Kategori: Djur

Ibland får man hjälp 🙂

Viktoria och hennes två lamm skulle flyttas från en holme till en annan. I flera veckor har jag väntat på att vädret och tiden skulle matcha varandra, men det var inte så lätt… Blåser det inte, så regnar det. Inte är det problem att köra får om det regnar, men det är betydligt roligare med lite vackrare väder och gärna solsken om man får välja 🙂 Då behöver man inte packa på sej kläder som för en nordpolenresa utan kan sitta i linne och shorts och bara njuta av sommarens varma vindar. Men det har inte hänt ännu…

Sol blev det, men blåste gjorde det så vi fick nog ha lager på lager med kläder. Vi – jag och Sandra. Och vem är då det? Jo, det är mitt kusinbarn som varit här hos oss i en vecka och hängt med på både det ena som det andra.

På vägen ut ville Viktoria helst stå nära oss vilket resulterade i att hon trampade Sandra på tårna. Crocs är nog inte de bästa fårflyttar lämpliga skodonen. Mina tår som var väl skyddade under gummistövelns stålhätta hade ingen nöd. Men Sandra fick lov att sätta upp fötterna högt och så bar det av ut till fjärds.

Fram kom vi och Viktoria och hennes lamm hoppade lite småmotvilligt ur båten. Men rätt glada att ha fast mark under klövarna tror jag ändå att dom var, det stampade en hel del över fjärden i motvinden. Returen gick i ett jehu. Sandra satt som en galjonsbild längst fram i fören och verkade mer njuta av att bli nerskvättad med vatten var gång som båten dök mellan vågorna, än ogilla det.

Efteråt kan jag konstatera att flytta får med båt är en vardagsgrej för mej, men en helkonstig grej för en som inte är van. Man tänker inte på det förrän man får frågor ställda som man aldrig ens kommit att tänka på…

Time to say godbye.

Hagge, mitt lilla troll, var 17 for det fel?

Han trivdes bra med in kompis, han åt, vilade och mådde helt bra. En dag noterade jag att han inte växte, han såg lite ynklig ut där han stod under träden, genomsur och ynklig. Jag bestämde mej för att flytta honom och kompisen till fårhushagen. Där fanns det en hel del trädskott som kommit upp och helt fint gräs. En dos maskmedel för säkerhets skull och det borde inte vara några problem med det. Till på köpet så skulle det finnas möjlighet för dem att gå in i fårhuset när det regnade, dörrarna stod öppna.

Men vad händer? Jo, hagge får problem med ögonen, de grusar sej och rinner om dem. Jag putsar och rengör, sätter salva och det blir inte bättre. Är det någe värre fel? Eller blir det ditspolat skitvatten från ullen när det bara regnar? Hagge mår inte bra. Han går omkring och småäter lite, men verkar inte intresserad av mat. Lustigt. Jag visar honom var han kan gå in och äta hö, det vill han inte ha, och inte kompisen heller, och när kompisen går iväg yrar Hagge efter men verkar nu se ännu sämre och hänger inte med i kompisens fart. Jag funderar vad som kan stå på, men jag är inte tillräckligt snabb i min tankegång, verkligheten kör över mej med ordentlig fart och igår morse var hagge trumsjuk. Tror jag i alla fall. Allt tydde på det. Rund som ett klot om magen och med tanke på det lilla som han ätit var han inte direkt överfet och så detta evinnerliga regnande gjorde väl att det han petade i sej var fuktig dynamitklöver och så sa det kabum i hans lilla mage. Antar jag. Jag vet inte. Jag satsade något kort på det och stuvade i han lite olja och ett som annat för att få igång magsystemet som det ska honom, luft kom det upp, massage på mage och hals gjorde att det riktigt bubblade upp gas ur magen. Jag gjorde vad som stod i min makt för stunden, men Hagges lilla kropp orkade inte.

Han orkade inte stå utan lade sej ner med benen under sej och svängde huvudet mot bakbenen och bara låg och andades. Han orkade inget mer. Lite vatten fick jag honom att dricka men äta, det gjorde han inte. Han bara låg. på bara någon timme blev han tröttare och orkade snart inte lyfta huvudet själv – gränsen för när det är hopplöst läge. Jag pajjade honom över huvudet och då tog han sej kraften att trycka sitt huvud in mot min hand. Där satt jag en god stund och bara pajjade honom. När jag slutade lade han ner huvudet och bara vilade. Han bräkte inte, rörde sej inte. Bara andades. När jag åter satte min hand på hans huvud, tryckte han upp huvudet i min hand, jag lade hans huvud på mitt ben och där låg han stilla, stilla.

Nu skuttar han omkring i lammhimlen. Jag ringde Mathias, som för tillfället är i Geta och berättade vad som hänt. ”Oj, nej”! blev hans första kommentar, men sen började han lika fort reda ut för mej vad han hade gjort under dagen. För att kontrollera att han hade förstått vad som hade hänt måste jag ta upp samtalsämnet en gång till. Men någon större katastrof verkade det inte vara, han konstaterade bara att det gick med Hagge som med Smile.

”Dom far upp till himlen och kan inte komma ner!” Brukar hans svar vara när man frågar någonting om någon som dött. Så han tar det hela med ro.

Någonting man borde ta efter lite mer. Att Hagge kanske inte skulle vara med så länge på grund av att han nästan inget ser ställde jag in mej på, men att det skulle gå så här hade jag inte räknat med. När han lärde sej äta ute tänkte jag att följande prövning skulle komma när det skulle bli höst och han skulle behöva lära sej äta inne igen. 100 gånger kan man ju tänka, ”jamen om jag skulle ha…. gjort si eller så…” någonting annorlunda så kanske… Men nu går det inte mera, jag gjorde vad jag för stunden trodde och ansåg vara klokast just då, med allting i Hagges korta liv. Det är bara att konstatera faktum nu, Hagge fick ett kort lyckligt liv på jorden och han gav oss så mycket glädje. Minnena finns för alltid kvar.

Historierna om lilla Hagge tar aldrig slut… ställ in er på det 😉 såvida han inte går själv ur tiden eller att jag slutar blogga.

Nu har han lärt sej elstängsel, först gick han med alla de andra baggarna på bete nära huset och alla lärde sej vad el-stängsel är för något… När man ska lära lamm vad elstängsel är gäller det att ha eltråden ca 10cm ovan jord, 4-5 trådar högt och el i tråden ” så ullen raknar”, eller nästan i alla fall, bra är det om dom på en gång lär sej att tråden är farlig. Märker dom att det inte smäller så farligt även om man kommer emot tråden bryr dom sej inte om den när gräset blir lite grönare på andra sidan. I år gick eltråds lärande riktigt bra. Även Hagge lärde sej att tråden är farlig. Problemet är att han inte riktigt ser den och glatt kommer efter mina ben när jag går ut ur hagen genom tråden. Nu hade jag lammens första hage ihop med deras vinterrasthage, den är av hederligt fårnät, så det blev att kliva över fårnätet när hagge följde efter, eller försöka villa bort honom bland de andra lammen, så att han började följa ett annat lamm istället för mej.

Det tog bara någon vecka och så var baggarnas bete slut. Följande bete som var tänkt åt dem var på ”stranden”. Ett bete som varit obetat ännu i år. Anledningen är att jag inbillade mej att jag skulle hinna dra nytt nät på ca en tredjedel, det har nämligen helt rasat där. Men det har liksom inte riktigt blivit av, så det blev att dra el-stängsel där som nödlösning. Al-skotten är långa och vassen har börjat bli lång, så det är på tiden att någon  kommer dit och betar. Men ett problem finns där, ur Hagges synvinkel… Där finns nämligen en bevattningsgrop grävd. Rena rama livsfaran för Hagge. Inte skulle han se och förstå att akta sej så han inte skulle drulla i. Det fick bli en liten egen Hagge-hage.

De andra lammen flyttades ner till stranden, och kvar i gamla hagen blev Hagge och två kompisar åt honom. Men det var inte direkt smart att ha två kompisar åt honom. Dom två gick iväg, i sällskap åt varandra och kvar, snurrandes runt, blev hagge. Han bräkte och bräkte, men de andra två svarade inte. Vad skulle de bry sej om honom, de hade ju varann, de två. Stackars liten. Rena rama mobbningen. Men det lönar sej inte att stå och predika det för dem. Jag funderade en stund, grejjade lite, funderade lite till och så kom jag på hur dum jag var egentligen, självklara saker bara man tänker till lite och kommer på det. Om jag lämnar bara en kompis åt hagge så tyr ju han sej till Hagge och går inte iväg och lämnar honom ensam. Sagt och gjort, kvällen kom emot och klockan var närmare 23 när jag beslöt mej för att med en gång göra slag i saken och flytta det ena bagglammet ner till stranden till de andra.

Men hur göra… Där stod jag med ett lamm i famnen och klurade. Mönkkiä hade jag inte, traktor orkade jag inte böka igång bara för att köra ner ett lamm, bära det hela vägen orkade jag inte heller, det är i alla fall 2-300meter ner. Åkgräsklipparen skulle eventuellt fungera till att köra ner lammet med, men på vägen till gräsklipparen, med lammet i famnen fick jag syn på cykeln… Jaa, varför inte… Det är ju nerförsbacke hela vägen, så kommer jag bara upp borde jag inte behöva trampa… Jag kastade upp bagglammet på höger axel och höll stadigt om baken, han var ju inte sådär överdrivet stor, men runda slängar runt 25-30kg i alla fall. Att komma sej upp på en cykel med ett bökande bagglamm på axeln, som tror hans sista stund är kommen var inte sådär alldeles lätt, men har jag gett mej 19 på någonting, så fixar jag det oftast också. Det gjorde jag nu också. När jag äntligen komblat mej upp på cykeln och det började rulla neråt var vi nere vid hagen i ett jehu, jag lade ner cykeln och satte ner lammet på rätt sida om stängslet. Några större men av turen verkade han inte ha fått för han började mumsa gräs med en gång.

Hagge då, jo, han och hans kompis kommer nu mycket bra överens sen de blev bara de två, ännu i alla fall. Lammet som ser, går omkring i deras lilla hage bakom husknuten och Hagge svansar snällt efter och håller sej hela tiden hack i häl dit han andra går.

Solen sken och vädret var försommar varmt. Bara liten krusning på vattnet den morgonen, en perfekt dag att köra ut fåren längst bort. Dessutom hade vi igår fått hem det efterlängtade bränslet. Hur länge skall man behöva vänta på bränsle egentligen? 3-5 dagar som utlovat sprack, inräknat en helg förstods, men inte har vi någon skillnad om det är lördag eller söndag, man skördar och kör när det går… Mitt i ensilageskörden vill man inte gärna stå och trampa och vänta sådär rysligt många dagar. Eftersom bränslet inte dykte upp de dagar vi räknat med blev det att slanga bränsle ur en av våra båtar som stått på land i 5-6 år med full tank. Det var prima bränsle eftersom tanken var precis full. De 60 litrarna som där fanns var precis vad som behövdes för att få färdig balat ensilaget på anisor.

Tillbaka till fårkörningen så lastades fåren ombord på traktorsläpvagnen och sen bar det av ner till stranden. Där väntade pappa med båten Liselott. Fåren hoppade ombord, endel mer lyckliga än andra. Det var mest gamla tackor och så några lamm. När vi lade ut fick alla en skvätt coopersect i nacken, det är fästingmedel, och så bar det ut runt närmaste udden, bönan och då så såg vi vad som väntade oss…

Det var som en tjock vägg jusst söder om Ytterholm, en grå massa som vällde in från havs. Dimma.

Jahaja, sa jag, ska vi svänga om eller kör dom till en närmare holme? Till svar fick jag av pappa som kört i dimma många gånger: Äsch, ha vi tänkt oss ti borstö så far vi å, vi tar fare ut så har man lite ti gå efter…

Jaha, ok och in i dimman bar det.

Om man öppnar ett mjölkpaket helt i ena änden och kikar ner där med båda ögonen så vet man ungefär hur mycket vi såg. Lite varierande sikt var det, ibland såg man 100 meter framför sej, ibland på sin höjd 50, det är inte så mycket när båten swishar fram i 25knop. Men rädd behövde jag inte vara, pappa satt som klistrad framför radaren och sin gps, sjökortet har han i huvudet så det behöver man inte ha framme. Diskussionerna som brukar gå heta om sälar, skötfiske, holmar, väder och vind uteblev. Att svänga om det man ser i radaren och gps till nord, syd, öst och väst i verklighet kräver koncentration.

Själv kunde jag inte så mycket göra, än att hålla utkik efter remmarena. men de var svåra att få syn på, men kom man bara tillräckligt nära såg man dem, och de benades av sakta men säkert.

När det inte är dimma ser man normalt hundratals större holmar, nu räknade jag att jag såg ungefär 12-15 ”husstora” holmar på hela resan, som tar ca en timme, alltså holmar som är så stora att man skulle kunna få ner ett hus/stuga på dem.

Väl framme låg hela Borstö som inbäddad i ett mjukt lager av kall bomull. Fåren hoppade glatt iland, här väntade massvis av gräs och löv och de sprang som yra höns omkring och visste inte vilken grästoss de skulle börja med…

Tillbakavägen gick smidigt och bra, hem kom vi och så var det att lasta ombord ett nytt gäng får och köra ut, men den turen var närmare och så började dimman lätta lite vartefter som tiden gick.

På kvällen såg det ut att åter ”bådda” ihop till en tjock gröt där ute…

”Ytterholms ströömin” full med små grynnknallar ovan yta, men under ytan finns det fler…

Nu börjar de flesta fåren vara utplacerade runtomkring i skärgården, 9 olika ställen. Bagglammen och några tackor med lamm skall se till att hemholmen också blir betad.

Hagge skulle idag få gå ut. På riktigt! Han har varit tillsammans i en större grupp med tackor och lamm där lammen behövt lite extra tillsyn, inne i fårhuset, men nu skulle det bära av ut.

Det gick… sådär…

Början gick bra, han gick precis invid mina ben tills alla kom till rätt bete. Där satte jag mej ner på en sten. Tackorna småskenade yrt omkring som de brukar och lammen tätt efter… utom hagge. Han stod som parkerad bredvid mej och försökte förstå vad som hände, efter en stund fick han kontakt med sin mor, Eila och gick försiktigt iväg mot henne. Då passade jag på att smyga mej bort hemåt. En bit bort stannade jag och tittade lite hur det gick. Han yrade runt i cirklar lite, så kom det ett lamm förbi, så hängde han med det lammet en bit tills han tappade bort det, han stod och bräkte en stund och så kom någon tacka förbi så sprang han till henne, men blev bort knuffad, för det var inte hans mamma, så yrade han runt lite, stannade lyssnade, hörde inget eftersom alla tackorna var mer intresserade av grönt gräs än av lammen, så kom det något lamm förbi och så sprang han efter det en bit och så där höll han på…

Jag gick hem ett varv, men efter en halvtimme gick jag tillbaka, och när jag närmade mej betet hörde jag ett ynkligt bräkande, jag kom in på betet och den här synen mötte mej…

En liten ensam Hagge stod och bräkte vid ett träd… Det lät så ynkligt och ensamt…

Haggegubben, grät som besatt men lugnade sej när jag kom närmare och började prata med honom. Eila har ju tre lamm till och en himla massa gräs att tänka på, så blev Hagge efter fick han helt tydligt skylla sej själv…

Ohemult! Som muminpappan skulle ha sagt… Men vad gör man? Hagge fick följa med på en promenad för att se om vi skulle hitta de andra, men de hade nog tänkt utforska hur stort betet var och skenat så långt de sluppit… Vi gick en sväng, men sen beslöt jag att han fick gå ”hem”. Inne i fårhuset finns ännu några tackor med mini-lammen som kom här i veckan, så hagge får vara med dem inatt och sedan skall jag igen prova och se hur det går med att släppa ut honom.

Hagge verkade vara mer nöjd med att komma in. Även om inte Eila eller någon av syskonen var med, trivdes han med att komma in och bräkte inte en enda gång efter mej eller någon annan. Där hittade han med det samma vattenbaljan och ensilaget vid bordet. Ute förstår han ännu inte att äta grönt gräs. Han är också så pass stor att han inte längre behöver vara med sin mamma, men det skulle ha varit bra om han av henne skulle få lära sej vad och hur man skall äta ute…

Hur fortsättningen blir för lilla Hagge återstår att se