Kategori: Djur

Kommer ni ihåg när jag förde ut Viktoria till sommarbete på holme och hade hjälpredan Sandra med mej, idag var det dags för returen. Lite sent, men som bekant bättre sent än aldrig…

Jag rustade mej med regnkläder, laddad telefon och berättade åt de andra på holmen vad jag hade för planer för dagen. Man vet ju aldrig…

Utfärden gick snabbt och fint, vädret var hyggligt, skulle jag vänta på perfekt så skulle jag antagligen få vänta till maj nästa år, så när vädret idag verkade hyggligt passade jag på.

Att övertala Viktoria och hennes lamm Hedga och Helga, samt Dua och hennes lamm Hulda (som tillbringat hela sommaren på holmen) att komma med hem var inte något större problem. Viktoria hoppade glatt i båten utan större lockningar. Hon börjar bli så gammal och van att hon visste vad som var i görningen. Jag satte halsband på henne så hon inte skulle stå med bredsidan till och hindra de andra från att hoppa i båten.. Hedga och Hulda hoppade med lite vingligare ben efter. Där tackan är, där är också lammen så länge de får välja.

Dua tvekade lite, svängde om och gick en bit bort. Det smällde lite obehagligt om båten när den smådunkade i bergsbottnet när de andra hoppade i. Jag gick en bit upp på land och pratade lite med henne och bjöd henne på lite havre, när hon fått två nävar havre var det som om hon sa: ”jamen okay då…” Hon gick ner mot båten och kikade lite på de som snällt stod i båten och väntade. Jag pratade lite med henne, gick sakta ner mot båten och pratade med låg röst och sade att det inte är något farligt.. Dua satte öronen bakåt och tyckte antagligen att hon blev lite trängd. Jag stannade och lät henne fundera en stund. Hon kikade lite på mej. Hulda stod hela tiden och stirrade på mej och undrade antagligen varför de inte skulle springa vidare på berget längs med vattnet, men Dua stod säkert kvar. Sen steg jag sakta upp och med en gång hoppade Dua över relingen ner i båten. Hulda visste varken fram eller bak, men hoppade i sin lilla yrsel med. Vad hade hon för val? Inte ville hon ner i båten, men då alla andra gjort det, så kunde väl hon. Hon var ju ensam på land, och ett får vill aldrig vara ensam.

Då var det att vara kvick och sansad till lika. Inga alltför hastiga rörelser, Dua kunde ju nog ännu hoppa ur båten om hon ville det, likaså skulle Hulda ha kunnat hoppa ur i ren förskräckelse om man skulle ha varit antingen för hastig eller för långsam i sina rörelser. Men det gick bra, jag skuffade ut båten från stranden, landade själv i fören och lät båten glida ut från land en bit. När båten kommit ut så pass långt att jag var 99% säker på att ingen skulle hoppa ur båten mer, stegade jag över fåren bak till ratten, startade och så kunde hemfärden ta sakta fart.

Det gick inte så värst fort. Det hade börjat blåsa lite mer, inte mycket, men lite, och så hade jag nu vinden snett, rakt framifrån – idealiskt för att bli nerstänkt av vatten. I fören stod Hulda och surfade. Hon kom efter en stund ner i båten när det började gunga lite väl mycket i benen.

Det tog kanske en halvtimme innan jag var så mycket lä för land att det slutade stritta vatten. Jag som vanligtvis sjunger så högt och ljudligt som jag vill, fick lov att vara tyst den här hemfärden. Vattnet strittade rätt upp i ansiktet så det riktigt rann vatten över kinderna. Jag slöt hakan mot regnrocken, och tänkte på sommarens båtfärder då man kan tycka det är riktigt skönt när det lite svalkar i solgasset när det strittar vatten. Annat var det nu, inte iskallt, men tillräckligt kallt för att man nog minsann inte skulle sitta och dåsa till…  Bra gick det, hem kom både fåren och jag välbehållna 🙂

Just som jag fick skrivit att det bara blåser och blåser, så kom det med det samma en dag med vackert väder och vi körde hem får en hel eftermiddag och kväll. Det som jag kunde konstatera när jag träffade fåren var att de hade mycket fina klövar allihopa. De va så fint slipade tack vare bergen på holmarna 🙂

Det här är Samarins klöv. Om sen örat är söndertrasat, så är i alla fall klövarna perfekta 🙂 Snart har ni sett Samarin i detalj 😉

Antar att det är fler än jag som läst Landsbygdens folk om tjuren som skulle till slakt och inte hade öronmärken och.. ja, hela karusellen… De som inte läst om det, gör det och upplev en gnutta av djurägarens vardag, många frågetecken och suddiga svar…

Om det är någon som inte läst, eller kan läsa, kan jag dra bakgrunden lite snabbt. Ingolf skulle skicka tjurar till slakt, som han gjort lite nu som då, inget nytt, inget främmande, en vardagsrutin för en van bonde, som började yrkesbanan som 12-åring. De flesta slakt skickningar går utan större problem, ända tills en dag här i veckan. En tjur hade tappat öronmärkena och skulle ha dem i öronen innan han skulle skickas. Tjuren stångade omkull slaktbilschauffören, och skulle antagligen gjort vad den kunnat för att oskadliggöra de som retade honom och fanns i hans omgivning, om inte Ingolf varit påpasslig och fått en metallgrind mellan tjuren och chauffören. Det gick bra den här gången.

Ingolf är en bra bekant till mej, han bor nära Mats, de har lite maskiner tillsammans och hjälper varann när det behövs, därför vet jag att han är en handlingens man och blir inte som ett frågetecken, undrar och funderar vad som behöver göras när något händer. Det var det som räddade slaktbilschauffören den här gången. Men ja, frågan är ju kvar, hur 17 skall man göra när djuren absolut INTE får slaktas om de inte har alla lappar i öronen.

Jag kan förstå att reglerna finns. I ett stort slakteri, dit det kommer massor av djur, hundratalet, alla dagar, skulle några där i den röran sakna öronlappar skulle det vara många frågetecken att reda ut. Det går inte, det skulle bli omöjligt. MEN, när det är små slakterier, och djurägare och slakteri inte är främmande för varandra, det kommer inte in så himla många djur om dagen, så tycker man ju att katastrofen skulle vara överkomlig om ett djur som tappat sina öronlappar, kunde få ha sina ersättande lappar medskickade i en plastpåse, istället för att bönderna skall måsta riskera både liv och lem för att få dit dom eländiga små plastbrickorna! För riskera liv och lem för att få dit dem, det gör man hur man än bär sej åt! Ska man knipa ett djur på flera hundra kilo i öronen spelar det nog inte så stor roll hur sävliga och lugna de annars är eller hur de är tjudrade, knip den lugnaste ko i örat och de slår spinn! Klart det gör! Det gör ju ont! Slipper dom att röra huvudet ens några cm uppåt-neråt och åt sidorna finns risken att man blir i kläm! Vansinne kallar jag det, men, vad gör man? Utan lapp – ingen slakt!

Jag har inte samma bekymmer med mina får, som de som har tjurar. Det går att hålla ett huvud på en tacka eller en bagge stilla, krävs lite extra itag ibland, men dit brukar jag nog få lapparna, men hur skall man göra när fåren tappat lappar och det just inte finns öra att få fast lapparna i?

Det här är Samarin. Hon har tappat sin lapp och en ny har jag hemma. Men, var skall jag få fast lappen? Skall jag måsta kåra in lappen in i örat på henne och fästa den inne i örat där huden är tjock och blodådror går kosromtvärs? I de sönderslitna öronsnibbarna kan jag inte fästa dem, de skulle plåga henne än mer, och vika ner örat totalt. Dessutom är ”spiken” som ska genom örat i de lappar jag har så stora, att de nästan inte skulle bli något skinn alls runtom.

Jag vet inte hur jag skall göra, lappen måste dit, men var kommer gränsen för djurplågeri in i bilden? Skall djuren måsta plågas bara för att nån viktigpetter kommit på att de måste ha lapp i örat vare sej det går eller inte? Det här är ett fall där djuret tappat lapp och örat blivit sönderdraget, men hur många sådana fall finns inte det?

Det är elen som räknas, inte stabiliteten i stängslet.

Mina baggar går för tillfället på bete på åkermarken jag slog först ensilage på, sedan tog jag torrhö där och nu är det baggbete. Att några trådar kan hålla så stora djur på rätt! Det är lite roligt när man ser de stora baggarna backa flera meter när man skall flytta dem från ett bete till ett annat och lagt ner tråden på marken. De går INTE över tråden! Den är farlig, det har dom kanske testat sej fram till, och har de fått sej på nosen en gång kommer de inte i närheten av den flera gånger.

Tar man bort tråden helt kan det ändå finnas de som inte går över där tråden varit. Den SKA finnas där, nånstans och kanske den också är där fast vi inte ser den verkar de tro, för det kan vara hopplöst att få dem att gå över ställen där tråden varit.

Jag håller på och drar tråd. Först slår jag gräset där tråden skall gå. Sen går jag ett varv med stolparna, kastar ut dem ungefär där de ska vara. Sen går jag tillbaka och ställer upp dem och trampar ner dem, och ser att det blir någorlunda bra i förhållande till markens höjd, ner i diken, grästussar och annat som man lite måste tänka på för att få det bra. Sen börjar jag gå med tråden, drar ut och sätter fast, hämtar mer tråd, fortsätter där det slutade, drar ut, hämtar mer tråd… osv, tre trådar högt, gärna mer om jag har tråd och om jag orkar. så för varje sträcka där det går ett elstängsel har jag gått den sträckan 5-8ggr, beroende på hur lång sträckan är och om jag måste skarva tråden många gånger osv…

Tid tar det, men behändigt är det när det finns gräs i överflöd och man inte har fast stängsel. I övrigt föredrar jag fast stängsel. 🙂

Och hem kom han! Drömprinsen vet jag väl inte om det är, inte heller vet jag om det är en gentleman, men söt som få och riktigt snäll är han. Med djupmörka ögon, brun kostym och långt svallande hår var det svårt att inte falla för denne Pargasbou. Men vad jag tycker kan vara lika, huvudsaken skulle nu sen vara att ”damerna” gillar honom. 😉

Damerna kommer att hämtas hem från sina sommarbeten småningom och sen ska vi se vad den lille herremannen går för. Snäll var han i alla fall när han kom till sitt nya hem och landade bland mina baggar. Någon liten knuff gav han en och annan som kom emot för att kolla vad han var för en nykomling, men inget storstångande, utan mer ett markerande att han inte tolererar precis vad som helst. Men det tog inte länge så var han som hemmastadd och började beta.

Efter en resa, från sina trogna kompisar på holme, bli hem hämtad till gården, följande dag kommer det främmande och kikar och pratar med sej och sen krånglar på en alldeles för bökig, stor och obekväm grimma. Sedan bli upplyftad på ett flak och så åka dryga 30km innehållande en färja, och sen ännu åka snurra för att till sist landa bland röjvassa och en hel hop med främmande baggar… Det är inte konstigt om en liten bagge känner sej lite omtöcknad i det skedet…

 

Sällskap till de sena höstkvällarna sökes till skärgården!

Alla ”ungtuppar” undanbedes besvära sej, här sökes det en riktig gentleman som vet hur man för sej! En mörk, stilig, och muskulös gentleman ska det va! Bra humor, välskött hygien och god kondition är ett plus! Annars är kraven rätt små.

Hösten kommer att fyllas med långa, mysiga skogspromenader och stillsamma middagar på uteserveringarna här bland kobbarna och skären.

Vi som söker är ca 35 spänstiga blondiner och brunetter i varierande ålder. Vi har ordnad vinterutfodring och luftig bostadsmiljö med plats för en riktig storfamilj!

…

Med andra ord, jag söker en avelsbagge till tackorna. Mitt i allt slår datumet september och då skulle baggen gärna få finnas till hands att släppa till tackorna den dagen man vill utan att först då komma på att, just ja, de sku ha vari annan bagge i år också… I år tänkte jag försöka vara i alla fall någon vecka i god tid och har ringt och hört mej för om en bagge som jag tror kommer att passa mina tackor riktigt bra. Skall fara och kika på honom någondera dag.

Land och rike runt behöver jag inte fara för att hitta bagge i år, men jag vet att sådana år också kommer att komma när jag börjar ha använt mej av de flesta bagglinjer som finns i trakten med bruna lantras får.