lammet är ljust, ordentligt ”sminkad” kring ögonen, teckningen över resten av kroppen var lite ”crazy”, lite ”udda fågel” över hela honom… Likheterna kanske tog slut där… ja, sjunga kan han ju, men på sitt eget sätt, inget ”heartbreake hotel” här, mer ett försiktigt ”-bjjeäää…” 🙂
I förra veckan fick ett par kvigor flytta in i ”ungdomsgården” jag skrev om tidigare i vintras. Det finns ännu ett par till ute i ladugården som också skall följa med, men eftersom hela arrangemanget med ungdjur i gamla båsladugården är lite av en fusklösning på prov tyckte jag det var lika bra att testa med endast ett fåtal till att börja med. Går det bra för testpatrullen får resten följa efter i ett senare skede.
Jag har använt mej av de gamla foderbordsstolparna från mjölkkornas tid och kompletterat med ett par rör, lite stabila plankor och några lättgrindar. Framförallt lättgrindarna är mycket temporära, de måste bytas mot nåt stabilare om vi skall ha det så här på längre sikt. Vattenförsörjningen består av en balja jag brukar ha i beteshagen och en trädgårdsslang. De sover på halmbädd och äter ensilage ur en bal som jag ställer in åt dem. Mycket simplare än så här blir det inte. Flickorna verkar dock uppskatta det hela, de håller sig rena och torra och de fuktproblem jag oroade mej för har inte synts till. Vem vet, kanske det funkar riktigt bra det här.
Pang sa det i kastrullbottnen när jag började tillreda dagens gourmetlunch. Ärtsoppa som jag fryste in för någon vecka sedan, nu var den tacksam att hitta i frysen. Valet stod mellan gröt och ärtsoppa. Men gröt är ingen riktig mat att äta till lunch enligt mej, så det fick bli ärtsoppa. In med några vedträn i spisen, en törvessticka och på några minuter var lunchen klar. Bråttom, ja, lite… Bland de 19 tackorna som var kvar att lamma, fanns 11 lamm och 6-7 frivilliga att ta hand om de små, när jag kom till fårhuset i morse. De fick en egen utredningshage, en större kätte så de kan stå i varsin knut och hålla sina egna lamm för sej så dom inte alla går ombland… men rörigt var där. En tacka höll på att lamma och tyckte att hon kunde nog ta hand om dom allihop. … Det tyckte inte jag, så hon fick egen kätte meddetsamma, men vilket… vilka lamm var hennes? Uteslutningsmetoden. Det fanns två lamm som ingen av de andra ville ha. När jag satte lammet bredvid dem stångade de till dem så de ramlade omkull, bara en tittade lite snällt på dem, men till lika kunde jag konstatera att hon inte alls hade lammat, hon ville bara vara med. Hon fick gå ut ur den kättan. Sen började det lite reda upp sej, hon som höll på att lamma fick två lamm till, varav ett måste jag dra ut, det var stort, så nu har hon 4 … kanske är något lurt där, antagligen är inte alla lammen hennes, utan ett hör till någon annan … men vem?
Så nu när jag är inne på lunch sitter jag och funderar, hur ska jag veta vilket lamm som eventuellt inte är hennes? Ett av alla lamm var svagt så det bor i en trälåda under en värmelampa, undrar hur det skall gå med det? Och vems är det? Och månne hon som har tre svarta lamm fixar det som är minst och ynkligast, kanske det skulle behöva extra mjölk redan nu på eftermiddagen fast det tydligt diade och fick mat från tackan… Kom jag ihåg att skära av balgarnsöglan när jag knöt fast kätten med? Måste kolla det. Månne jag kan ge lammet som ligger på intensiven en suts ”kick-start” till? Undrar nog om inte hon som har ett lamm är mamma till intensivlammet och kanske till den som kanske är det fjärde lammet hos förbarmerskan…
Med dagens lamm-rumba borde antalet lamm nu vara uppe i 45 🙂
Snurrrr i huvudet, men nu en kopp kaffe och sen ut tillbaka!
Eller, nåja, kanske inte riktigt allt… Förr tog man tillvara på precis allt, men det gör man inte riktigt på samma sätt mera, ingen kokar ”knapulsoppa” på fårhuvudet, eller svänger tarmar, skrapar, tvättar och rustar, nej, nej, det jag menar är att man också tar vara på allt annat förutom det som går att äta. Kött till spisen i all ära, men från fåret kommer också ull till garn som med flinka fingrar kan förvandlas till de varmaste av sockor eller vantar, det kan vävas till plädar och filtar eller gudarna skall veta vad. Skinnen blir varma fällar att använda som dom är på en stol, att sova på, i bilen, i traktorn eller så kan man ”hantverka” det till tossor, handskar … nästan vad som helst.
Eftersom jag har får, omger jag mej också med produkter som jag får av fåren. Det är svårt att hitta någonting varmare att sätta på fötterna än ett par helyllesockor. När jag i butiken ser sockor som det står ”100% wool” på, så brukar jag fundera en stund… De ser inte riktigt likadana ut som de jag har på mej. Dels förstods för att de jag har är stickade för hand, visserligen av min mommo som nästan är som en stickmaskin, men de i butiken är långa vägar från det. De liknar inte alls. Behandlat, fint och pressat känns det som när man tar dem i handen. Inget för mej. Jag går med helyllesockor gjorda på garn som jag själv klippt av mina egna får. Jag använder inte strumpor alls vintertid, bara yllesockor. Mina fötter trivs bäst så. Jag svettas helt otroligt mycket om fötterna och med strumpor blir fötterna som i ett enda stort fotbad, men med yllesockor som andas mår dom bra och fryser inte alls. Ett par yllesockor och vinterfodrade boots och mina fötter klarar galant -15 grader flera timmar utan problem, men med strumpor blir jag frusen om fötterna efter bara någon timme. Strumpan är genomvåt och tårna förvandlas till isklumpar.
Fårskinn hittar man hos mej i gungstolen, i bilen, som sängmattor och lite var stans. Jag sover inte på skinn… Ännu… Det lär ska vara mycket bra för både kropp och själ, så kanske man borde börja med det också. När Mathias var liten hade han ett skinn i barnvagnen och nu flyttas det mellan pulkor, kälkor, bilar, traktorer och allt som han skall åka. Mycket varmare för rumpan att sitta på ett fårskinn än plast och plåt.
Att ta tillvara skinnen är ingen självklarhet. Många skinn far raka spåret från slakteriet som avfall. Tokigt kanske, men att packa, skicka och bereda skinn är inget man gör i en handvändning med veckopeng i fickan. När man skickar skinnen till beredning vet man aldrig riktigt hur de ser ut när de kommer tillbaka. Det är lite lotterifeeling över det, och insatsen är förhållandevis hög. Blir resultatet bra är det värt det, och man kan få ”tillbaka” det man lagt ut, men kommer det ”sockervadd”, sönderrivna, hårdborstade, blekta eller halvkala skinn tillbaka, kan man lätt hålla sej för skratt. Det man dock ska komma ihåg är ju att de på ett garveri inte existerar nån magi, dom kan inte förvandla ”svanar av ankungar.” Man får ju… i de flesta fallen tillbaka samma skinn man skickat och skickar man någonting som inte håller kvalitet i den änden – när man skickar det, så är det samma när det kommer tillbaka. Har hänt att jag skickat 20 skinn, varav 15 var färgade, 5 vita, men när returen kom var hälften vita, hälften färgade … men det är en historia som inte lämpar sej i tryck.
Jag har, trots att jag bara varit fårbonde i drygt 10 år, upplevt många sidor i detta lotteri. Många nitar, men också någon fullpott. Kan kanske låta lite radikalt att dra en historia om prulle som blev skinn, men, här kommer den. Det finaste skinn jag någonsin låtit beredas kom från en av mina avelsbaggar. Han var stor och ståtlig och from som ett lamm. Från hans tid finns det många historier, som den gången han blev liggandes i solgasset på betet, benen bar inte, och han var fem före slut, jag hämtade honom med mönkkiä och vagn. Kommer ännu ihåg hur jag fick suga i ordentligt för att få upp honom på vagnen. I runda slängar var det väl 80kg ”lalloger bäss” som skulle flyttas på. Sen bar det raka spåret in i fårhuset, jag släpade av honom och konstaterade att han var som ett klot om magen, trumsjuk. Hävde i han diverse matolja och grejs, byngslade och masserade, men inget hjälpte, så jag ”punkterade” honom med grov nål och efter det fick jag kontakt med ögonen och sakterligen steg han upp. En obeskrivbar glädje när jag kunde hjälpa honom. Jag gjorde och analyserade rätt. Puuussst… andas ut… Jag var så glad för att han började må bättre och till lika slog det mej vilket ”problemavfall” han skulle ha varit om han kolat hejsan mitt i sommaren! Det var första gången som jag punkterade ett djur, efter det har det hänt någon gång till. Han fick vara kvar något år extra, inte för annat, men för att han var så snäll och han var så bra att ha som ”bonus farfar” åt sommarens bagglamm. Men allt får sin ände, så även Prulles. Han skickades till slakt, och skinnet skickade jag att beredas. Det var ca 15 andra skinn med i samma beredning, men det var ingen konst att se vilket som var hans. Jag kände med en gång igen det. Fullpott och maxpoäng till garveriet! De lyckades. Sedan dess har jag aldrig bytt garveri. Jag har det ännu kvar hemma hos mej, men det är paxat, och skall förflyttas några 100 meter bort när den dagen kommer att det finner sin plats i det hemmet.
Det är lite tudelat, när jag går in i salen där jag förvarar det, och ska städa, tänker jag ibland att ”ja, jusstja, där är prulle ja, vart ska jag sätta honom nu medan jag torkar golvet?” Inom mej bubblar en massa minnen upp, det är lite sorgligt att han blivit fäll, men så är det, det är en del av livet, det är i alla fall ett jättefint minne av honom att ha skinnet kvar.
