Vad tar man sig till en lördagskväll i juli? Dans? Inte attraktivt. Krog? Ännu mindre attraktivt. Skären? Nä, för nära vattnet. Alltså blev det rödfärgning av häbbret som drog vinstlotten ur jobbkrukan denna kväll. Byggnadsunderhåll finns det oändligt av som vi tidigare noterat, men jag var ju inte först i kö när händigheten och spiklådorna delades ut så jag får hålla mig till det jag kan. Rödfärgning är definitivt en syssla man begriper ganska snabbt. Har man bara en vägg, en pensel och en burk rödfärg så ger det sig själv. Ändå är det ingenting som gör sig självt utan det tar nog sin lilla tid, speciellt om huset är stort, vilket då årets projekt inte är.

Rödfärgning skiljer sig lite från annan målning just pga av sin enkelhet. Det är liksom bara att svabba på. Färgen är ganska tunn så det brukar bli lite kladdigt och röda skvättor brukar finnas här och var, men inte desto värre. Dettsutom är färgen lättvättad, som våt är den bara att torka av och som torkad brukar den gå att skrapa bort, åtminstone från hud och stegar. Väl torkad blir ju rödmyllan mera som ett pulver på väggen, vilket gör att ett rödmyllat hus går inte att måla om med någon annan färg utan att bräderna byts ut.

De röda husen har ju funnits i många hundra år på landet. Många tror att det alltid har varit så att husen på landet varit röda med vita knutar, men de vita knutarna är faktiskt ett ganska nytt påfund, bara knappa hundra år gammalt. De röda färgen kokade man förr själv hemma. Den bestod av rött färgpigment (från falu gruva), rågmjöl och vatten och kanske lite annat. Än idag finns det vissa som inte godkänner annat än hemkokt rödmylla på sina hus, men det gäller förstås närmast museibyggnader och dylikt.

Det finns lite olika fabrikat på rödmyllan, själv brukar jag använda Riihi som är en halvkopia på den orginala rödfärgen. Varför vet jag inte, det har bara blivit så, men häromdan såg jag faktiskt att Tikkurila sålde ”äkta hemkokt rödmylla” i plåtburk. Undrar vem av dom anställda där som kokat den hemma, någon tydligen. Jag tror faktiskt att jag skall vid tillfälle prova en sådan burk för att se på vilket sätt det skiljer sig från Riihi.

Häbbret som jag nu svabbar över är senast målat för 12 år sedan så riktigt jättehållbar är nog inte färgen. Bostadshuset som är målat för 10 år sedan med Ultra ropar ännu inte alls på hjälp på samma sätt. Dock är ju rödmyllan mångfalt billigare också.

Målningsarbetet ändå ganska snabbt bara man hålls vid sin läst. Att måla ett häbber på en dag på en person är inte på något sätt en omöjlighet, förutsatt att det är lite annorlunda beläget än mitt. Det är nämligen placerat på två meters avstånd från vägen. Det betyder att det blir ganska mycket språkande med grannar och hundmotionärer under ett målningspass. Detta är väl kanske en av de allra största fördelarna med att bo på landet. Varenda människa som passerar har man något att prata om med, och även om en del målningstid far bort så är det en stor fördel när folk stannar till och vill prata lite.

Kvällens målande avbröts dock som vanligt denna sommar av regn så inte blev det då klart idag heller. Som jag sa, det borde gå på en dag, på fyra har jag nu kommit drygt halvvägs. Intet nytt under solen alltså.