Ett litet glädjeskutt

Egentligen skulle det vara ett stooooort skutt, men då man inte vågar.. Vi hade veterinären hos oss på eftermiddagen, på schemat stod avhorning, en ko som inte blir dräktig och dräktighetsundersökningar.

Det visade sig att kon som inte blir dräktig har en cysta (eller cystor), så den måste få några hormonsprutor för att tillfriskna.
Det som nu sedan förorsakar dessa glädjeskutt är dräktighetsundersökningarna. Vi granskade totalt 10 djur, varav 5 kvigor och 5 kor. Endast 1 kviga är med säkerhet inte dräktig och en ko var lite oklar, men högst antagligen är även hon dräktig. Detta är redan ett bra resultat, men nu kommer det bästa. Till de som är dräktiga hör Sötis, Olvi och Luppa. 😀 😀

Luppa har genomgått en kastning (en för tidig kalvning) efter det som jag skrev inlägget om henne och hennes dräktighetsundersökning. Vi har sedan dess försökt få henne dräktig och nu verkar det som om det skulle ha lyckats. Det är trots allt frågan om en gammal ko, så vi kan inte vara säkra förrän vi ser kalven.

Men ett litet skutt av glädje kan vi väl ändå ta och göra! 🙂

Beskogning

Till jordbrukaryrket hör att man har åkrar, vissa större och vissa mindre. En av de minsta plättarna jag förfogar över har av tidigare odlare givits namnet Pissmöursslääte (Pissmyrsslätten) och är alldeles som namnet antyder så pass liten att endast en pissmyra skulle kunna kalla det för en slätt.

Pissmöursslääte är ingen höjdare. För att komma dit måste man ta sej längs en smal, ojämn och slingrig skogsväg och när man väl kommit fram är åkerplätten oregelbunden och har nästan fler hörn än sidor. Dessutom är den så liten att man praktiskt taget måste sitta i skogen när man har kaffepaus, man ryms helt enkelt inte inne på själva åkern när traktorn står där. All vett och sans säger med andra ord att den här åkern är som gjord för att tas ur bruk och beskogas.

Det finns bara en hake. Det är nämligen fråga om en gammal nyodling. Min farfar och hans svärfar har i tiderna arbetat upp det här skiftet för hand, med svett, möda och gräfta precis som Jussi i ”Här under Polstjärnan”. Hur skulle jag då kunna låta den bli skog igen, med tanke på vilken möda de haft med att få den till åker? Är det inte ett hån mot det de försökt åstadkomma?

Jag diskuterade saken i tiden med min pappa och han svängde på resonemanget. De som brukade upp den här marken gjorde det för att de och kommande generationer skulle få mer mat på bordet och ett drägligare liv. Om samma mark nu istället blivit en börda och belastning är det egentligen ett ännu större hån mot det de försökt åstadkomma att fortsätta odla den! Just med tanke på vilken möda de satt på den här åkern är det fel att bebruka den om man gör det med motvilja.

Det finns många verksamheter i vårt samhälle idag som upprätthålls av ren pliktkänsla och av ansvar mot de som en gång startat och drivit dem tidigare. Det finns många föreningar och organisationer som inte längre riktigt vet vad de behövs till eller om de har nåt syfte, men som inte heller täcks lägga ner verksamheten. Att lägga ner föreningen nu känns på något sätt som en missgärning mot dem som grundat den. Men om man överför tanken från Pissmöursslääte till det här området, skulle de som startade verksamheten önska att vi fortsatte med nåt som inte längre behövs utan snarare är en belastning? Att avveckla och lägga ner är inte alltid lätt, men är det inte en ännu större illgärning mot initiativtagarna att krampaktigt hålla något vid liv som inte längre fyller det syfte de hade tänkt sig?

Lite omväxling

Vi ”möblerade” lite om i ladugården idag, 6 djur flyttade ut till djupströbädden och 5 kom in till ladugården. Vi har i år igen ett sådant system, att vi har sinkorna och dräktiga kvigorna ute på djupströbädden. På så vis kan vi ha fullt hus inne i ladugården hela tiden.

Då det gäller djur kan ju vad som helst hända, men i dag var de riktigt samarbetsvilliga. Tydligen ville de också snabbt bort från regnet och in under tak. 🙂 I och för sig är flytten inte någon invecklad procedur, utan det är bara att dra upp ett band, så att inte djuren kan rymma, fösa in dem i fållan och vidare till ladugården. Och tvärtemot då de gäller att ta ut djur från ladugården. Oftast brukar det vara så att förberedelserna tar längre tid än själva flyttande, men hur är det man brukar säga; Bra planerat, är hälften gjort.

Morgonen ljusnar så rosig och fager

Då jag steg ut på trappan för att hämta in tidningen i morse så flög mej i hågen raderna från Jonatan Reuters visa (till en bröllopslåt från Borgåtrakten). Troligen är den avsedd för en försommarmorgon men den passade utmärkt också denna novemberdag. Dimman låg kvar över de våta åkrarna men solen började redan tränga fram.

Morgnar som denna tycker man att man är rikare än nån miljonär – han har ju bara pengar på banken (eller närmast bitar i en datamaskin).

Då var det definitivt

Hannibal har den senaste veckan gått på mjölkfri fasta p.g.a.att han hade diarré förra veckan. Han har repat sig bra och när han föreföll att ha blivit ordentligt återställd är det  dags att låta honom flytta ihop med sin mamma igen. Att han fick dålig mage av hennes mjölk kan endera bero på en tillfällig obalans i magen som gått över tack vare fastan eller så är det ett kroniskt tillstånd som inte kommer att bli bättre oavsett vad vi gör. Enda sättet att ta reda på vilkendera varianterna vi har att göra med är att testa.

Jag öppnade grinden och släppte in honom med de andra på fredag förmiddag. Tolv timmar senare var diarrén tillbaka. Det innebär att saken är klar, han tål inte mjölken. Vad som är den egentliga orsaken kan jag endast spekulera i, men att han inte tål mjölk är helt tydligt och därför skall han avvänjas från den med det samma.

Han är knappa tre månader gammal så rent biologiskt är det inga problem med att avvänja honom från mamman, hans matsmältning är fullt utvecklad och han klarar sig på ensilage, spannmål och vatten. Däremot passar han inte så värst bra in i mitt uppfödningssystem. Min ladugård fungerar när korna tar hand om sin kalv själva men skall jag föda upp den utan att den får ha nån som helst kontakt med mamman blir det knepigare. Jag har helt enkelt inga lämpliga utrymmen för att isolera en kalv helt i flera månder. Lösningen är att sälja Hannibal till förmedling redan nu vid tre månaders ålder istället för vid sex månader vilket skulle vara det normala. Innan han säljs behöver jag dock vara absolut säker på att han är helt återställd. Man varken bör eller får sälja en kalv som är sjuk. Flytten till en annan gård är en påfrestning i sig både mentalt, socialt och biologiskt (olika gårdar har olika i bakterieflora) och kalven behöver absolut vara i skick när den åker iväg.

Hannibal har krävt en hel del tid och arbete de senaste veckorna och tyvärr blir nu inte slutresultatet så värst bra trots insatsen. Men också sånt här hör till spelets regler, det är sånt man får räkna med att inträffar ibland. Och det är ju definitivt inte Hannibals fel, han gör så gott han kan.

Byggplanering

Vi tycks vara inne i planeringsfasen nu. Jag har hittat ledningen till ”tyyttån” (signalhornet) på Ducaton och skruvat fast kylaren. Lamporna skall ännu kontrolleras men sedan blir det (i morgon ?) att beställa besiktning så fort som möjligt för jag måste åka efter skivor och stenull för flislagret. Men först måste jag planera hur jag skall bygga väggarna och exakt hur mycket material jag behöver.

Det är inte så enkelt för väggarna måste uppfylla brandklass EI60. Nåja, måste kanske inte men det är bättre om de uppfyller den för då blir lagret en skild brandcell (Kalle får rätta mej om jag har fel …). Så jag har surfat på nätet och laddat ned och lusläst allting om konstruktioner som uppfyller dessa krav – både i Sverige och Finland. Sedan är det ju inget bostadshus utan väggarna bör tåla litet mekanisk påverkan också. Gipsskivor är jag inte så förtjust i på grund av dålig hållbarhet så jag tittar på OSB-skivor – eller ”strimleskivor” som de kallades i Sverige. Det är spånskivor men med riktigt stora ”spånor”. Fibercementskivor är bra men svindyra och jäkliga att bearbeta – jag har sådana i pannrummet.

Det är roligt att följa med diskussionerna på olika byggforum. Ibland slåss folk så stickorna yr – men man lär sej mycket för där finns också väldigt bra experter. Och som vanligt så är de ”dumma” frågorna oftast de allra knepigaste.

Nu är BricsCAD-programmet för ritningar i användning igen. Jag ritar in varenda skiva och då märker man snabbt vilka tankefel man har gjort. Nån påstod att människan skiljer sej från djuren därför att hon bygger sitt bo i huvudet först. Det anser jag inte vara så väldigt smart för jag bygger en hel del underligheter i huvudet som märks först på ritbrädet (alltså datamaskinen).

Sedan då paketbilen är besiktigad så blir det att köra till Lahtis till Byggmax. Jag blev bekant med firman i Sverige då vi byggde bastu där och nu finns de i Finland  – också i Vasa och Åbo. Det är intressant att rikssvenska firmor slagit igenom ganska grundligt här – från IKEA till Biltema och nu Byggmax. Finländarna får snart börja skärpa sej och nätet har stor betydelse. De inhemska firmor som klarat sej bäst är just de som har fullständigt varusortiment på nätet som Motonet och IKH (Isojoen konehalli). Härifrån kör man inte hundra kilometer bara för att se om nånting råkar finnas i en butik. Och att sitta i telefon är inte min melodi – speciellt som jag planerar på nätterna för det mesta.