Sida 247 – Bondbloggen

Brun utan sol

Fast jag är mycket ute i solen blir jag nästan inte brun. Jag är sån, min hy tycker inte om solen och jag kan lätt bränna mej. Därför aktar jag mej också för solens vassa strålar och har gärna på mej en tunn långärmad skjorta istället för ett linne. Men visst går även jag med shorts och linne när temperaturen knallar iväg uppåt.

Någonting som jag aldrig riktigt förstått mej på, men som nu även jag prövat är detta med ”brun utan sol”. Uj uj så fin jag vart om benen, men kanske blev det lite väl ojämnt. Man kanske skulle gnida in klickarna med kräm lite bättre, men se det fanns inte riktigt tid till det då. Inte vet jag om jag var stressad… kanske mer åt de arga hållet… Lite som Emils pappa ”den förste som kommer nu, den dräper jag!” Som tur var kom det ingen, och det smiskismaskade på mer och mer brun utan sol tills alla bagglammen fått sitt maskmedel. För det var så det gick till… Jag har bagglammen att tacka för en ny produkt att vidareutveckla till en storsäljare 😉 Nästan varje bagglamm jag skulle ge maskmedel och öppnade munnen på var inte alls av den åsikten att det behövdes, dom sparkade, stretade och strittade skit på mej med sina klövar. Sen gneds det sakta ut till ett ojämnt brun-utan-sol resultat.

Lite knasig bild, och resultatet var brunare och fulare än på bilden, men man ser ändå lite vart det barkar iväg med den 100% naturliga brun utan sol ”krämen” …

Ja, snyggt är det inte, men fördelen med den här varianten av brun utan sol är att det försvinner bra i duschen 😉

Knäfall för flyghavren

Det är inte direkt spännande men nödvändigt. Vi sysslar med att plocka flyghavre. Fortfarande. Och för att få syn på eländet måste man stå på knä (utom på de ökenliknande leråkrarna där vetet är så kort att man måste ligga på mage). Bäst är om man kan sikta mot en mörk skog – då syns flyghavrens ax tydligast.

Då man vandrar över åkrarna med 12 meters mellanrum (sprutspåren) så ser man ganska grundligt hur det växer. Nu kommer skördeprognosen för Bos-Sestu så Matif-börsen i Paris kommer säkert att stiga: På de lättare jordarna ser det ställvis riktigt bra ut men på leran ser det ut som en öken.

Det underliga är att det alldeles bredvid kan se hyfsat ut …Den enda förklaring jag kan komma på är att den täta ytan (ingen tjäle i vintras) gjorde att brodden blev ytterst känslig för regn.

Men vad är det för fel på nästa bild ? Det är förstås en lömsk kuggfråga.

Kvickroten växer bra eftersom bekämpningen misslyckades i fjol men underligt nog har vetet konkurrerat ut de glesare bestånden – bara de värsta fläckarna klarade sej. Och de skall sprutas grymt genast efter skörden i år. På bilden ser man att det inte lönar sej att odla kvickrot.

Jag tänker ladda upp med glyfosat inför hösten och spruta riktigt grundligt. Annars är det slut med veteodlandet. Ny spruta är också på listan för den gamla från 70-talet börjar hicka. Jag har bytt en hel del delar i den redan men nån gång tar det slut också för mej. Men jag klagar inte – 40 år för en maskin går an. Elektronik kommer det knappast att finnas i den nya sprutan. Jag anser att den ännu inte är tillräckligt stabil och billig. Däremot vill jag ha elektrisk (inte elektronisk) fjärrstyrning. Det har jag byggt själv på den nuvarande sprutan och den är nödvändig.

Hydraulisk bom är inte något man behöver. Litet motion måste man ha också så det är bara nyttigt att hoppa ned från traktorn och fälla in och ut bommen. Men i år skulle hydraulisk hiss kunna vara nyttig så ojämn som växtligheten är.

På tal om motion så har knäfallena för flyghavren varit bra för bakbenen efter sittandet på garagetaket. Jag börjar bli riktigt vigulantär (vig) igen …

Nu fick jag nog……

…..av däcksreparationerna.

Radodlingsframdäcken börjar vara avskrivna och uppnötta och det har gett sig till känna de två senaste somrarna. Stommen har gett vika och det sliter på innerslangen med punktering som följd. Klarade mig undan med ett par reparationer i fjol men i år började det bli lite väl ofta som luften gick. När jag höll på med fjärde lappningen för sommaren konstaterade jag att nu hjälper det inte annat än att öppna plånboken och skaffa nya framdäck. I och med att storleken på fälgen är 28″ och centrumdisken på traktorn är 24″ så fordras det en anpassningsfläns vilket medförde en 3 veckors leveranstid. Vilket förstås innebar ytterligare två lappningar under tiden 🙁

Nu börjar jag ju ha vanan inne så reparationen började gå på en halvtimme ungefär men ändå lite frustrerande då arbete finns att göra. Och sen är det ju inte alltid som luften går vid garagedörren heller och vid några tillfällen har jag fått byta till breddäcken på vägen eller åkern för att få traktorn flyttad i väntan på reparation.

Sen är det bara att konstatera att däck är en väsentlig detalj på en traktor……. traktorn blev nu kanske inte som ny men ändå betydligt trevligare att köra 🙂

Nedan lite bilder från varmansdäckverkstan:

Stå och se på

Ja, det är bara att vänja sej vid att stå bredvid och se på

Här vänder Mathias hö med moffas mc cormick. Han är ju bevars 6 år, så nog är det på tiden att han får börja köra själv, dock med ett vakande öga naturligtvis och inte ensam. Även om han först försökte skicka mej att köra Jonte och hämta balmaskinen och börja bala medan han skulle fixa vändandet… men se det gick inte, höet vändes första gången, så jag förklarade att det nog inte var tillräckligt torrt ännu för att balas, och på det viset fick jag följa med… bara jag inte störde… Så sagt och gjort, jag stod bredvid och höll ett vakande öga på det hela och höll lite i honom och mej. Växeln var låg och gasen på halvhög så det knatade vackert på i sådan takt att man inte behövde vara rädd för att trilla av, men hörselskydden var mer än guld värda… 😉

Moffa var ungefär lika gammal han också när han började köra cormicken. För att få ner kopplingen blir och blev det ibland till att ta ordentligt tag om ratten med armarna och pressa med benen. Det finns ju inget som heter kopplingsfritt, eller snabbväxlar på en sånhär, men å andra sidan går det mesta att lösa med svets och ståltråd 🙂

Den som har gott minne kanske kommer ihåg när jag ifjol berättade om när avgasröret plötsligt damp i backen… det var då det, pappa svetsade ihop det, så än så länge är det samma original, men duktigt svetsat 🙂

Juli – semester för en del …

Folk tycker kanske att juli betyder lata dagar och semester men här associerar jag det med mygg, brömsar – och flyghavre. Det är ett relativt modernt gissel som vi första gången upptäckte år 1977. Jag minns att vi satt på ritaket (som vi förnyade) och undrade vad det var för fläck på åkern som såg annorlunda ut. Då visste man ännu inte hur eländigt det skulle bli. I så fall hade man besprutat åkern med något medel som tar kål på all växtlighet.

Men vi försökte många år plocka flyghavre varje sommar. Det värsta var att på den tiden hade vi elektriska ledningar över åkrarna och intressant nog kom det nya fläckar just under ledningarna. Fåglarna spred effektivt flyghavren. Den är så tuff att till och med en bit av en kärna kan gro och ett frö kan ligga upp till tio år i marken och ändå gro …

Så vi förlorade och nu har jag varit tvungen att spruta mot flyghavre. Men det är ett dyrt medel så jag sprutar bara de värsta åkrarna och plockar resten. Nu ser jag att avsaknaden av sprutspår fått mej att lämna emellan så det finns strängar av flyghavre. Som jag tidigare skrev så skall sådd och sprutande organiseras om för att börja fungera igen.

Flyghavre måste bekämpas enligt lag och det är ett stort elände. Först kommer byråkraterna och stiftar lagar och sedan kommer firmorna och plockar stora pengar av oss för vi är så illa tvungna att bekämpa flyghavren. Inte kan jag påstå att jag gillar det inte.

På kvällen är det litet svalare men myggorna upptäckte mej genast. Det fanns en hel del att plocka fastän jag trodde att alla flyghavrefrön hade grott tidigt på grund av regnet i maj. Men icke. Det stack upp nya plantor som säkert inte var uppe då jag sprutade och då verkar inte medlet (det måste finnas blad).

Så det blir att gå flera gånger över åkrarna. Men det är lättare att plocka där vetet är glest för man måste hitta roten och få upp den. Annars sticker det upp nya skott som minsann hinner mogna ännu.

För övrigt är det vedarbete (och flisning) som gäller för att vi skall ha värme i vinter. Vi började bygga nytt vedlider för halva släkten. Det blir ändå kvar ved i skogen som bara ruttnar. Vi orkar inte bränna upp allting som inte går att sälja.

Flyghavreplockandet hör till de minst roliga jobben. Mycket hellre pulsar jag omkring i snö och kyla på vintern.

Kaffekokaren – kaputt – katastrof

Nä, nu vill det liksom inte gå som på Strömsö…

Först gick vattenvärmaren sönder, kallvatten får jag, så ingen nöd på torpet, men lite krepligare blev livet. Man får lite tänka till, billigt är det ju, men nog föredrar jag att kunna ställa mej under duschen och det kommer lagom varmt vatten, än att man först ska hämta ved, sen hetta upp 10 liter vatten, sen späda det med kallvatten tills det blir lagom och sen ösa, tvätta och blajska på. Jo, allt går och jo, visst har jag el och gas-spis, men veden är ändå billigast…

Sen kokade min kaffekokare inget kaffe en morgon. GGGGRRAAAAHHHHKATASTROF!!!! Lampan lyste men kokaren va död. Den varken värmde eller bryggde något kaffe. Nåja, det gick ju att koka vatten i tekokaren och hälla genom kaffefiltret. Det går, men någon höjdare är det inte. Några dagar senare lånade jag en av mommos kaffekokare. Sen då…

Jo, potatis-vattenpumpen. Jag har en såndär liten rackare med tryckkärl som håller liv i en liten spridare. Bara för de lilla jag odlar nypotatis räcker det bra, man får flytta spridaren oftare bara. Men så mitt i allt en kväll så slutade den snurra. Det blev tyst, jag stod på vedbacken och hörde hur den surrade på, men mitt i allt blev det tyst. Det hade kommit vatten in i den. Alltså in i själva maskineriet. Jag vet inte varför, men jag trodde en vattenpump skulle tåla lite vatten på sej också, inte bara genom sej. Den har nu stått på tork några dagar på vedspisen i köket och jag har svettats och eldat, men nä, den vill vara kaputt. Fördelen har ju varit att jag kunnat göra två flugor i en smäll, varmvatten och torka maskin på samma gång.

Next… Slåtterkrossen…

Jag hade typ 2 ha att slå till torrhö hemma. Det har fått växa sej långt, så jag tar det till storbalar… Om det hålls torrväder, men när jag hade knappt 1/2 ha kvar att slå så hittade jag stenen jag så länge suttit och kikat efter och också många gånger tänkt att jag skulle ta bort. Nu är den borta, jag gröpa på ett bra tag med frontlastaren och gafflarna innan jag fick bort den, men nu är den borta… Men krossen fick sej en ordentlig törn… Small gjorde det. Skulle det ändå ha varit i en vanlig tallrik det small i, men det var tallriken längst in som fick sej. Det vikt och mosade på bra nog när det small. Drivningen kommer ner där också så, vad det riktigt har rustat om där vet jag i skrivande stund inte riktigt, jag fick kasta allt jag hade i händerna idag, och fara med Mathias över till Geta, han skall till simskola imorgon måndag, så det börjar vara tider på att fara. Medan jag är borta skulle pappa förbarma sej över slåtterkrossen och se om han skulle kunna smida ut allt tillbaka så man kan få slaget det sista också, eller om det blir att fara och söka delar, eller kanske till och med en annan…

Nu sitter jag och väntar på vad som komma skall. Det bästa kanske skulle vara att dra täcket över sej och kika fram nångång mot jul… Man blir så trött när allt man tar i rasar ihop… Men inte blir det väl bättre med det heller, bara att börja i någon ända och försöka streta på! Jag kan ju förvarna lite, nu är inte bästa läget att fråga hur det går, om man vill ha en solskenshistoria till svar … 😉