Aplekar

Efter Kristinestadsfärden så blev det att leka apa. Värmepannan stod kall och sotning var nödvändig förrän jag satte eld i den. Men takstegen hade jag tagit bort då vi började bygga det nya (mellan)flislagret. Så jag måste först dra upp takstegen och fästa den ordentligt. Ladugården är ganska hög – omkring 8 meter så det blev att leka apa hela dagen.

Till sist var stegen fast och jag fick leka sotare. Därefter skulle askan ur värmepannan och så var det bara att tutta eld. Den nysotade pipan drog så det bullrade i pannan men så är den också nio meter hög.

Men det blev att leka apa fortsättningsvis. Luftkabeln till Ribackhuset hade gett upp redan för något år sedan och jag hade lagt ned en ny jordkabel. Så nu skulle luftkabeln bort. Det står en jättestor asp och lutar över kabeln och om jag inte hade hunnit få bort kabeln förrän en storm hade fällt aspen så hade kabeln väl dragit bort hela elinstallationen och all ström hade varit borta i flera dagar. Men nu hann jag ta ned kabeln. Orsaken till att den slutat fungera blev också klar. En björk hade skavt av en ledare. Nåja, den hade gnidit på den i 30 år så det var inget under.

Och så måste jag klättra upp på garagets tak. Flera cementtegel hade gått sönder – troligen i vintras då snön från det stora taket kom ned – men det märktes inte under den torra sommaren. Först nu med höstregnen började det regna in. Jag såg två tegel som vara sönder men då jag började lappa så blev det allt som allt att byta femton stycken.

Den sista apleken var att köra flis. Det betyder också att klättra en hel del – men inte så högt. Och det är ju bra med litet motion …

Så jag har lekt apa ganska ordentligt. Tur att man inte föll ned och bröt nacken. Det hade väl inte varit någon större förlust annars men visst hade det varit harm att ha betalt pensionspremier i många år och sedan inte hinna få ut någon pension alls  :-).

Regn och solsken

Det är lång väg till Kristinestad från Östra Nyland. Jag steg upp sex och körde till Böle där jag träffade Mårten. Efter litet äventyr med bil och kamera (den beställda bilen fanns i Karis och kameran var inlåst) kom vi i väg och kunde plocka upp Unni i Lojo och Sonja i Pikis.

Unni och Ingela

Sedan åkte vi bil i många timmar i regn och rusk. Men det var ett glatt gäng som sent omsider körde in på Kalles gårdsplan. Hos Kalle väntade Mats och förstås Kalle själv. Efter att ha stjälpt i oss en kopp kaffe gick vi en snabb rundtur kring Kalles domäner och sedan måste vi åka till Kristinestad. Kalle soffpratade som om han aldrig gjort annat (se Kalle i den gula soffan) och så gick vi allihopa för att äta.

Det är ett glatt gäng

Mats var tvungen att åka hem och titta till djuren (som ju klarat sej bra) och Kalle åkte förstås hem. Vi sydlänningar sov på det fina hotellet och sedan blev det igen en lång åktur. Typiskt nog så var det fullt prat nästan hela vägen ned där Antte väntade på Sonja. Resultatet av pratet får ni se så småningom här på Bondbloggen – mer säjer jag inte. I Lojo lämnade vi Unni som tar ledigt från Bondbloggen på grund av familjetillökning. Till sist kom jag hem ganska sent på eftermiddagen.

Det är egentligen ganska fantastiskt att nätet numera gör det möjligt för oss att ”umgås” hemifrån varenda dag. Om man skulle vara tvungen att åka på sådana här resor varje gång man skall diskutera så skulle det bli väldigt sällan. Åtminstone då det gäller umgänget mellan nylänningar och österbottningar. Nätet binder ihop oss på ett helt annat sätt än förr. Visst var radio och TV också stora steg framåt men det nya med nätet är att var och en kan vara med i en diskussion. Så stort tack till Svenska radion och TV:n, Unni, Mårten och Ingela för Bondbloggen som blivit ett nytt ”rum” där vi kan träffas (utan att göra så här långa resor – även om det förstås var roligt att se på Kalles ”torp” i verkligheten). Radio och TV ersätts inte direkt av nätet utan snarare kompletteras de med nya möjligheterna.

Mot Kristinestad

Här i andra ändan av Svensk-Finland måste jag stiga upp klockan sex och börja åka mot Böle där jag skall träffa Mårten och så åker vi vidare mot Åbo för att förhoppningsvis få med oss Sonja till Kristinestad (men före det plockar vi upp Unni).

Det här är alltså en hopplös vecka. Först klappade nätet ihop på lördag och hela Lappträsk ringde till mej (kändes det som …). En burk som kopplar oss till Internet hade gått sönder i TDC:s utrymmen i kommunkansliet men där kommer jag inte in så vi fick vänta till måndag innan de bytte ut burken och nätet började fungera igen. Men på telefonsamtalen märker man nog att nätet börjar vara viktigt redan nu för folk här. Bara för sju år sedan då vi började bygga så undrade folk vad i all världen jag sysslade med.

Så gårdagen gick att sitta i telefon och så hade vi byabolagets styrelsemöte. Två dagar går åt till Kristinestad och på torsdag kommer radion och intervjuar mej. Med litet tur är fredagen ”ledig”, dvs. arbetsdag men så blir det Landsbygdsriksdag i Borgå på lördag-söndag. Tur att skörden är undan …

Men inte är det fritidsproblem än. Nu blir det bråttom att få höstbearbetningen gjord, maskinerna rengjorda inför vintern och så flisandet och flislagret klara tills vinterkölden kommer. Och så hade vi tänkt ta ledigt en vecka och åka till Sverige till ELMIA-mässan i Jönköping som i år har maskiner och fält som tema.

Torken tömmes

Nu gäller det att sälja bort allt vete som jag pantat på då priset var uruselt (ännu i juni). Vetepriset har fördubblats från maj och så måste jag faktiskt få torken tömd så jag kan börja flisa ved för vintern. Jag änvänder nämligen samma kalluftstork för säd och för flis. Det var litet svårt att bedöma exakt hur mycket vete det fanns eftersom det är första gången jag använder den nya torken. Det fanns mycket mer än jag trodde så det blir att köra bort ett lass till för att få den tömd.

Den nya torken har ögonlocksplåt så man kan blåsa ut säden men trattarna och luckorna är inte ännu klara så jag suger i stället bort säden. Det gick så bra att jag inte vet om jag ids bygga urtappningsluckor alls. Sugtryckfläkten är en Kongskilde dubbelcentrifugalfläkt på 22 kW och den flyttar torrt vete upp till 20 ton per timme. Vanligen brukar kapaciteten vara överdriven men det här gick verkligen fort. Man behöver inte stå och hålla i munstycket utan det räcker att man då och då flyttar det framåt. Men vetet var också verkligt torrt – närmare 11 %.

Fläkten är köpt begagnad förstås – men den var som ny. Priset på en sådan är ganska tufft om man köper den från en affär. Jag hade tur eftersom säljaren var missnöjd med kapaciteten – men jag upptäckte sedan att nån kopplat mataren (den lilla runda cylindern på röret) att gå åt fel håll ! Då jag bytte riktning så fungerade den fint. Problemet med en 22 kW motor är att man skall ha stora huvudsäkringar. Men det behövs i alla fall 63 A för torkfläktarna så det gick an. Men inte skall man köra något annat tillika. Givetvis har jag byggt om den litet och satt in en lysdiod som tänds då motorn går i triangelkoppling och lyser på luftmätaren som visar hur belastad den är. Jag borde bara bygga en större indikator så man ser på långt håll hur mycket man kan suga.

Och så märkte jag att det behövs ordentliga nivåmätare i varje silo som man ser eller hör då man suger. Jag satte in sådana redan för många år sedan men det skulle behövas trådlösa indikatorer som tutar i hörlurarna då silon är full. Jag skall försöka sätta in larm via WLAN till hörlurarna. Nu blir jag tvungen att springa till silon hela tiden för att se när den är full.

Bos-Sestu traktorer

På allmän begäran 🙂 presenterar jag kort traktorerna på Bos-Sestu:

Massey-Ferguson MF-65 är den äldsta från 1960. Storebror till den legendariske Grållen (MF35). Dieselmotor Perkins 4-cylindrig på 50 hk och tre växlar framåt och en bakåt. Hemlagad hytt (bara taket och vindrutan kvar). Försedd med James frontlastare och används numera mest som skottkärra och byggnadsställning samt för att lyfta storsäckar. Den är för svag för moderna maskiner men i stort sett evig. Man bara köper en ny acku vart femte år ungefär. Frontlastaren är mycket viktig för alla möjliga arbeten men 65:an har ingen styrservo så det krävs litet teknik att köra med den (man måste köra framåt eller bakåt för att orka vrida på ratten vid last i frontlastaren).

MF-65

Massey-Fergusom MF-165 från 1970 är en modernare version med en Perkins diesel (A4.212) med fyra cylindrar och 52 hk med tre växlar framåt och en bakåt. Men den har styrservo, snabbväxel och fabrikshytt. En av världens vanligaste traktorer fortfarande. Inga problem med reservdelar men liksom 65:an i stort sett evig. Den är vår universala Lilltraktor (bara 2600 kg) och används för allt möjligt från harvning och besprutning till körning av släpvagn. Den är ett av de vackraste exemplen på engelska traktorer då de är som bäst. Men litet för svag för arbetsredskapen. Och vi köpte litet för tidigt för den har torra bromsar medan de nyare 165:orna har våta bromsar som fungerar mycket bättre. Det som retar mej mest med MF-traktorerna är tums skruvar. Jag köper inga anglosaxiska maskiner mer av den orsaken. Engelska och amerikanska maskiner borde inte få importeras till Europa alls förrän de gått över till metersystemet.

MF-165

Min pappa köpte MF-traktorerna men min första ”egna” traktor var Zetor Crystal 8011 från 1975. Det var en legendarisk modell som på sin tid var helt nyskapande och som de flesta andra tillverkare kopierat (liksom Fergusongrållen). Den hade en hytt med slät golvyta och inbyggd kompressor och en mängd finheter. Det är en annan familj än de gamla Zetor-traktorerna och tillverkades i Slovakien och Polen (Ursus). Den är numera vår huvudtraktor och används både på åker och i skog. Motorn är Zetors egen diesel på 85 hk med våta cylinderfoder (lätta att byta – det har jag gjort). Reservdelar är inget problem på grund av legendariske Moto-Check i Närpes. Det är en tung traktor på 3700 kg och ganska stor. Hytten är fantastisk med extra sits bak men vår modell som var en av de första har inte taket med fläkt och luftfilter (det bygger jag om just nu). Kylaren var dålig i början och jag har reparerat och bytt den många gånger tills jag köpte en riktigt fin kylare som nu tycks hålla. Styrservon är en otrolig konstruktion med en jätteklimp som cylinder – den har jag skruvat med ofta. Inga problem med reparationer – man kan fixa allting själv. Enkel och robust. Packningarnas material har varit dåligt. Det kostar inte mycket att byta dem men kan vara en hel del arbete. Fortfarande min favorittraktor på åkern.

Zetor 8011 Crystal

Belarus 825 turbo från 1982 är vår enda fyrhjulsdrivna traktor och har blivit skogstraktor. Den har en fyrcylindrig diesel på 100 hk av Belarus egen konstruktion. En seg baddare. Litet problem har jag haft med cylindertapparna som jag varit tvungen att byta. Och kopplingen har varit usel och är bytt flera gånger. Det är en säregen konstruktion på många sätt. Hydrauliken är dubbelverkande så jag kan lyfta upp bakändan på traktorn genom att trycka ned hydraularmarna. Bakhjulen kan ställas med skruv så man får exakt den spårvidd man vill ha. Det gäller bara att dra åt skruvarna ordentligt annars tappar man bakhjulet i full fart (det hände mej). Den går mycket fort på landsvägen men har krypväxlar också (18 framåt och fyra bakåt). Liksom Zetorn är den enkel att reparera men reservdelarna har blivit dyra de senaste åren. Förr var de grisbilliga och vi hade huvudlagret i Kouvola på 50 km avstånd. Den läcker olja från hydrauliken både här och där. Det är inte mycket men den är oljig hela tiden. En tung traktor på 4100 kg och långt avstånd mellan hjulaxlarna (svänger dåligt). Men framaxeln är en ovanlig konstruktion. Den är dragande men med högsta frihöjden av alla traktorer eftersom den har vinkelväxlar ute vid hjulen och passar därför bra i skogen. Men det är en väldigt hållbar konstruktion – inte ett enda problem hittills. Hytten är mycket högt uppe men ganska liten och så finns det två ackur inne i hytten. En Nokka 3010 lastare är fäst vid ramen på den så man kan lyfta upp bakhjulen med lastarfötterna (lätt att sätta på snökedjorna).

Belarus 825 med Nokka 3010