Hindersby – Sida 146

Bos-Sestu traktorer

På allmän begäran 🙂 presenterar jag kort traktorerna på Bos-Sestu:

Massey-Ferguson MF-65 är den äldsta från 1960. Storebror till den legendariske Grållen (MF35). Dieselmotor Perkins 4-cylindrig på 50 hk och tre växlar framåt och en bakåt. Hemlagad hytt (bara taket och vindrutan kvar). Försedd med James frontlastare och används numera mest som skottkärra och byggnadsställning samt för att lyfta storsäckar. Den är för svag för moderna maskiner men i stort sett evig. Man bara köper en ny acku vart femte år ungefär. Frontlastaren är mycket viktig för alla möjliga arbeten men 65:an har ingen styrservo så det krävs litet teknik att köra med den (man måste köra framåt eller bakåt för att orka vrida på ratten vid last i frontlastaren).

Massey-Fergusom MF-165 från 1970 är en modernare version med en Perkins diesel (A4.212) med fyra cylindrar och 52 hk med tre växlar framåt och en bakåt. Men den har styrservo, snabbväxel och fabrikshytt. En av världens vanligaste traktorer fortfarande. Inga problem med reservdelar men liksom 65:an i stort sett evig. Den är vår universala Lilltraktor (bara 2600 kg) och används för allt möjligt från harvning och besprutning till körning av släpvagn. Den är ett av de vackraste exemplen på engelska traktorer då de är som bäst. Men litet för svag för arbetsredskapen. Och vi köpte litet för tidigt för den har torra bromsar medan de nyare 165:orna har våta bromsar som fungerar mycket bättre. Det som retar mej mest med MF-traktorerna är tums skruvar. Jag köper inga anglosaxiska maskiner mer av den orsaken. Engelska och amerikanska maskiner borde inte få importeras till Europa alls förrän de gått över till metersystemet.

Min pappa köpte MF-traktorerna men min första “egna” traktor var Zetor Crystal 8011 från 1975. Det var en legendarisk modell som på sin tid var helt nyskapande och som de flesta andra tillverkare kopierat (liksom Fergusongrållen). Den hade en hytt med slät golvyta och inbyggd kompressor och en mängd finheter. Det är en annan familj än de gamla Zetor-traktorerna och tillverkades i Slovakien och Polen (Ursus). Den är numera vår huvudtraktor och används både på åker och i skog. Motorn är Zetors egen diesel på 85 hk med våta cylinderfoder (lätta att byta – det har jag gjort). Reservdelar är inget problem på grund av legendariske Moto-Check i Närpes. Det är en tung traktor på 3700 kg och ganska stor. Hytten är fantastisk med extra sits bak men vår modell som var en av de första har inte taket med fläkt och luftfilter (det bygger jag om just nu). Kylaren var dålig i början och jag har reparerat och bytt den många gånger tills jag köpte en riktigt fin kylare som nu tycks hålla. Styrservon är en otrolig konstruktion med en jätteklimp som cylinder – den har jag skruvat med ofta. Inga problem med reparationer – man kan fixa allting själv. Enkel och robust. Packningarnas material har varit dåligt. Det kostar inte mycket att byta dem men kan vara en hel del arbete. Fortfarande min favorittraktor på åkern.

Belarus 825 turbo från 1982 är vår enda fyrhjulsdrivna traktor och har blivit skogstraktor. Den har en fyrcylindrig diesel på 100 hk av Belarus egen konstruktion. En seg baddare. Litet problem har jag haft med cylindertapparna som jag varit tvungen att byta. Och kopplingen har varit usel och är bytt flera gånger. Det är en säregen konstruktion på många sätt. Hydrauliken är dubbelverkande så jag kan lyfta upp bakändan på traktorn genom att trycka ned hydraularmarna. Bakhjulen kan ställas med skruv så man får exakt den spårvidd man vill ha. Det gäller bara att dra åt skruvarna ordentligt annars tappar man bakhjulet i full fart (det hände mej). Den går mycket fort på landsvägen men har krypväxlar också (18 framåt och fyra bakåt). Liksom Zetorn är den enkel att reparera men reservdelarna har blivit dyra de senaste åren. Förr var de grisbilliga och vi hade huvudlagret i Kouvola på 50 km avstånd. Den läcker olja från hydrauliken både här och där. Det är inte mycket men den är oljig hela tiden. En tung traktor på 4100 kg och långt avstånd mellan hjulaxlarna (svänger dåligt). Men framaxeln är en ovanlig konstruktion. Den är dragande men med högsta frihöjden av alla traktorer eftersom den har vinkelväxlar ute vid hjulen och passar därför bra i skogen. Men det är en väldigt hållbar konstruktion – inte ett enda problem hittills. Hytten är mycket högt uppe men ganska liten och så finns det två ackur inne i hytten. En Nokka 3010 lastare är fäst vid ramen på den så man kan lyfta upp bakhjulen med lastarfötterna (lätt att sätta på snökedjorna).

Bäst som det regnar så kommer det en skur

Höstväder – det är vad vi har. Det duggar eller regnar allt emellanåt. Visst tittar solen fram också men mest bara för att retas. Man kan aldrig vara säker på att det är torrväder någon längre tid.

Det är inte så farligt – allting är tröskat och torkat – men det är irriterande. Jag borde köra ut tröskan och kila upp golvet i ladan men då måste den stå ute någon dag och jag vill helst inte ha den våt. Det finns ju massor av inomhusarbeten men sommarens maskiner borde ställas undan och till det behövs litet torrväder.

Det har varit planerande av mätnät och fliseldning och så måste jag i går ta en tur till Ring III (in till Helsingfors åker jag nästan aldrig mer) för att skaffa mer material för torkbygget och för fliseldningen. Även om man inte skall ha så mycket så går det i praktiken en hel dag till det i alla fall. Därför köper jag helst över nätet.

Annars har jag bara sålt vete. Priset är hyfsat nu (nytt rekord i dag åter …) så jag försöker tömma lagren. Förresten måste jag få nya torken tom så jag kan ta in flisen för i vinter. Senaste billasset på tisdag gick annars bra. Nu testade jag hur snabbt man får bort mellankanalen som jag byggde i somras. Det gick på en och en halv timme och då måste jag ännu bygga litet extra så man kan i framtiden räkna med en timme för att få bort den. Det går an – ifall de ringer i tid …

Men så fastnade bilen för chauffören körde litet för långt ut och där fanns lös sand. Så det blev att dra med Zetorn för att få upp den. Jag måste nog ta ett lass grovt grus för att stabilisera sanden. Men efter den torra sommaren är det ju ännu stadigt och åkrarna har stora sprickor här i leran.

Just nu skulle jag fylla på flis men hann köra bara en skopa så kom det en ordentlig skur och jag sitter därför här och skriver i stället. Det är inte stort jobb – bara tre skopor var tredje dag – men tydligen måste man passa på riktigt noga med det här vädret. Solen sken då jag började men nästan blixtsnabbt kom skuren. Så jag tar en kopp kaffe och sedan kör jag två skopor till …

Bos-Sestu II: Skogen

Eftersom presentationen blev så lång så rymdes skogsbruket inte med. Det har stor betydelse för oss – speciellt under de år vetepriset varit i botten och egentligen hela jordbruket varit olönsamt. Och hela vintern arbetar jag i skogen.

Tidigare hade jag inte så mycket tid för skogsarbete då jag arbetade i Otnäs. Men vi har alltid skött skogen på samma sätt. Mycket få kalhyggen så den “nya” metoden med “plockhuggning” och “kontinuerligt skogsbruk” som det nu pratas så mycket om är egentligen den gamla metod vi alltid använt. Farsan var mycket skogsintresserad och vann en massa stämplingstävlingar (man skall “stämpla” de träd som skall tas bort). Stämplingstävlingarna var ett sätt att utbilda bönderna i just “kontinuerligt skogsbruk”. Min morfar var också intresserad av skogen och min morbror Tor som tog över Mickels hade en skog som var så välskött att den såg ut som en park.

Vi har alltså 56 ha skog varav hälften är i “heimskooin” (hemskogen) och hälften någon kilometer längre bort. Här är skogarna dels i låglänta kärr dels i stenbackar. Och det är mest granskog med inslag av björk och asp och litet al. I kärren och mossarna går det att avverka bara då det är ordentliga vintrar – helst snöfattiga och kalla. I stenbackarna kan man avverka bara då det är blida vintrar med mycket snö för då bildar snön fina vägar över stenarna.

I motsats till Kalle så kör jag med vanliga traktorer i skogen och sköter allting själv. Jag har en stor Belarus 825 som huvudsaklig skogstraktor med en Nokka 3010 lastare och fastsatt i den en Nokka processor. En processor är en hydrauliskt driven maskin som kvistar och kapar träd. Den har två rullar som driver trädet med god fart mot två bett som slår av kvistarna och en hydrauldriven motorsåg som kapar av trädet. Den har en längdmätare med en elektroniklåda i hytten där jag ser längden på biten och med en spak kan jag köra trädet framåt och bakåt och kapa det där jag vill.

Belarus 825 med Nokka lastare och processor

Riktigt stora träd klarar processorn inte utan diametern bör vara under 30 cm. Men man kan såga av en eller två stockar för hand och sedan köra resten genom processorn. Det går snabbt för jag fäller ändå trädet för hand med motorsåg och de första fyra metrarna är oftast kvistfria. Speciellt med granar är det mycket snabbare att köra träden genom processorn än att kvista dem för hand. Tall kan vara problematisk om den har tjocka kvistar. Processorn klarar nog inte tio cm tjocka kvistar utan de måste sågas av med motorsågen för hand. Krokiga björkar är också ett problem eftersom min processor har fasta kvistbett och de kör in i stammen om den är alltför krokig. Nya processorer har rörliga knivar som bättre följer stammen. Men jag köpte lastare och processor begagnade under lågkonjunkturen på 90-talet för 40 000 mark för alltsammans …

Motorsågar går åt på löpande band nästan. Jag har gått över till proffssågar som håller litet längre och just nu är Jonsered favoriten. Det är nästan samma såg som Husqvarna men mina Husqvarnor hade problem med startandet så jag bytte. Det ligger en hel hög med gamla motorsågar på hyllorna men den största är en 100 kubiks Jonsered med 19 tums svärd. Den är så stark att det är som att skära i smör då man gasar upp den. För de stora granarna i Tallmosan måste jag ha den eftersom svärdet på en vanlig motorsåg inte räcker till för dessa jätteträd som kan ha stubbar på 70-80 cm. Hobbysågar duger inte till något annat än som tyngder …

Den senaste investeringen i skogsbruket är en andra lastare som jag satt på Zetorn. Då jag har processorn på Nokka-lastarn så kan jag inte koppla skogsvagnen till den utan kör vagnen med Zetorn. Jag behöver alltså en andra lastare för vagnen. Lastarna är fästa vid traktorn – inte vid vagnen som många har. Det är helt nödvändigt eftersom jag har processor och jag tycker mycket bättre om traktorfäste. Då kan man koppla bort vagnen och köra mycket lättare i skogen med enbart lastaren. Belarusen har lastaren fast monterad vid traktorn och jag kan lyfta upp traktorns bakhjul med lastarens fötter. Det var tur då jag körde ned traktorn i utfallet i fjol. Då lyfte jag bara upp hela traktorn med lastarfoten och radade virke under bakhjulen.

En annan investering som jag är mycket nöjd med är en hydraulisk vinsch på lastaren. Med den behöver man inte köra fram till vartenda träd utan kan dra träden till traktorn. Vajern var 30 meter med så sågade jag av den i misstag så nu är den bara 25. Tuffa sågar som kapar en 8 mm vajer sådär bara … Jag sparar massor med skog genom att ha stickvägarna med 50 meters mellanrum. Vinschen är radiostyrd så jag har en liten dosa i blusfickan som jag klämmer på och så åker träden/stocken iväg och jag kan gå bredvid och styra den förbi stenar och stubbar.

Skogen ger oss förutom salu- och byggvirke också ved. Mest flisar jag allt som går att flisa men riktigt stora stockar (med rotröta) måste jag såga till ved. Vi har alla gamla kakelugnar och spisar kvar så man kan värma hela huset med ved om man vill. Jag bytte panna och flismatare i vintras och kopplade till mera utrymmen och har nu verkstaden varm året runt. Men den nya pannan var så mycket effektivare att det inte går åt mycket mera flis. Och vi orkar inte bränna upp all ved som skogen producerar.

Under de år jag jobbade i Otnäs avverkade vi ganska litet stock så det finns virke i skogen. Egentligen är vår skog alldeles för tät och jag försöker förtvivlat få den gallrad och de äldsta träden bort kvickt. Här i våra trakter har vi nämligen problem med granens rotröta och gamla stora träd kan bli ved därför att rötan förstört dem. Jag vägrar att avverka på sommaren och med stora maskiner för då får rötter och kvarvarande träd skador och rötan kan lättare tränga in.

Liksom mina förfäder (och min mamma) så trivs jag i skogen. Vintern gillar jag för då är det inte hett och inte finns det myggor eller älgflugor. Vad bättre finns det än att sitta i solen en midvinterdag och dricka kaffe i skogen …

Bos-Sestu presentation

Redan i förhistorisk tid fanns det ett hemman i Hindersby (Hindriks by) som kallades Boos fram till 1740-talet och därefter Bosas. När marken odlades upp vet ingen men jag tippar på för 1000 år sedan (plusminus 300 år). I Gustav Vasas första jordebok 1541 fanns nästan alla stamhemman i byn – relativt litet har ändrats efter det. Det finns inga uppgifter före 1600-talet men 1620 var Hindersby den största byn i Lappträsk socken med hela 84 hektar (hela byn) och sådde då 60 tunnor utsäde. Medeltalet för finland var 2,5 tunnor per by. Bosas var en av de största gårdarna i hela socknen och Matts Hindriksson på Bosas sådde 7 tunnor utsäde år 1638.Under hans tid blev hemmanet rusthåll (ryttarhemman). Rusthållen var ganska stora gårdar och av 16 ryttare från Lappträsk var 9 från Hindersby år 1630.

Det var tidigare förbjudet att dela hemman men efter den stora ofreden i början på 1700-talet tilläts delningar eftersom antalet skattebetalande hemman sjunkit kraftigt under kriget. Då delades Bosas i fyra delar liksom de flesta andra hemman: Bos-Nystu, Bos-Framstu, Bos-Lillstu och sedan Bos-Sestu som jag odlar. Under 1800-talet var ännu Bos-Sestu delat i två delar: Bos-Sestu-Stuvus och Bos-Sestu-Kamars . Namnen kommer från den del av stugan som också delades. Sestu kommer från “sengstuvun” (sängstugan) och Kamars från “kamarn” (kammaren). År 1883 köpte “moofa” (min farmors far) tillbaka Bos-Sestu-Stuvus av mågen därstädes som flyttade tillbaka till sin hemgård i grannbyn Lindkoski.

Vid storskiftesregleringen 1908 som var den största omvälvningen i byns historia – krigen inberäknade – sprängdes det gamla byadelscentrumet Hopenbackan och husen flyttades ut till åkrarna. Bos-Sestu fick 36 hektar åker som till stor del var ouppodlad ängsmark och kärr. Då man dikade åkrarna måste man ha en planka med sej för att inte sjunka ned över stövelskaftena. På Hopenbackan stod husen en halv meter från varandra och moofa processade för han ville inte flytta bort. Farsan sade alltid att det var tur att han förlorade för nu har vi alla skiften i en klimp.

Som alla hemman hade vi kossar och producerade mjölk. Det stora mejeriet och handelslaget byggdes i slutet på 30-talet då min pappa tog över. Min farfar var hästkarl och hade en massa fina hästar men farsan var mera för maskiner och köpte en av byns första bilar – en Opel – i slutet på 30-talet. Han var enda barnet för hans syster dog i spanska sjukan men han klarade sej. Efter kriget såldes Opeln och den nya ladugården byggdes 1945 för pengarna. Min mamma var mejerska och en Mickels (från Kungsböle) så hon var van vid hårt arbete. Min morfar var Gustaf Mickels, kommunalman och riksdagsman, och han hade 10 barn så det var livade släktträffar. Vi har ännu kusinträffar och som mest var vi över 30 kusiner.

Efter kriget var vi bland de största mjölkproducenterna i byn men då min mamma inte mera orkade sköta ladugården och jag och brorsan hade jobb i Helsingfors och Tammerfors (han är också ingenjör) så såldes kossorna 1975. Då byggdes den stora kalluftstorken på ladugårdsvinden (24×7 m) och alla de maskiner som jag ännu använder anskaffades. Därefter odlade vi korn och vete men kornet gulnade både då det var vått och då det var torrt på våra lerjordar så det lämnades bort helt och jag började odla rybs och vete. För några år sedan blev rybsskördarna riktigt dåliga och därefter har vi bara haft vete.

Allt sedan 11-årsåldern har jag varit mycket hemifrån. Först på Elevhemmet i Lovisa där jag gick i skola och tog studenten 1965 som en av de första i byn. Sedan i Otnäs vid Tekniska högskolan där jag studerade till elektronikingenjör. Men det hann jag aldrig jobba med för då kom datamaskinerna och jag blev inplockad av professor Leo Ojala i Digitalgruppen som senare blev Labbet för datateori. Länge arbetade jag på Räknecentralen (Datacentralen) och studerade vidare på Ojalas labb för att senare gå över till labbet helt. Så småningom disputerade jag kring kategoriteori (en riktigt abstrakt matematik) och modeller av parallella och distribuerade system (datanät).

Som det brukar gå då man sitter och nöter samma stol tillräckligt länge så hamnade jag till sist på ett chefsjobb (blev professor). Det var det sämsta jobb jag någonsin haft för då blev jag tiggare. Jag hann inte forska mycket mera utan skulle huvudsakligen samla ihop pengar till min forskningsgrupp. Det trivdes jag inte alls med så jag slutade i Otnäs år 2004 och blev heltidsbonde. Då hade jag haft ledigt från Otnäs nästan varje sommar och skött jordbruket sedan 1975. Bara en vårsådd har jag missat och det var då jag satt i Dragsvik (på Signalkompaniet). År 1977 började vi bygga Ribackhuset åt föräldrarna och 1984 flyttade vi hit från Helsingfors. Därefter körde jag till Otnäs hemifrån men sov ofta i paketbilen över natten (den har jag inrett till husbil).

Jag jobbade hemifrån via nätet med telefonmodem men 2003 drogs vattenledning över vår gårdsplan och då satte vi ned optisk fiberkabel tillika. Optofibernätet byggdes ut i nästan hela Lappträsk de följande åren och sedan dess kör vi med 100 Mbit/s som jag håller på att uppgradera så småningom till 1 Gigabit/s.

Jag har byggt hela mitt liv sedan jag som femåring fick 10 kg spik och en hammar i julklapp av farsan. Min farfar byggde den stora ladan (“int kan man bihööv ein så stoorär ledu” (inte kan man behöva en så stor lada)) och andra våningen på huset 1929 och 1930. Min pappa byggde den stora ladugården 12×30 meter 1945 och jag har byggt Ribackstuvun 1977, verkstaden 12×14 m och den nya kalluftstorken 12×14 m (det tog 13 år att få den färdig).

Sedan början på 90-talet har det varit uselt med inkomsterna men jag hade ju tidigare lön ifrån Otnäs och farsan skötte mycket av jordbruket fram tills han dog 2003. Nu ser det litet bättre ut med vetepriset men vi har haft skogen (56 ha) som vissa år varit viktigare än jordbruket. Och om man gör allting själv så går det i alla fall. “He e int tåm stoor innkåmstren uutan tåm småå uutdjiftren” (det är inte de stora inkomsterna utan de små utgifterna).

Vetepriset i Finland

För att nu vara litet rättvis så måste jag medge att vetepriset har stigit också i Finland (äntligen). Fodervete är nu 188 euro/ton (Avena – samma som i Hamburg) och brödvete 200 euro (240 i Hamburg för B-Weizen). På finanzen.net har vetet gått ned litet sedan i går och är nu 225 euro. Men agrimoney.com meddelar att i Chicago har vetet gått upp så marknaden är ännu ganska nervös. Man vet aldrig hur det går.

Jag är glad att jag inte sålde vete i maj då priset var hälften av vad det nu är. Problem blev det nog med lagerhållningen och jag har varit tvungen att flytta och bråka med vetet. Och ännu har jag den nya torken full av vete – det värsta är att jag måste få in flisen där och få den nedtorkad före vintern. Annars blir det en kall vinter inomhus. Tyvärr har det inte riktigt varit torkväder och mera regn kommer det nästa vecka.

Annars kan jag gärna spara vetet till nästa år. Årets skörd blev liten så det finns inte mycket att sälja annars. Knappast blir det något överutbud efter årets torka. Och man borde försöka jämna ut årsinkomsterna litet.

Just nu gäller det att installera det nya kabelnätet för mätsystemet. Det är ingen idé att köra fläktarna och ödsla dyr energi om det inte torkar effektivt. De nya mätgivarna är på väg och skall installeras så fort som möjligt. Dieselmotorn tycks gå bra – åtminstone så länge utetemperaturen hålls under 20 grader. I går skruvade jag upp dörrar till motorrummet för jag har bara vatten i kylaren (den skall ha över 30 liter …) och jag vill inte riskera att den fryser om det kommer en köldknäpp någon natt. Till vintern skall vattnet tappas ur men först måste jag få flisen torkad.

Landsbygdsriksdagen i Borgå

Den 25-26 september hålls den finlandssvenska landsbygdsriksdagen i Borgå (Haiko gård). Jag drar en arbetsgrupp om andelslag för bredband och energi – även om jag avskyr ordet “bredband” som närmast börjat betyda smalband. Hellre talar jag om optiska fibernät fär det är framtidens infrastruktur. Men det finns 11 andra arbetsgrupper och en stor del handlar om byar och byaperspektiv.

Det ser ut att den finlandssvenska “fibermaffian” kommer till Borgå. Vi har ju i tio år haft en inofficiell sammanslutning av personer från alla delar av Svenskfinland som arbetar för optofibernät. Det började då jag fick kontakt med Ulf Grindgärds från Kristinestad för tio år sedan. Vi har åkt land och rike runt och predikat fiber sedan dess. Och så har vi ett forum på nätet där vi diskuterar byggandet av optiska fibernät – och litet allt möjligt.

Fiberforum

Hindersby fibernät byggde vi för sju år sedan (9 september 2003) och det var då det nästförsta fiberbyanätet i Finland. Hade inte fibersvetsen gått sönder så hade vi blivit först – nu kom en österbottnisk by fem dagar före oss … Närpes fick också tidigt fiber och nu byggs det fibernät överallt. Men det är inte länge sedan som alla fnös åt oss – speciellt ministeriet.

Det går bra att komma med på landsbygdsriksdagen även om man inte är officiell representant. I arbetsgrupperna har det ingen betydelse. Vi har med oss i vår arbetsgrupp representanter från Liljenet (Liljendal fibernätsandelslag) där jag är med som sakkunnig. Alltså jag berättar vilka misstag jag gjorde då vi byggde i Hindersby så att de inte behöver göra samma fel. Deras nät hör till de finaste som har byggts i Finland – operatörernas inbegripna. Men så har de också haft Gunnulf Mårtensson som planerare och han är ju telekomingenjör och har jobbat hela livet inom branschen. Talkoandan i Liljendal är också helt otrolig.

Det går att anmäla sej ända fram till 10.9 så kolla in

http://landsbygdsriksdagen.fi