Hagge skulle idag få gå ut. På riktigt! Han har varit tillsammans i en större grupp med tackor och lamm där lammen behövt lite extra tillsyn, inne i fårhuset, men nu skulle det bära av ut.
Det gick… sådär…
Början gick bra, han gick precis invid mina ben tills alla kom till rätt bete. Där satte jag mej ner på en sten. Tackorna småskenade yrt omkring som de brukar och lammen tätt efter… utom hagge. Han stod som parkerad bredvid mej och försökte förstå vad som hände, efter en stund fick han kontakt med sin mor, Eila och gick försiktigt iväg mot henne. Då passade jag på att smyga mej bort hemåt. En bit bort stannade jag och tittade lite hur det gick. Han yrade runt i cirklar lite, så kom det ett lamm förbi, så hängde han med det lammet en bit tills han tappade bort det, han stod och bräkte en stund och så kom någon tacka förbi så sprang han till henne, men blev bort knuffad, för det var inte hans mamma, så yrade han runt lite, stannade lyssnade, hörde inget eftersom alla tackorna var mer intresserade av grönt gräs än av lammen, så kom det något lamm förbi och så sprang han efter det en bit och så där höll han på…
Jag gick hem ett varv, men efter en halvtimme gick jag tillbaka, och när jag närmade mej betet hörde jag ett ynkligt bräkande, jag kom in på betet och den här synen mötte mej…
En liten ensam Hagge stod och bräkte vid ett träd… Det lät så ynkligt och ensamt…
Haggegubben, grät som besatt men lugnade sej när jag kom närmare och började prata med honom. Eila har ju tre lamm till och en himla massa gräs att tänka på, så blev Hagge efter fick han helt tydligt skylla sej själv…
Ohemult! Som muminpappan skulle ha sagt… Men vad gör man? Hagge fick följa med på en promenad för att se om vi skulle hitta de andra, men de hade nog tänkt utforska hur stort betet var och skenat så långt de sluppit… Vi gick en sväng, men sen beslöt jag att han fick gå “hem”. Inne i fårhuset finns ännu några tackor med mini-lammen som kom här i veckan, så hagge får vara med dem inatt och sedan skall jag igen prova och se hur det går med att släppa ut honom.
Hagge verkade vara mer nöjd med att komma in. Även om inte Eila eller någon av syskonen var med, trivdes han med att komma in och bräkte inte en enda gång efter mej eller någon annan. Där hittade han med det samma vattenbaljan och ensilaget vid bordet. Ute förstår han ännu inte att äta grönt gräs. Han är också så pass stor att han inte längre behöver vara med sin mamma, men det skulle ha varit bra om han av henne skulle få lära sej vad och hur man skall äta ute…
Hur fortsättningen blir för lilla Hagge återstår att se
Lillagubben.
Vi hämtade hem fyra lamm i veckan. Så det bräker hos oss också. Lite mindre bara. Men inte så hjärtskärande idag som första kvällen utan mamma. Det är tufft att bli stor. Heja Hagge!
Är det inte lite besvärligt att vara djurbonde i allmänhet? I ena stunden är det så synd om lilla Hagge för att i nästa stund (läs om ett par månader) låta han färdas till slaktaren för att bli lammkött. Nej, tacka vet jag biodling – inga känslomässiga engagemang i den näringen åtminstone!
Hej Tekniskt intresserad!
Besvärligt och besvärligt… hmm… i vilket jobb är det aldrig besvärligt känslomässigt? För mej är bondeyrket mer en livsstil som det går att överleva på, än ett renodlat jobb man gör pengar på.
Många bagglamm är det synd om varje år, och visst är dom ulliga och gulliga, men till hösten förvandlas dom till stora, ibland våldsamma, tack-tokiga huliganer, som kan bli ohanterliga och rent av småfarliga. Hurdan Hagge blir återstår att se, kommer han vara lika snäll och beskedlig som han är nu, får han vara kvar, men blir han också en huligan kommer han få en enkel biljett till slakteriet. Hur synd det än är om honom nu, kan man inte låsa sej och ha honom bara för sakens skull, det är då det sunda bondförnuftet kommer in i bilden och får råda.
Problemet är bara att det är på människans villkor det hela sker. Ena gången är djuret ett keldjur för att i nästa gång bli avfärdat som en huligan som förtjänar ett nackskott. Djurens rätt till ett fullödigt liv är väl vad det hela handlar om.
Hej igen du tekniskt intresserade 🙂
Problem? Hmm… Nja, ett problem ser jag inte direkt… Men visst är det som du säger, det sker på människans villkor! Det gör all tamboskap och man kan göra det på fler sätt än mitt…
Alternativen jag hade med Hagge var 1. att låta tackan sköta allt själv – han skulle sakta ha svultit ihjäl, 2. Jag skulle ha tagit till bultpistol när jag upptäckte hans “handikapp” eller 3. det alternativet jag valde, med noga övervägande, hjälpa honom för att han också skulle få en chans i livet.
I det här och i liknande skeden hjälper man inte djuren för att det skall säga tjing på kontot efter ett halvår, om det är det man tänker på skall man nog överväga att vara djurägare, är pengar allt i livet skall man nog söka sej annat jobb.
Vad som är keldjur kanske man kan ha olika uppfattningar om. Ett keldjur är i mina ögon en hund, eller på sin höjd en katt. Ett djur man hjälper på traven för att det skall klara sej i livet med så lite lidande som möjligt, men som man inte släpar med sej in i sängen utan håller “avstånd” till, det sover i ladugård/fårhus osv. Det bor helt enkelt med “sina egna” men som för att klara sej behöver hjälp, kallar inte jag keldjur.