Djur – Sida 24 – Bondbloggen

XB hisp 30V eller K ok 40B?

Det snurrar runt som i en snöstorm i mitt huvud. Slakttider är i full spinn och att hålla reda på alla siffror, gör att det börjat spinna runt.

519 vems va det nusen, måste kolla boken… hmm… jahaja, det är hennes lamm, men då hon bara sprättar så hjälps det inte… hon väger int mycket, 32kg,, aj aj. hur ska jag göra nu då,, hon får ett Xb Hisp 32 S! på sin rad, så får jag se hur det ser ut i slutänden…

Nästa

601. Boken boken… va det inte hon som jag lirka med när hon sku i båten… JO! NEJ! Bort, bara bort, bort BORT! Och det fort. Hujeda så jag va arg den dagen. Va har hon för gener egentligen då… Jaha, hon är lamm till dendär skrållan,, då är det garanterat ett XB! HISP 35V.

Nästa

518 och va är du för en tålla, snäll verkar att vara… boken. .. Nämen trolle, hur tåukå är int matte, tållevännen är det du Hagasessa-liten. Du sku nog inte riktigt platsa bland de stora flickorna, men då du är Effis flicka vet jag att du tar dej, vilket bete var du på, måste kolla upp de andra därifrån… Hur många var dom där egentligen? Skulle kanske ha flyttat dom en vända, nåja, de for nu det. Nämen där har ju fyran varit med sina också, och dom hade ju växt till sej… Hmm, va felas dej nusendå, var va du när det var maskmedelsutdelning? Fast nog va ju alla med… nåja, K snäll 28B. Måste fundera vidare på det där.

Nästa

522. Det måste vara Duas lamm det här! Yess, siddubarra. Lite känner jag ingen er ändå. Men var är din vikt då? Varför har jag inte skrivit upp den? födelse vikten va 3,4 men se det har jag ingen glädje av just nu… Äsch då. Vilket bete va du på då? Nej, nu, varför har jag inte skrivit upp var du va på bete? Äsch, igen. Ska jag måsta gå in och se på datorn var du va? … Nej, se det får nog va det, men jag ska nog kolla upp det för du har växt fint. Snäll är du dessutom, bara du sku lära dej varva ner lite… k ok ?V.

Nästa …

Lite i dom banorna går mina tankar och funderingar lamm för lamm, vilken skall bort och vilken skall jag spara för ett år till för att se vilka jag skall spara till tackor. Det går inte fort, och turerna kring fårhuset många. Jag går och går och går… Att ha stegmätare på sej en sådan dag skulle vara ganska intressant 🙂 Men till slut har jag gått igenom dem alla och på papper flitigt antecknat bokstavskombinationer för att ”enkelt” kunna bena ur dem. Skulle allt hänga på vikten skulle det vara enklare, då skulle jag bara behöva skriva upp vikten och utgående från det kunna se vart de ska. Men, om jag har ett tamt lamm på 45kg och ett lika tamt på 30kg, så är det klart att vikten avgör. Har jag möjligt, sparar jag dem båda så jag får se hur de utvecklas och uppför sej i framtiden.

Alla in

Så var då betessäsongen slut för i år. Idag tog vi in de sista djuren, så nu har vi igen fullt hus. En del av ungdjuren, så väl icke seminerade som dräktiga kvigor, fick åka till vår granne. Han slutade under sommaren med mjölkkor och föder nu upp en del av våra djur.

Kalvarna flyttar dit efter att de blivit avvanda från mjölken, kommer hem för att semineras och en del åker sen ännu tillbaka för att vara där en stor del av dräktigheten. Vi har ju nog tidigare också haft en del kvigor och födas upp på en annan gård, men i.o.m. att möjligheten att få dem placerade närmare kom, så föder vi upp alla här på Heisala.

Det är nog konstigt det där med betesgången. Det är alltid så otroligt skönt att få ut djuren på våren och få det lite ”luftigare” in i ladugården. Men likväl är det så otroligt lättande att på hösten få in dom alla igen. 🙂

Händelserik säsong

Jaa-a hörni. Det är så länge sen jag har skrivit att jag inte riktigt vet vart jag ska börja.Så jag får ta en sorts sammanfattning och härefter försöka börja skriva lite oftare igen 🙂

Som det har framkommit har detta år varit ett mycket besvärligt kapitel. Det började i våras med en mycket utdragen vårsådd, fortsatte lite bättre med en bra ensilage skörd, sen kom projektet med att laga torrhö uppföljt av andra ensilage skörden. Pricken på i;et var ju sen tröskandet.

Nu när det på växtodlingssidan börjar vara packat o klart för i år, får vi nog trots allt vara nöjda. Vi har fått mycket regn både på Heisala och i Pernå, men vi har klarat oss utan några översvämningar.Ensilage har vi tillräckligt och kvaliteten är bra. Torrhöet blev till hälften riktigt bra, en del fick regn över sig och det sista lades in i plast. Säden blev däremot till en stor del otröskad på grund av det ihållande regnet.

Jag har nog aldrig varit med om en så här besvärlig säsong. Jag har ju visserligen varit bonde bara i 7 år, men jag kan nog inte minnas att det under mina föräldrars tid heller skulle ha strulat till sig så här. Men det är bara att blicka framåt, det kommer nog en ny säsong igen nästa år! 🙂

I ladugården har det också varit full rulle. Sedan jag senast skrev har vi fått 29 kalvar, varav knappa hälften har varit kokalvar. Min gamla tant Rina fick tvillingar, men tyvärr blev det två tjurar. Ni kan tänka er att det fanns en Sonja som var rätt så missnöjd då vi av Rinas 9 kalvningar endast har 1 avkomma i mjölk…!

Den största förändringen vi hunnit med här under sommaren är att vi har installerat en mjölkningsrobot. Tack vare den behöver man inte längre stå 5 timmar om dagen och mjölka. Ibruktagandet har inte varit enkelt, vi har haft ganska stora problem med juverhälsan men nu börjar det se bättre ut.Korna har vant sig rätt så bra vid deras nya mjölkare. I jämförelse med robotens föregångare i stationen måste man ju säga att roboten har nerver av stål 😛 Den får inte sjukt och den blir inte nervös fastän den blir sparkad eller nedsk*tad. Nå, skämtosido. Nog har roboten många fördelar i jämförelse med stationmjölkningen, men den hämtar med sig också ett nytt sorts ansvar och kunnande. Nu måste man vara ännu mera uppmärksam på djurens beteende och framförallt avvikande beteende för att hitta t.ex. juverinflammationer.

Den har varit igång sen mitten av juli, så jag räknar nog oss som nybörjare ännu och såväl vi som korna har en hel del att lära oss ännu för att få allt och löpa som det ska. Eftersom vi inte ökat på djurmängden, bestämde vi oss för att köpa en begagnad robot och installera den i befintliga utrymmen. Lite pusslande blev det ju förstås, men än så länge är vi nöjda med slutresultatet.

Här ser ni en liten bildserie där kalvningsboxen får ge vika för mjölkningsroboten. Uppa (vars rygg syns på bilden) var första kon som kom in i roboten. Sista bilden är tagen någon gång på natten mellan 11 och 12 juli, då vi satt där och föste in korna till roboten och programerade in kordinaterna på spenarna. Det var en låååång natt som slutade 6 på morgonen 😛

Till sist måste jag ju ännu berätta om att vi hade tre djur på utställning i somras. Det var första gången på ”vår tid” som detta skedde och vi kan med glädje konstatera att 2 av 3 klarade sig riktigt bra. Uppa blev andra i klassen 5 eller flere ggr kalvade ay-kor och Irja blev likaså andra i klassen för jersey kvigor. Duktiga flickor 🙂 Den trejde, som också var kviga, blev så pass nervös av uppståndelsen att hon inte överhuvudtaget kunde gå in i ringen.

Får i snö

Såhär såg det ut från köksfönstret dagen efter att det snöat. Totalt ramlade det ner ungefär 20cm fin, kall, kritvit snö. Småningom mildnade det i och snön satt ihop sej. Men världen var vit och från vattnet steg det sjörök hela dagarna, vattnet var varmt och vinden kall.

Får i snö – det går bra det! 🙂

Fåren har sökt sej till solen för att idissla och vila eftermiddag. Så länge det finns mat är det ingen nöd. Och inget snöslask, det tränger in på bara skinnet på både folk och fä. Torr snö brukar gå helt bra för fåren, det lägger sej i pälsen men smälter ofta inte, ullen isolerar så snön förblir osmält , men blir det töväder eller så snön blir till vatten rinner den in mot skinnet. Ändå ser fårens ull till att vattnet rinner av, men det som finns mitt på ryggen, så att säga i mittbenan måste ju vara kallt… burrr…

Fåren fick vara inne medan det värsta snövädret pågick, det tog några dagar, men sen fick de gå ut igen. Jag brukar låta fåren gå ute så länge de utlovas töväder inom rimlig tid eller tills det fryser till på sjön. Blåis med snö på är det mest förrädiska som finns, även för får. Men nu är vattnet ”varmt” ännu, och ingen röjknoppning i siktet, så fåren fick gå ut. De har tak att söka, så det går ingen nöd på dem, och mat får dom obegränsat så länge dom går ute. När fåren inte ännu har hunnit få så mycket ull och de går ute så är det viktigt att de får mat så det räcker till allt som tar energi.

Mat, mat, mat… Det än nyckeln till mycket…

Snöslask?

Vad det än kommer där borta så tänker inte jag möta ”dedär” minerna imorgon morgon…

Kan får se sura ut?

Ja, de kan dom! Dom kan se riktigt sura ut! Örona snett bakåt och sneda blängande ögon brukar man möta på morgonen efter första snöslasket. Jag har hunnit klippa de tackorna som går med bagge. Det gjorde jag för ca 2 veckor sen. Sent eller tidigt? Ingen aning, jag gjorde det när jag hann. Kvar att klippa är alla lamm som inte ska till slakt, men det är samma med det, man får göra det när man hinner. Bara det inte blir för kallt, då får det vara till våren. Ingen bra lösning om det blir så, men när man måste prioritera, så kan det hända att det måste bli så.

Men nu utlovas det slask tills imorgon, vet ju inte om det kommer snöblandat alls, men enligt väderprognoserna, och sikten västerut, så ser det ”lovande” ut. Temperaturmätaren står på 1,1 grader plus klockan 20.30… Hmm…

Viktigast var att få in de klippta tackorna. Men för att få in dem, utan att de blandar ihop sej med alla lammen, så måste jag också få in dem. Trångt sku det att komma bli, men vad gör man?

Det handlar bara om någon natt, eventuellt nån dag, och tills imorgon eftermiddag är planen att kunna släppa ut dem alla igen, eller lördag förmiddag. Jag har inte fått slaktat så mycket ännu, så för tillfället är fårhuset proppat när alla skall in, men det ska det bli bot på småningom.

I väntan på sin tur stod tackorna vid stängslet och gapade allt vad de orkade, precis som om de visste att de också snart skulle få komma in. Visste dom att det kommer att bli skitväder?

Hur som helst så var de inte alltför avigt inställda till att få komma in när jag öppnade grinden, det var full galopp, raka spåret in. Inne väntade ensilage, trångt vid matbordet, men som sagt, det är bara för natten… Förhoppningsvis i alla fall! Annars blir det att trolla fram en plan B…

Ute på betet har de en gammal ria som de kan gå in i, men då blir det värre trångt där, än vad det blir i fårhusets ena fålla.

Väl inne kom Anne och Viktoria och ”tackade”.

Medan de andra trängdes vid foderbordet kom de stegande och tryckte sej emot mina ben.

Kommer ni ihåg – en gång till

Idag var det dags för de sista att få komma hem, sist ut, sist hem? Eller hur var det nu, kommer inte ihåg, var så länge sedan. Men det minns jag, att det var dimma! Tjock dimma var det när vi förde ut fåren till Borstö i ”våras”, någon som minns?

Men det var då det, nu var det dags för att hämta hem dem. Hyggligt väder var det igår och det höll i sej ännu tills idag. Stenhård koll på vädersidorna, vackert utlovades, och det höll i sej.

Såhär såg det ut vid starten i morse. Det var plattstillt. Himlen speglade sej så vackert i vattnet ända tills pappa kom från sin strand med Liselott till min strand, och hämtade upp mej där. Det var som att förstöra en vacker målning när han kom med båten, men där kunde man ju inte bli att stå och stirra och se dum ut, fort fort iväg. Klockan var… morgon… ca 8 tiden. Det är tidig tid för mej att vara på plats i stranden. Jag är som en nattuggla och sitter hellre uppe till halvt mitt i natten än stiger upp klockan 7 vilket jag gjorde den här morgonen…

Nåja, iväg kom vi. Medsamma när vi snett rundade Ytterholms södra udde och tog sikte rakt söderut, började det komma emot vågor. Ju längre fram på dagen som det skulle ta, desto större sjö skulle det hinna dra upp.

Solen steg i öster, dold bakom molnen som tornade upp sej, och såg ut att innehålla en hel del regn, eller kanske de bara stod där och hotade? Det fanns stora, mörkblåa ridåer hängandes i söder, kanske lite längre bort än vad vi skulle, men nu spelade ingen roll vilket väder vi skulle möta, nu skulle fåren hem. Punkt.

Båtturen tog som vanligt sin timme och när vi väl började sikta Borstö holmarna såg vi ett låghängande, grått moln en bit bort och ur det molnet kom det ner regn. Man kunde riktigt se hur skuren, och molnet vandrade vidare där borta. Som tur var, var det en bit bort och skulle inte komma att blöta ner oss.

Så steg jag då iland på den nordöstra delen av den holme där fåren vistas mot höstkanten. Borstöborna är hyggliga och flyttar fåren till en närliggande holme när betet sinar på hemlandet. Jag hade inget hört av dem, om de flyttat fåren eller inte, men de brukar göra det, så ”-nog har de säkert gjort så i år också” var vår filosofi, och det stämde. 🙂

Men var börja leta? Holmen är långsmal och flera hundra meter från ena änden till den andra. När jag blev ilandsläppt siktade jag direkt motvinds, till södra sidan och österut. Vinden låg på där. Fåren brukar trivas ”väderpå”. Jag ropade några gånger med jämna mellanrum, och mycket riktigt, efter kanske 10 minuter fick jag svar 🙂 Och så kom de radandes…

Med flinka klövar skuttar de smidigt omkring på det glashala berget bland enbuskarna som dominerar växtligheten. Jag däremot är inte lika flink och får bara se upp att de inte knuffar omkull mej när de kommer. De är inte av den sorten som springer undan, utan av den sorten som kommer uppklättrandes mot ögonen om de bara får.

Mitt uppe på berget stannade jag och kikade bak mej. Fåren kom radandes som i ett pärlband, innan jag hann få upp min kamera hade några av dem redan hunnit passera mej, men jag fick ändå några av dem på bild med byn, hav, holmar och himmel i bakgrunden.

Så ”krella” vi iväg mot båten längs bergen.

Vi tar alltid ombord fåren vid ett speciellt ställe. På västar änden av holmen, det är ganska lagom djupt där, berget är format passligt så man får fören in i en V formation, så fåren har lättare att hoppa ner i båten.

I år krävdes inte några större lirkanden, lite övertalning med havreämbaret, men sedan gick det nog rätt så galant. De gamla tackorna som var så smidiga, på det för mej, glashala berget, ( trots bra gummistövlar med rediga räfflor, ) förvandlades på glasfibern i båten till balettdansösens raka motsats. Glasfiber och klövar är ingen bra kombination. Det märktes också en stund senare när vi kom ut på öppnare vatten. Det hade redan dragit upp lite sjö och tackorna hade svårt att stå i ända. Någon lade sej ner, men de flesta skulle envist stå. Pappa fick parera och trimma upp båten med trimmplanen för att båten inte skulle kasta sej på sida alltför mycket innan fåren funnit sin position i båten. Det är först alltid ett irrande om var de skall stå, lammen vill stå nära tackan och tackan flyttar runt tills hon har hittat ett sätt att stå stabilt på, om hon inte ramlar omkull. Sjögången leder också till att de alla åker lite från höger till vänster innan de ställer sej stadigt och stilla.

Så kom vi i halvfart hemåt. Fjärd efter fjärd avverkades, och småningom siktades Ytterholm. När vi körde in genom ”strömin” och det började komma land och träd på alla sidor började tackorna vädra luft. De stod med nosen rätt i vädret och näsborrarna blev dubbelt så stora som normalt. Om det var för att det luktade grönt eller ”hemma” vet jag inte, men de verkade gilla det.

På vingliga ben stegade de längs bryggan iland. Jag tvättade ur båten diverse pärlor som de lämnat efter sej… Men när jag sedan skulle söka upp dem för att ta dem med mej upp till fårhuset höll jag inte på att hitta dem. Jag gick en lov och små ropade på dem, inget svar… Mitt i allt fick jag syn på dem. De hade, antagligen direkt, gått och lagt sej för att vila under några låga tallar, och svarade inte fast jag vet att de nog minsann hade hört mej. Antagligen hade resan tagit på…