Kalles inlägg om den österbottniska ladan, och Mats inlägg om ladan upp och ner har genererat mycket intresse. Har du en bild på en lada som du vill dela med oss andra på Bondbloggen? Ladda då upp den via vårt uppladdningsformulär så publicerar vi dem här på bloggen senare.

Vi utökar bondbloggarskaran och söker nu en skrivglad skogsbrukare! Många i Finland äger skog och det behövs en hel del kunskap och erfarenhet att ta hand om sina skogsmarker på bästa sätt. Därför tycker vi på Bondbloggen att det vore roligt och bra med en skogsbloggare som medverkar då och då.

Vill du dela med dig av dina erfarenheter av livet som skogsägare och skogsvårdare i text, bild, video och ljud? Du ska ha en längre erfarenhet av skogsbruk och gilla att skriva samt ha ett gott språk. Du kan vara man eller kvinna, gammal eller ung, från vilken del av Finland som helst. Du behöver inte arbeta heltid i skogen. Det viktiga är att du är pratglad och pigg på att skriva regelbundet. Bloggarna skrivs i dagboksstil, de kan vara korta inlägg i stil med ”Steg upp kl 6, vattnet hade frusit…” till utförligare uppdateringar om olika arbetsmoment.

Anmäl ditt intresse till bonden.blogg@yle.fi senast 21.11.2010 och berätta om dig själv. Vill du ha mera information, mejla Ingela West på ingela.west@yle.fi eller ring på 040 710 4936.

Dina kollegor:

samt 

Det är märkligt ibland vilka aha-upplevelser man kan få av vissa saker. För att sakta puffa över diskussionen från markbundna saker som torkritningar skall jag nu sväva ut i mera extensiella frågor. Jag har alltid varit mycket intresserad av beteendevetenskapliga frågor, både vad gäller djur och människor, och om sådant  handlar detta i allra högsta grad.

I går eftermiddag lastade vi ett släp havre vid torken. Det var inte min havre utan kompanjonens, men jag var nu i alla fall med och flyttade vagnen tillsammans med honom. Den historien kom att innefatta en s.k ”nära-råtta-upplevelse”. Själv slapp jag denna gång se kräket men kompanjonen blev nästan överkörd av densamma i torkkällaren.

Jag har ofta föundrats själv över min totala ovilja att samarbeta med råttor. Jag som inte räds varken ormar, spindlar eller större djur utan tycker att alla borde få finnas och uppskattas, jag får höjd puls och blir yr när jag ser en råtta, oberoende om det är på bild eller i verkligheten.

Jag har alltid trott att detta haft att göra med en upplevelse i tonåren när jag stod bredvid en kille som blev anfallen av en bamse-råtta i vårt svinhus. Den kom flygande genom luften med ett tjutande läte och siktade på offrets hals. En erbarmligt otrevlig upplevelse som dock slutade 1-0 till den mänskliga rasen.

För några år sedan ramlade dock jag över ett personlighetstest i tidningen Illustrerad Vetenskap. Det var inget sådant där som man bara svepte genom utan det tog några timmar i anspråk att genomföra det, och resultatet gjorde mig ganska häpen.

Det jag kunde läsa som utvärdering av mig själv var följande:

”Din mest framträdande egenskap är något som varit  viktig för människosläktets evolution. Tyvärr lever du några tusen år för sent! Din främsta egenskap är att kunna förutse och avvärja farosituationer, något som var viktigt när släktets fortbestånd var beroende av överlevnad. Detta gör bla att du genetiskt har en inbyggd avsky mot djur som kan förorsaka fara, närmast då osynliga faror i form av tex smittosjukdomar. Detta gör att du kan ha svårt att hantera gnagare, främst råttor”

Dessutom visade testet att jag har en egenskap som ligger dåligt i tiden i dag, nämligen avsaknad avförmåga till punktlighet, något som enligt testet skall vara en viktig faktor för framgång i vår tid. Detta är jag ju illa medveten om själv men ändå känns det märkligt att någon kan komma fram till det genom att ställa ett antal konstiga frågor.

Tanken svindlar lite, är vi bara en produkt av vår genetiska kod, eller kan vi överhuvudtaget påverka våra liv själva. Är vi som vi är, eller kan man förändra sitt beteende om man vill. Eller är lösningen till att så många människor mår dåligt idag helt enkelt att man hamnat på fel ställe, man lever inte i samklang med sin genetiska kod?

Jag vet i varje fall att tillsammans med en råtta är jag definitivt på fel ställe….

De äldre minns kalluftstorkarna från 60-talet då man skyfflade säd för brinnkära livet – och möglet för säden  torkade inte ordentligt. Och ändå byggde jag en splitter ny byggnad för en kalluftstork. Det är det enklaste och billigaste sättet att torka säden. Vad var fel på de gamla torkarna ?

På bilden syns den riktigt gamla kalluftstorken som nu sjunger på sista versen som flistork. Den togs ur bruk som sädtork 1975 då jag byggde ny tork på ladugårdsvinden. Den här torken är byggd så som kalluftstorkarna byggdes på 60-talet.

Som vanligt på den tiden så byggdes torken i en gammal byggnad – i det här fallet på bodvinden. Man ställde sex tums bräder på kant under hålplåten och luften kom från en fläkt i ytterväggen som blåste luften genom en huvudkanal genom kanalerna mellan bräderna. Vi hade en Pehrssons transportfläkt som blåste upp säden från en kippgrop av cement nedanför. Det var högteknologi på den tiden – vanligen hade man en gammal elevator eller skruv som förde upp säden. Torken tömdes genom att man skyfflade ned säden genom luckor i golvet. Ifall man hade torken på andra våningen alltså. Annars fick man skyffla säden i en skruv som förde den upp i en vagn.

Inget under att folk började köpa varmluftstorkar ! Speciellt som brännoljan då kostade 10 penni litern … Det blev emellertid dyrt i längden då oljepriset sköt i höjden.

Felet var att de gamla kalluftstorkarna var felkonstruerade. Det största felet var att luftkanalerna (mellan bräderna) var alldeles för små. Man undrade varför säden möglade först närmast huvudkanalen men det är helt enligt fysikens lagar. Där luftens hastighet ökar MINSKAR trycket. Och hastigheten var störst närmast huvudkanalen. All luft skulle genom den lilla kanalen där medan mängden minskade allt mer ju längre bort från huvudkanalen man kom. Och den mängd luft som går genom säden är direkt beroende av trycket. Så lösningen för min första tork var att höja upp plåten. I ladugårdsvindens tork från 1975 är luftkanalen över en meter hög vid huvudkanalen.

Tömningen med skyfflandet var ett elände men det löste sej med den nya ”golvsveperplåten” där det inte fanns runda hål utan plåten stansades som ”ögonlock” så att luften blåste i en riktning åt sidan. Det fungerade normalt vid torkning men vid tömning blåste luften säden mot uttaget på sidan av låren. Om man hade ordentligt tryck alltså.

Det tredje felet var alldeles för små fläktar. I den gamla torken ovan finns bara en 80 cm fläkt med en 5,5 kW motor vilket är OK för flis men man måste ha mycket tunna lager tungt och vått vete. Dimensioneringen var enligt svenska normer där de tröskar med dubbelt lägre fukthalt än här och har bättre väder vid torkningen. Vi måste fördubbla luftmängden eller halvera höjden på sädlagret. Och alla vet att då regnet hotar så tröskar man in kvickt fastän sädlagret blir dubbelt för högt.

I den nyare torken har jag tre 100 cm fläktar med 11 kW motorer i samma huvudkanal. Då vågade ingen bygga med flera fläktar i samma huvudkanal men det var bara att sätta en lucka av hårdkartong innanför fläktarna. Då man startade dem så blåste de helt enkelt upp luckan. Och fläktarna skall placeras inomhus – inte i ytterväggen nedanför takdroppet ! Hur många fick inte rusa hem så fort benen bar från åkern då det började regna – och fläkten drog in massor med vatten i huvudkanalen …

Transportsystemet var huvudsakligen skruvar i de gamla torkarna och de är tunga att hantera och krångliga att använda. Jag köpte fläktar och rör som Pehrsson i Lindkoski tillverkade – han var en föregångsman – och senare Kongskilde. Det danska systemet var dyrt men bra och fungerar perfekt ännu efter 35 år. Med luft och snabbkopplingsrör är det lätt att flytta säden vart som helst runt hörn och upp i silos.

Så det är inget fel på kalluftstorkning i princip bara man konstruerar torken riktigt. Det var otroligt billigt då jag dessutom råkade få solvärme från plåttaket (det var inte planerat utan bara god tur). Då elpriset var lägre så torkade jag säden för en penni per kilo (salupriset var då 240 penni).

I den nya torken finns en förbättring jämfört med 1975: Man kan backa in lasset och kippa direkt på plåten. Eftersom jag har 96 luckor så öppnar jag bara luckorna precis under sädhopen och kan börja blåsa direkt. Man kan tömma torken med frontlastaren men vanligen suger jag bort säden med den stora 22 kW sugtryckfläkten från Kongskilde och kör upp den i lastningssilorna. Inte mycket skyfflande mera …

Och så är det högt i tak i den nya torken. I den allra äldsta kalluftstorken fanns det bara 50 cm rum att krypa utanpå säden och man slog hela tiden huvudet i takstolarna eller pärtspikarna. Det fanns inte hålplåtar då ens utan den hade hålskivor av hårdkartong som ju inte höll för skyfflandet.